Carl Bildt la ner Sveriges statliga vaccinfabrik. I nationalismens tidevarv kommer drömmen om den svenska storhetstiden åter. Men en dos Carl Bildt räcker inte långt - därför så finns det fler.

Fredagen den 8 januari förbjöd ayatolla Ali Khamenei västerländskt vaccin. Uttalandet löd såhär:

– Jag har sagt det till myndigheterna och jag säger det till folket. Amerikanska och brittiska vacciner är fullständigt opålitliga.

Franska produkter, la han efteråt till, kan vi heller inte importera.

Så där stod Irans politiker, med en accelererande smittspridningskuliss och inhemska vacciner som var långt ifrån färdig­utvecklade. De ringde Ryssland och fick loss två miljoner doser Sputnik. Det förslog inte. Det bor åttio miljoner människor i Iran.

Då kom någon på idén.

Och den 25 januari kunde man läsa: ”Iran to Import Swedish Covid-19 Vaccine”.

Svenskt vaccin?

Japp.

Genom att ta fasta på de där "ynka" procenten som Wallenbergs Investor äger i Astra Zeneca definierade iranierna om det brittiska vaccinet - eller så hade man möjligen förstått principen med preferensaktier. Gjorde det svenskt. Och så kunde de börja köpa doser från Oxford utan att gå emot sin religiösa ledares anvisningar.

Kreativitet kan lösa mycket. Från en blågul horisont får det väl sägas vara kul att det åtminstone finns någon som ännu kallar Astra för svenskt.

För även om samordnaren Richard Bergström i Aktuellt i veckan lyfte fram franska Valnevas förpackande av skotsk­tillverkade covidvacciner i Solna och amerikanska Pfizers produktion av vaccin mot hjärnhinne­inflammation i Strängnäs och dessutom öste lovord över en rad mer eller mindre svenskägda underleverantörer i biomedicin­sfären kvarstår ett faktum.

Vi har ingen svensk vaccinfabrik. Konstigt va....

Fast vi kunde ha haft en.

”I de flesta människors minnen finns vi inte. Inte ens svenskarnas. De har ingen aning om att vi SBL:are stod bakom att de kunde botas eller slapp att bli smittade av en infektions­sjukdom.”

Hans Wigzells förord sätter tonen.

Wigzell – pappa till den Olivia som fått folklig status genom otaliga presskonferenser det senaste året – skriver detta i juni 1993.

Statens Bakteriologiska Laboratorium ska i graven, det har politikerna bestämt. Wigzell har accepterat. Men Lundbäck och Böttinger och Kallings och alla de andra som vuxit upp och in i de femton husen i Ingentingskogen i Solna, de måste få minnas. Därför skriver de boken. För Gunnar Asplunds helixformade spiraltrappas skull, för lamporna som såg ut som serumdroppar gör i ögonblicket när de lämnat pipetten. Det blir en begravnings­skrift över en folkhemsk era.

När ett stort utbrott av polio drabbade världen i början av 1950-talet tog man i skogen i Solna fram ett färdigt vaccin på tre år.

Ingenting var omöjligt.

Amerikanarna?

De låg långt efter.

Statens Bakteriologiska Laboratorium var en vaccinfabrik. Absolut. Det var också en kyrka där mikrobiologer, djurskötare, virologer, ingenjörer och epidemiologer dyrkade modernismen. Åtminstone om man får tro den där boken som de skrev 1993 för att den jävligt inkompetente Carl Bildt – så säger de inte rakt ut, men det är vad de vill framföra – fick för sig att lägga ner alltihop i övertygelsen att marknaden skulle klara saken bättre. Argumentet att det var snudd på korrupt att en och samma statliga institution utvecklade, tillverkade, sålde och kvalitets­kontrollerade vacciner klarade laboratoriet inte av att bemöta. Men det gjorde den "fria konkurrensen"....

Allting styckades och skingrades.

Vaccintillverkningen såldes till privata bolag. Det andra – forskningen och tillsynen – gled i väg i olika riktning.

Detta har relevans för det år Sverige har upplevt nu. Många av dem som kritiserat den tegnellska strategin har grundat sina invändningar på en berättelse om det kunskapstapp som ska ha haft sin startpunkt då, 1993. Drömmen om en ny vaccinfabrik – framförd av Björn Olsen till exempel – handlar om något mer än det som varit aktuellt den här veckan: att inköpta doser inte dyker upp. Det är en dröm om kompetens. Att en grupp invigda har tyckt att Tegnell och Carlsson och andra som lett laboratoriets alltmer anorektiska efterföljare – Smittskyddsinstitut, en enhet på Socialstyrelsen, Folkhälsomyndighet – saknar insikterna från Ingenting.

Det är vad som spökar med vaccinerna.

Idén att vi en gång var världsledande eftersom vi hade en vaccinfabrik.

Ett stort utbrott av polio drabbade världen i början av 1950-talet. På akutavdelningen på Haynes Memorial Hospital i Boston, år 1955, har flera poliosjuka lagts i lungrespiratorer.

Den parentes folk vill bråka om nu är Morgan Johansson.

Han föreslog 2005, i rollen som junior folkhälsominister, att Sverige skulle återuppta egen vaccinproduktion. Det var fågel­influensan som aktualiserade saken. Han satte generaldirektör Lars Rekke att utreda och Rekke föreslog att det borde etableras en fabrik i samarbete med ett internationellt bolag. Sedan vann alliansen valet. Kristdemokraterna hade uttalat sig positivt om en fabrik och Maria Larsson blev nytt statsråd. Hon bad resterna av SBL – det privata företaget – att räkna på saken.

Fabriken kunde göra vaccin mot säsongsinfluensa i väntan på pandemier, men det skulle ändå inte bära sig, sa företagets vd Peter Liss. Man behövde en stor investering men också årliga tillskott från staten. Och där någonstans på vägen till eller från finans­departementet försvann entusiasmen.

– Vi kom inte längre och det av skäl jag i dag bara kan gissa, säger Rekke nu.

– Vi tog fram relativt ny cellbaserad teknik i stället för den gamla med ägg, men politiskt lades allt i malpåse, säger Liss.

Det där med teknikskifte var – och är – en central invändning.

Även om fabriken hade byggts skulle den inte hängt med i det skifte mot ny genteknik som skett de senaste månaderna, säger motståndarna.

Alla covidvacciner bygger inte på genteknik och förresten hade en fabrik utgjort en plattform för att delta i det vetenskapliga språnget, svarar förespråkarna.

Det grälet är nog en återvändsgränd. Saken handlar ju egentligen om "frihandel och protektionism."

Pandemin ställer nationalisternas fråga:

Vore det inte tryggare om vi gjorde det här själva?

Morgan Johanssons socialdemokrater återtog regeringsmakten 2014, men byggde ingen vaccinfabrik. Synsättet att stater inte har kapacitet till sådant, att säkerhets­politik görs bäst tillsammans med andra och att ökad globalisering är vägen till affärs­mässiga resultat, det synsättet har varit så dominerande så länge att det aldrig på allvar hotades av den tillfälliga tveksamhet fågel­influensan innebar.

Hotas det nu?

– Nej, vi har internationella globala mekanismer som är uppsatta för att få fram produktionen, och det förutsätter att man har fungerande globala värdekedjor som fungerar, det är det vi borde satsa på.

Carl Bildt bar udda blå kavaj i onsdagens Aktuellt.

Frihandelns riddare ryckte ut.

Han visste förstås vad det stått i Foreign Affairs. Där har prominenta människor skildrat uppluckringen i ett år. Hur man skruvat på sig inför tanken att handel över gränser leder till frihet och välstånd. Hur man börjat tvivla på förmågan att upprätthålla förtroende och öppna gränser.

Vaccinnationalism är arvet som det glada 1990-talet lämnade efter sig.

Ursula van der Leyen gjorde väl i veckan vad hon var tvungen att göra. Hotade britterna: Öppna era gränser och exportera ert vaccin, annars tänker vi inte skicka komponenterna ni behöver.

Handelskrig brukar det kallas på säkerhets­politiska seminarier, men krig är det likafullt.

Den nya världen är redan här.

I Dagens industri klargjorde två svenska partier att det var oacceptabelt att Sverige inte redan är självförsörjande på vaccin.

– Så här han vi inte ha det, sa röda nejlikan Karin Rågsjö.

– Vi ser behov av en ökad inhemsk vaccinproduktion, sa blåsippan Clara Aranda.

Ytterkanterna, som de kallas.

Det kan ha varit en tillfällighet, men ingen påpekade att vilken statsministerkandidat man än röstar på i nästa val så får man någon av dessa kanter med på köpet."