Kanske är den gamla visdomen korrekt. Det har aldrig handlat riktigt om destinationen, utan snarare om resan att leva, lära och växa som människa, i förhållande till sig själv.

Vi har inte längre ett lika kritiskt behov att veta exakt vad som hände, eller för närvarande pågår, vi vet bara alltmer att något inte är sanningsenligt bara vi får det berättat för oss. Denna synpunkt gäller för mycket av det som oss vi lärt oss i historien, om " vår " regering, modern medicin och även andlighet -själslighet. Vi kan mer och mer frigöra oss själva nu, bit för bit, att acceptera att vi aldrig får veta " sanningen " om många viktiga saker. Det får oss att att sträva efter att själva söka den sanning som beskriver verkligheten i allt inifrån oss själva till vår omvärld.

Genom att göra så, nu reser vi den tidigare osedda vägen till mer verklig medveten medvetenhet, alltså större upptäckt av verkligheten. Detta i sin tur öppnar upp svepande panoramor och en större förståelse för en värld som återigen visar sig ny för oss. Våra perspektiv växer och vi bli mer vidsynta - eftertänksamma.

Om vi kan uppfatta vårt uppvaknande som den gåva det verkligen är och sedan börja det arbete med oss själva så som krävs för att även uppnå en viss grad av inre frid - lugn, det nya sinnestillståndet utifrån större förståelse för oss själva och våra känslogrundande värderingar, samt därmed i ökad mån andras och våra egna reaktioner, i kropp och själ, så kan var och en av oss komma tillbaka till den naturliga verksamhet som det egentligen innebär att leva livet, snarare än bara spela teater som sätt för att överleva det.

För några av oss, känns det som om vi lever livet för allra första gången. Fria att ifrågasätta allt utan att behöva acceptera något har vi makt över våra egna tankar, kan vi börja att skapa en ny verklighet oavsett vårt geografiska eller ekonomiska läge. Resan både börjar och slutar i oss själva och det börjar vi förstå.

För i slutet av dagen, precis innan vi somnar, i slutändan är vi ensamma med våra tankar i vårt huvud. Vid uppvaknandet, förblir det samma sak. När man står inför beslut under hela sin dag, oavsett vem som vi är i vårt liv, så är vi den enda i vårt sinne tänkande varelsen, den som för resonemang och genomför val och den som upplever känslor.

När vi accepterar att vi verkligen är i slutändan ensamma med våra känslor, kommer vi att inse att vi alla av oss, är förenade i vår ensamhet som individer. Det är då vi upphör att vara ensamma. Det visar sig att för att hitta de andra så måste vi alltså titta tillräckligt djupt i oss själva. När vi accepterar att vi är ensamma slutar vi att kämpa för att bli det som vi redan är, vårt ego som föder sig på vår vilja till separation viker undan. Vi börjar bli mer altruistiska.

Den största stötestenen verkar vara våra kval angående ensamhet och isolering, känslan av att ingen ser det verkliga liv som vi lever. De flesta av oss tycker därför att det är mycket svårt att fungera utan bekräftelse utifrån omgivningen för att försäkra oss om att vi är på rätt spår i tillvaron, vi vill ha stöd i vårt eget självbedrägeri. Vi är därför också programmerade från födseln till att sträva efter kontroll, särskilt när det vi önskar kontrollera strider mot vår natur.

När vi befriar vårt sinne från de band som binder oss till våra gamla tankekedjor, kan vi lättare promenera bort från behovet av att ständigt bekräftas på det gamla sättet att leva som varken är naturligt eller friskt, eftersom behovet är evigt växande precis som tomheten då blir inom oss. Anledningen till att vi desperat söker bekräftelse är att vi alla vet innerst inne i vårt inre att de gamla sätten att leva är beroendeframkallande och självdestruktiva, men vi vill inte konfrontera oss själva i detta avseende. Denna sanning är självklar idag, oavsett hur starkt vårt förnekande kan vara. Tid är det enda liv vi har.