" Den 3 januari publicerade i Washington Post samtliga nu levande amerikanska tidigare försvarsministrar en unik uppläxning av en sittande president. De tio innefattade republikaner som Dick Cheney, Donald Rumsfeld och Chuck Hagel samt två av Trumps egna, James Mattis och Mark Esper.

I artikeln kritiserades Trumps konspirationer mot författningen och förslagen, som har läckt ut från mötena i Vita huset om att använda militären för att ogiltigförklara valet. De tio konstaterade kort att tiden för att ifrågasätta valresultatet var över. Presidenten uppmanades att överlämna makten på det sätt som konstitutionen föreskriver.

Dagen efter publicerade samma tidning en timslång telefoninspelning, där presidenten försökte övertala den högste ansvarige tjänstemannen för valets genomförande, Brad Raffensperger, att ”hitta” 11 780 röster, som Trump skulle behöva för att vinna Georgia.

Raffensperger hade spelat in samtalet och sände det vidare, sedan Trump hade attackerat honom på Twitter. Det innehåller en röra av hot, grundlösa anklagelser och ömkliga övertalningsförsök, uppblandat med konspirationsteorier och vanföreställningar om valutgången. Presidenten försökte helt klart tubba Raffensperger att ge delstatens elektorer till Trump, genom att i efterhand fuska med sammanräkningen.

Vad vi talar om är alltså den bortröstade presidentens försök att stjäla ett valresultat som är certifierat och klart. Det är inte något som låter sig bortförklaras eller försvaras. Det är ett flagrant och brutalt maktmissbruk.

Det republikanska partiets ansvar för den pågående härdsmältan i Vita huset är stort. Partiets ledning har konsekvent vikt ner sig inför Trumps despotiska maktutövning och återkommande övergrepp mot dem som inte har följt hans nycker. Det senaste exemplet skiljer ut sig genom att det har dragits fram i ljuset. Det är inte svårt att föreställa sig vad som döljer sig i de hemliga mapparna i Vita husets arkiv efter fyra år med Trump.

Republikanerna måste inse att de som fortsätter att stödja Trump efter hans uppenbara försök att välta den amerikanska demokratin över ända, oåterkalleligt ställer sig utanför den demokratiska gemenskapen.

Demokratin i USA är inte bara en amerikansk angelägenhet. USA har varit en inspiration och ett föredöme långt utanför landets gränser och dess konstitution en förebild för fler länder än någon annan författning i historien.

Trump har emellertid inte lyckats montera ner USA som en konstitutionell demokrati och den maktdelning som bevarar friheten mot sådana folkvalda som han själv. Domstolarna har stått emot och delstaterna har inte ställt upp på hans försök att ljuga sig till valsegern. Men det republikanska partiets anseende ligger i spillror.

De amerikanska partiernas svaghet, avsaknaden av institutionell stabilitet och motståndskraft mot populistiska övertaganden, har dock också sina fördelar. Med en ny ledning, som systematiskt arbetar för att partiet ska representeras av personer som förstår hur frihet och demokrati hänger ihop, kan partiet restaureras till nästa val 2024.

Men det är en svår och arbetskrävande uppgift. De väljare som har röstat på Trump av fullt legitima orsaker får inte alieneras. Samtidigt måste gränsen dras mot de extremister och radikaler som har tagit över stora delar av partiet under Trumps år i Vita huset.

En god sak med de senaste veckornas oförblommerade attacker mot folkstyrets själva kärna är dock att dolkstötslegenden kan ha ersatts med en helt annan berättelse. En sann historia hämtad ur verkliga livet: Om hur makt som missbrukas korrumperar sig själv."