Inrätta ett statligt integritetsskyddsråd som granskar nya hemliga tvångsmedel. Det föreslår Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander på DN Debatt. Hon anser nämligen att utökad övervakning hotar det fria samhället.
Advokatsamfundet vill även att statliga utredare ska vara skyldiga att redovisa de integritetsmässiga konsekvenserna av sina förslag samt utöka möjligheten till ekonomisk kompensation för personer som utsätts för otillåten användning av hemliga tvångsmedel.
Det är dramatiska förslag från ett samfund som menar att det fria samhället är hotat. Men det är en vrångbild.
Sekretessreglerna är fortfarande så rigida i Sverige att Skatteverket inte ens hade haft rätt att meddela polisen, om det varit deras masar som upptäckt den papperslösa städerskan vid Magdalena Anderssons hem.
Och trots att så många gängmord förblir ouppklarade har det varit förtvivlat svårt för polisen att få tillstånd att sätta upp övervakningskameror som skulle kunna leda till fler fällande domar.
En förklaring till det är att det redan finns en myndighet som har som sin enda uppgift att värna integriteten: Integritetsskyddsmyndigheten, före detta Datainspektionen. Den lyckades fördröja monteringen av övervakningskameror i brottstyngda Stockholmsförorter i tre år genom att överklaga polisens ansökningar i alla instanser.
Nej, det sista Sverige behöver är fler statliga tyckare.
Advokatsamfundet är förstås i sin fulla rätt att kräva ytterligare ett statligt organ som ska värna integriteten. Men ett par formuleringar i debattartikeln sticker ut. Mia Edwall Insulander anser att det föreslagna rådet ska ha i uppgift att utgöra en ”balanserande röst i den allmänna debatten” och hon tycks beklaga att det finns ”en bred politisk samstämmighet om att fler hemliga tvångsmedel är nödvändiga”.
Hon har rätt i en sak. Det har hänt något med debatten på senare år. I takt med att kriminaliteten har blivit grövre har fler politiker och debattörer insett vikten av att polis och åklagare har effektiva verktyg för att kunna bekämpa brott. Advokatsamfundet har förlorat sitt tidigare självklara problemformuleringsprivilegium.
Men Edwall Insulanders reaktion på det skiftet är alltså inte att vässa sina argument eller att själv ge sig in i politiken. Hon kräver ett statligt råd som ska stå på Advokatsamfundets sida i debatten. Det är häpnadsväckande principlöst.
I artikeln varnar hon för att övervakningsverktyg kan missbrukas av makthavare. Men detsamma gäller förstås statliga råd med uppgift att tycka. Eller anser Edwall Insulander att det vore helt i sin ordning om framtida regeringar inför ett utvisa fler-råd eller en höj-straffen-myndighet med uppgift att ”balansera” Advokatsamfundets åsikter i debatten?
Nej, det sista Sverige behöver är fler statliga tyckare.
