" Londongrad är i gungning. Den brittiska huvudstaden, som i åratal välkomnat ryska pengar utan att ställa frågor, har tvärvänt. Nu tvingas kända miljardärer leva på månadspeng, medans oligarker försöker sälja fastigheter, eller ser dem stormas av upprörda ockupanter.

Ryska pengar förgrenar sig dessutom in såväl det brittiska överhuset, privatskolan Eton och Boris Johnssons Tories.

Oleg Deripaska och Roman Abramovitj. Deripaska misstänks äga huset på 5, Belgrave Square som ockuperades av aktivister efter Rysslands invasion av Ukraina.

Istället för de prydliga svarta gallergrindar som skyddar dörrarna intill, har en provisorisk skiva plywood klätts med aluminium, efter att Londonpolisen borrat upp entrén till 5, Belgrave Square för att slänga ut ett gäng husockupanter som tagit sig in och hissat den ukrainska flaggan. Aktionen följdes av kritik från Londons borgmästare Sadiq Khan:

”Det är oklart vad det var polisen reagerade på, eftersom vi vet att ingen bor där”, dundrade Labour-politikern i en tv-intervju där han närmast tycktes välkomna ockupationen och efterlyste ett raskare beslagtagande av ryska tillgångar i staden.

Ägaren till huset förmodas vara Oleg Deripaska, ibland beskriven om en av tre Sundsvallsoligarker i egenskap av storägare i Sveriges enda aluminiumproducent Kubal.

Såväl inbrottet och borgmästarens reaktion understryker en mental vändning i London.

”Jag förvånades över hur kraftigt skiftet varit. Jag förvånades också över att politiken visade sig vara så stark som kraft”, berättar Ben Judah, brittisk journalist och Rysslandskännare:

”Tidigare har det funnits en föreställning om Londons finansindustri som en gigantisk padda, som trumfar allt annat. Men det visade sig att politikern varit kung hela tiden.”

Oleg Deripaska, som bland annat kontrollerar 45 procent av gruvbolaget En+ som är listat på Londonbörsen, är långt ifrån den enda förmögne ryssen i London. Roman Abramovitj, känd för sina stora båtar och sitt ägande av fotbollsklubben Chelsea, är den största – och tillsammans hör de två till en grupp på sju oligarker som nyligen sanktionerades av den brittiska regeringen.

De tillhör också en stor grupp ryssar som på senare år bidragit till att huvudstaden halvt på skämt kallas Londongrad eller Moscow-on-Thames. Alexander Lebedev som fått en plats i det brittiska överhuset efter att ha köpt tidningarna Evening Standard och The Independent, Alexander Mamut som förvärvat och sålt bokhandlaren Waterstones, samt Alisher Usmanov som varit storägare i fotbollsklubben Arsenal, är ytterligare tre namn i en stor skara ryssar med brittisk vurm.

Deras längtan till London har flera förklaringar:

”Londonbörsen blev den framträdande handelsplatsen för den ryska råvaruboomen. Här fanns också tjänster, i form av revisorer, bankfolk och advokater. Den tredje delen var ett nätverk av ryska oligarker som växte fram i staden efter Sovjetunionens fall”, säger Ben Judah och lägger till den lagstiftning från Margaret Thatchers dagar som liberaliserade finansmarknaden.

”Ryska oligarker hörde till de stora vinnarna på Thatcherismen.”

Det finns också flera skattemässiga orsaker:

”Något som lockat både ryssar som förmögna personer från andra länder är det så kallade Non Dom-upplägget”, berättar Johan Aurén, svensk skattejurist verksam i London sedan många år.

”Du kan bo och vara skattskyldig i Storbritannien utan att skatta för inkomster utanför landet, genom att kryssa i en ruta i din deklaration”, fortsätter han med hänvisning till ett begrepp kallat Remittance Basis.

Trots att britterna utfärdat sanktioner och konfiskeringar mot en grupp ryssar, lever det ursprungliga upplägget vidare påpekar Johan Aurén.

”Det finns en begränsning på 15 år, men det kan ju tyckas vara en ganska generös tidsperiod”, säger han och tillägger att upplägget även belagts med vissa avgifter på senare år.

Till detta kan läggas ett system med permanenta uppehållstillstånd för utlänningar som investerat mer än 2 miljoner pund, drygt 24 Mkr. Det infördes 2008 och har lett till 2581 viseringar till ryska medborgare, enligt BBC som rapporterade om uppläggets avskaffande i februari i år.

”Att stänga den här vägen är bara början på våra förnyade åtgärder mot bedrägerier och illegitim finansiering”, sa den brittiska inrikesministern Priti Patel då.

Med den ryska invasionen av Krim 2014 kom de första sanktionerna mot ryska medborgare och ett första skifte i inställning. I samband med det framgick det för många britter att London använts för penningtvätt i stor skala. Sedan dess har tonläget bara blivit skarpare.

Bland de drabbade märks Michail Friedman, som bor i den Viktorianska praktvillan Athlone House i norra London som han köpt för 800 miljoner kronor för att sedan restaurera.

”Jag måste äta hemma och befinner mig närmast under husarrest”, säger han till spanska El País (Friedman äger den spanska dagligvarukedjan Día) och har tidigare berättat för Bloomberg att han enbart tillåts ett månatligt underhåll om motsvarande 30 000 kronor vilket förstås är lite för en oligark.

Fler än Michail Friedman har problem. Ryska bidrag till brittiska politiker får stor uppmärksamhet i brittisk press:

”Vi tar inte in pengar från ryska oligarker”, försäkrade premiärminister Boris Johnson nyligen i det brittiska underhuset, för att genast mötas av skrattsalvor ifrån oppositionen.

Även om det är förbjudet att ta in pengar från någon som bara har ett ryskt pass, är bidrag tillåtna från personer med dubbelt medborgarskap. En bedömning från Labour-partiet anger över 20 miljoner i samlade bidrag från ryskt håll, skriver The Guardian som också hänvisar till andra bedömningar om ännu större summor.

Ben Judah påpekar dock att de politiska banden inte verkar vara mycket värda i dag.

”De verkar inte ha fått ut så mycket av det. Man kan nästan fråga sig vem som stulit från vem.”

Ryska pengar har också varit en viktig inkomstkälla för privatskolor där Eton, Rugby och Harrow är några kända exempel. Förra året gick 2300 ryska barn i brittiska privatskolor, som tillsammans betalade omkring 400 miljoner kronor i avgifter, enligt beräkningar från den brittiska skolutredaren Independent School Census, som brittiska Telegraph tagit del av.

Även banksektorn har tjänat gott på att göra affärer med ryssar i London. Bland dessa märks Credit Suisse och Deutsche Bank, samt tyska Commerzbank som nyligen varnade för att sanktioner mot Moskva kunde tynga resultaträkningen.

Mest omskriven är kanske Londondryssarnas påverkan på fastighetssektorn. Oleg Deripaskas ockuperade hus värderas till över 600 Mkr och utländska kapitalflöden har länge påverkat prisbilden:

”Vi gillar Storbritannien, men London har varit en svår marknad för oss”, berättar Jonathan Willén som är vd för Europi Property Group som investerar i fastigheter i fem europeiska länder.

”Det har varit dyrt i London. Kapitalet som investerar här är väldigt långsiktigt och avkastningskraven är låga”, fortsätter Jonathan Willén med hänvisning till ett värderingsmått som visar att fastighetsinvesterare nöjer sig med låg intjäning på hus i huvudstaden.

”Man ser det som en värdebevarare. Det flödar in mycket kapital från andra länder. Det gäller både Ryssland och andra regioner som Nordamerika, Asien och arabvärlden.”

London är också den mest likvida fastighetsmarknaden i Europa, med stark lagstiftning som skyddar ägare mot konfiskeringar och tvångsförsäljningar, påpekar Jonathan Willén. Till detta kan läggas en tillåtande inställning till anonymt ägande genom skalbolag.

”Nu märks definitivt ett antiryskt skifte i det offentliga, som det skrivs och snackas mycket om”, fortsätter Jonathan Willén som själv arbetar i från London och som noterar att ett par ryskägda fastigheter bjudits ut på marknaden:

”Vi känner till ett par försök till försäljningar från oligarker. Bland annat har Roman Abramovitj velat sälja ett par jättehus.”

Förbud mot att göra affärer mot sanktionerade oligarker komplicerar dock en sådan affär, påpekar Jonathan Willén, som själv inte försökt förvärva något av objekten.

”Många institutioner har svårt att handla med en rysk aktör givet läget.”

Trots att en grupp kapitalstarka köpare nu försvinner från Londons fastighetsmarknad, spår den svenske förvaltaren ingen krasch.

”Personligen så tror jag inte det, jag tror att det finns så många kapitalflöden i London. Det finns många internationella aktörer med köpintresse.”

Ben Judah ser ändå skiftet som historiskt:

”Det är verkligen slutet av en era”, säger han med hänvisning till den lagstiftning som Margaret Thatcher klubbade och de locktoner som skickats österut från London ända sedan Sovjets fall.

”De kommande 30 åren i London kommer att formas av andra drivkrafter än de 30 gånga åren.”