" Övergrepp, straffrihet och en tystnadskultur där förövare hålls om ryggen och offer fryses ut. Den före detta polisen Kerstin Dejemyr riktar skarp kritik mot sin tidigare arbetsgivare i boken ”Gärningsmannen är polis”.

Det finns ett tydligt mönster vid polisers sexuella våld mot civila kvinnor, enligt Kerstin Dejemyr: offren är unga, befinner sig i en utsatt position, och har kommit i kontakt med förövarna via polisernas yrkesutövning. Foto: Sofia Ekström

”En polis hade tidigare varit misstänkt för att ha våldtagit och ofredat tidigare flickvänner (däribland två kollegor). Han blev inte dömd men skulle inte få jobba med sexualbrott. Det gjorde han ändå – med chefens goda vilja – och satt och höll förhör med kvinnor som berättade om utsatthet för just våldtäkter.”

Citatet är ett av många vittnesmål ur boken ”Gärningsmannen är polis”, skriven av den före detta polisen Kerstin Dejemyr och journalisten Lisa Bjurwald. Det ligger också i linje med författarnas tes: att polisen präglas av tystnadskultur, straffrihet och en kåranda som ofta blir skadlig. När Kerstin Dejemyr på 90-talet började på polisutbildningen blev det snabbt tydligt för henne hur högt just kårandan värderades inom myndigheten.

– Det låter brutalt att kalla polisen för en sekt, men så är det. Så mycket som hålls inom väggarna, som inte får blottas. Kårandan är så otroligt stark. Både förövare och beteenden skyddas med den, säger Dejemyr i dag.

I boken varvas Dejemyrs egna erfarenheter från 25 år i kåren med vittnesmål ur polisernas metoo-upprop #nödvärn, granskningar av polisens internutredningar, och en mängd intervjuer med polisanställda. Den bild som målas upp är mörk: en våldspyramid som börjar med plumpa skämt under utbildningen, fortsätter med en oönskad hand på ett bröst på jobbfesten, och i vissa fall slutar med grova övergrepp och våldtäkter. Regelrätta brott som inte anmäls, chefer som slätar över och tystar ner, och som i många fall väljer att hålla förövaren om ryggen.

Kerstin Dejemyr, före detta polis, har ihop den undersökande journalisten och författaren Lisa Bjurwald samlat vittnesmål från polisstationer runtom i landet för att granska vad myndigheten gör för att få bukt med problemen.

I en undersökning bland Polisförbundets medlemmar i slutet av 2020 uppgav tolv procent att det förekommit sexuella trakasserier på arbetsplatsen under de senaste tolv månaderna. Sju procent av kvinnliga polisanställda uppgav att de själva blivit sexuellt trakasserade, och ungefär var fjärde medlem sade sig uppleva att det finns en tystnadskultur inom kåren.

Kårandan är egentligen där för att skydda och bygga tillit i en ofta utsatt yrkeskår, säger Kerstin Dejemyr. Problemet är när den övergår till att vara något destruktivt. Hon har själv varit del av den – skrattat åt det buffliga skämtet i fikarummet, ignorerat saker som skavde – bara för att inte skapa dålig stämning eller bli stämplad som ”besvärlig”.

– Det fina i kårandan vill man ju ha kvar. Men ”vi mot dem”-tänket, att vi är en enhet och ingen annan vet riktigt vad vi gör, att vi har makt att utöva våld och ingen får fråga varför, lär man sig väldigt tidigt under utbildningen.

Jag blev uppriktigt förvånad över att han valde det förhållningssättet.

Hösten 2017 svepte en våg av metoo-upprop fram genom bransch efter bransch i Sverige. Allteftersom veckorna gick blev Kerstin Dejemyr fundersam: var fanns polisens upprop? Till slut tog hon själv tag i saken. Resultatet blev uppropet #nödvärn som samlade hundratals vittnesmål om sexism, trakasserier och fysiska övergrepp inom den myndighet som ansvarar för att skydda människor och öka medborgarnas trygghet.

– Det som chockade mig mest var att så många först då berättade för allra första gången, att det krävdes ett upprop för att våga berätta. Många vågade dessutom inte vittna alls av rädsla för repressalier, säger Kerstin Dejemyr.

Det finns ett tydligt mönster vid polisers sexuella våld mot civila kvinnor, enligt Kerstin Dejemyr: offren är unga, befinner sig i en utsatt position, och har kommit i kontakt med förövarna via polisernas yrkesutövning.

Det finns ett tydligt mönster vid polisers sexuella våld mot civila kvinnor, enligt Kerstin Dejemyr: offren är unga, befinner sig i en utsatt position, och har kommit i kontakt med förövarna via polisernas yrkesutövning.

Förhoppningarna om förändring var höga när initiativtagarna bakom #nödvärn sedermera bjöds in till ett möte med den nytillträdde rikspolischefen Anders Thornberg i början av 2018. De nästan 5 000 kvinnor som hade undertecknat uppropet stod redo att bidra med kunskap och erfarenheter från insidan. Men så blev det inte, säger Kerstin Dejemyr.

– Jag hade trott att myndigheten skulle ta oss seriöst och se det som en chans att börja jobba med de här frågorna. Men Anders Thornberg gjorde klart för oss att myndigheten inte var intresserad av ytterligare samtal med oss. Jag blev uppriktigt förvånad över att han valde det förhållningssättet. Det var ett så otroligt tydligt statement.

Enligt rikspolischefen, som tackade nej till att bli intervjuad i Kerstin Dejemyrs och Lisa Bjurwalds bok, är de frågor som lyfts i boken ”otroligt viktiga”.

”När det gäller mötet som de refererar till hade vi nog olika förväntningar och olika bilder av vad mötet skulle leda fram till. Det var ett väldigt viktigt möte för mig som jag hade sett fram emot. Arbetet med metoo och #nödvärn var och är viktigt för vårt likabehandlingsarbete”, skriver Anders Thornberg i en skriftlig kommentar till SvD.

”Däremot är det viktigt att förstå att dels är det en fråga som vi internt behöver arbeta med hela tiden, dels måste vi, om vi ska ha extern hjälp, följa de upphandlingsregler som finns”, fortsätter han.

En röd tråd i boken är avsaknaden av respons på fallen av övergrepp inom kåren. När de som ska upprätthålla lagen själva bryter mot den händer ... oftast ingenting, enligt författarna.

Man behöver rensa, och det kommer att göra ont.

Boken gör gällande att tystnadskulturen hänger ihop med en bestraffningskultur, där offret inte sällan drabbas av värre påföljder än förövaren. Män stiger i graderna medan kvinnorna som anklagat dem bestraffas, fryses ut, och till slut ofta ser sig nödgade att lämna sin arbetsplats.

När en anställd inom Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen blir anmäld eller misstänkt för ett brott överlämnas ärendet till avdelningen för särskilda utredningar (SU). Författarnas kartläggning av SU-anmälda sexualbrott där den misstänkta är polis under 2016–2019 visar att mycket få anmälningar leder någonvart. Av de 484 anmälningar som gjordes, lades förundersökningen ned eller inleddes inte alls i 469 av fallen. Sex poliser åtalades för sexualbrott under de aktuella åren, av dessa dömdes fyra och friades två.

Boken lyfter även civila kvinnor som utnyttjats sexuellt av polismän – en fråga som nyligen aktualiserats i och med det uppmärksammade mordet på brittiska Sarah Everard, för vilket en Londonpolis står åtalad. Enligt författarna finns ett tydligt mönster vid polisers sexuella våld mot civila kvinnor: en majoritet av offren är unga, många befinner sig i en utsatt position, och de har nästan alltid kommit i kontakt med förövarna via polisernas yrkesutövning.

De sexuella kränkningarna, tystnadskulturen och straffriheten inom Polisen sträcker sig från utbildningen till myndighetens topp, säger Kerstin Dejemyr. För att komma tillrätta med problemen behöver polisen först och främst se över ledarskapet, menar hon.

– Man behöver titta på ledare från Anders Thornberg och hela vägen ner. I dag flyttar man runt och återanvänder ledare som gjort sig impopulära, vilka är förutsättningarna att det ska bli bra då? Man behöver rensa, och det kommer att göra ont.

Enligt Thornbergs skriftliga kommentar till SvD arbetar de högsta lednings­grupperna, som omfattar runt 150 chefer, återkommande med ledarskap och beteende och problematiken lyfts numer även i grundutbildningen.

Själv valde Kerstin Dejemyr att lämna yrket efter arbetet med metoo. Besvikelsen över den upplevda bristen på engagemang från myndighetens sida var en orsak, att hon polisanmäldes för sitt visselblåseri en annan. Poliser har skyldighet att rapportera brott, något som Kerstin Dejemyr valde att inte göra när vittnesmålen strömmade in. Utredningen mot henne lades senare ner, men kärleken till yrket hade fått sig en törn.

Med SVT:s satsning ”Tunna blå linjen” har polisens vardag på sistone tagit sig in i hundratusentals svenska hem. I tv-serien blir karaktären Leah utsatt för trakasserier av manliga poliskollegor, däribland genom en så kallad ”dickpic” som dyker upp i telefonens sms-inkorg. För Kerstin Dejemyr är alla former av inblickar i den slutna polisvärlden välkomna, även de fiktiva.

– Det vore ju fantastiskt om frågan kunde aktualiseras den vägen. Det viktigaste är att det blir en förändring. Jag har tre tjejer där hemma och ingen skulle bli gladare än jag om någon av dem en dag vill söka sig till polishögskolan, men då måste vi se till att de hamnar i en organisation som inte gör dem illa.