BTW - hur går det då med narkotikamarknaden om de prisbildande Carnegiebaserade straffsatserna försvinner....

" Är Norge fullt av galna drogliberaler? Det skulle man kanske kunna tro, med svenska ögon på det som nu händer i vårt västliga grannland. Den statliga utredningen ”Rusreform – från straff till hjälp” föreslår en total avkriminalisering av eget bruk och mindre innehav av narkotika. Regeringspartierna Høyre, Venstre och Kristelig Folkeparti vill göra verklighet av utredningens förslag.

Varför? ”Många decennier av straffregim har inte fungerat”, konstaterar Venstres partiledare Guri Melby. Därför vill man nu, enligt portugisisk modell, reformera lagstiftningen på ett sätt som flyttar fokus från straff till vård. Den som påträffas med narkotika på sig eller i blodet ska skickas på obligatoriskt samtal med läkare, advokat och socialarbetare. Det är, enligt socialminister Bent Høie, ett bra sätt att upptäcka om någon har problem med sin droganvändning.

Høies ”om” är ett viktigt ord. Det innebär en omvärdering av tanken att var och en som någonsin brukat droger är i fara och lider av sitt bruk. Vi vet att så inte är fallet. En ansenlig del av alla som läser detta ägnar sig åt regelbundet bruk av den legala drog som är långt farligare än flera av de nu olagliga, nämligen alkohol.

Men är inte det här en farlig väg att gå? Har inte kriminaliseringen ändå skyddat människor från skadligt drogbruk? Nej, det som ofta framhålls som en framgång med den strikta förbudspolitik som råder såväl här som i Norge, är att förhållandevis få testar och ägnar sig åt regelbundet bruk. Men många missbrukar så allvarligt att de dör av det, i Sveriges fall flest per capita i hela EU. Situationen har stadigt förvärrats sedan förbudet infördes, trots att allt större polisresurser lagts på att beivra eget bruk.

Lyckligtvis är det inte bara i Norge den här sortens politik börjar ifrågasättas. Riksdagens socialutskott kom för ett år sedan överens om att man vill utvärdera politiken generellt, och att syftet ska vara att politiken ska vara förenlig med “evidens, beprövad vård och skademinimering”. Så har inte skett sedan Brå år 2000 kom fram till att det saknas ”entydiga tecken på att kriminaliseringen och straffskärpningen skulle ha haft någon avskräckande effekt på ungdomars drogvanor”. Hur hamnade vi då här, där en politik som aldrig fyllt sitt syfte har fått ligga fast i dryga 30 år?

Den svenska debatten om narkotika har, så länge de flesta av oss kan minnas, vilat på grova förenklingar och missförstånd. Vår restriktiva politik formulerades under stort inflytande av psykiatern Nils Bejerot. Han såg narkotikabruk som någonting epidemiskt, en farsot som spreds mellan människor, och därför behövde utrotas. Det är en teori som aldrig haft någon empirisk grund – och den bär slående likheter med resonemang som Bejerot tidigare fört om serietidningar.

Han varnade för att de gjorde att barn slutade läsa annat, och blev mottagliga för våldsdyrkan och perversioner – och han gick så långt som att kalla ivrigt serietidningsläsande för en ”mental barnkammarnarkomani”. Bejerot var dock en skicklig, karismatisk debattör. Hans inpräntande av det totala avståndstagandet som enda acceptabla hållning, går igen när socialminister Hallengren, utan någon förklaring, är negativ till att ens utvärdera denna del av narkotikapolitiken.

Andra ministrar sprider rena felaktigheter. Statsminister Stefan Löfven påstod att den största narkotikakonsumtionen finns i Djursholm och Danderyd, och att det driver våld och gängkriminalitet. Helt fel, säger Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning, i en ny rapport (25/2). Bruket är jämnt fördelat över olika socioekonomiska grupper – om någon grupp sticker ut är det människor med låg utbildning och låga inkomster.

Förhoppningsvis kan Norge bli en ledstjärna för saklighet och mänsklighet. Bejerots politik reducerar brukare till en bekämpansvärd farsot, och har kostat oss både liv och pengar. "