Bara så att vi inte glömmer av det, så hade franska intressen dragits sparkande och skrikande till det federalistiska signeringsbordet för EU i början av 1950-talet.

Den 6.e Augusti 1945 var George F Kennan biträdande chef för den amerikanska beskickningen i Moskva. Från det tillfället och fram till 1949 var Kennans stjärna stigande.

Fredagen den 29:e oktober 1948 blev en milstolpe i den västliga signalspaningens historia och definitivt inte av vad som uppges vara det positiva slaget. Detta var den dag som i underrättelsetjänstsammanhang skulle bli känd som svarta fredagen, alltså när Sovjetunionen inledde en massiv omläggning av hela sitt kommunikationssystem.

Utan denna omläggning så hade det kalla kriget under inga som helst omständigheter kunnat uppstå, eftersom den ryska kryptografin var ”forcerad” av flera underrättelsetjänster.

Man bytte anropssignaler och man övergick till nya frekvenser och procedurer. Vad värre var introducerade man helt nya system för textskydd som UKUSA-alliansen saknade ingångar i.

Men så tillbaka till George F Kennan:

1949 föreslog Kennan vad som blev känt som ”Program A” eller ”Plan A” för återföreningen av Tyskland, med uppgift att partitionen av Tyskland var ohållbar i det långa loppet. Kennan hävdade att det amerikanska folket förr eller senare skulle bli trötta på att ockupera sin zon i Tyskland och oundvikligen skulle kräva att USA: s trupper skulle dra sig ur. Eller alternativt förutspådde Kennan att sovjeterna skulle dra ur sina styrkor ur Östtyskland, med vetskap om att de lätt kunde återvända från sina baser i Polen och tvinga Förenta staterna att göra på samma sätt, men eftersom amerikanerna saknade baser i andra västeuropeiska länder, så skulle det överlämna fördelen till sovjeterna. Slutligen hävdade Kennan att det tyska folket var mycket stolt och inte skulle tåla att ha sin nation ockuperad av utlänningar för evigt – men bankirerna visste hur att hantera Deutsche Bank, vilket utgjorde en lösning på ”tyskfrågan” – som uppfyllde det verkliga kravet.

Kennans lösning var för återförening och neutralisering av Tyskland; tillbakadragandet av de flesta brittiska, amerikanska, Franska och sovjetiska styrkor från Tyskland med undantag för små enklaver nära gränsen som skulle tillföras via havet; och en fyrmaktskommission från de fyra ockupationsmakterna som skulle ha det yttersta ordet och samtidigt låta tyskarna till största delen styra sig själva. Helt av banan i förhållande till den Djupa Statens ambitioner med andra ord.

Förutom för att lösa den ”tyska frågan” hävdade Kennan att ”program A” skulle genom att ordna så att de återstående röda arméstyrkorna i Tyskland tillhandahölls via havet, så skulle det ta bort den sovjetiska principen för att ockupera Polen och skulle se till att ett återförenat Tyskland skulle bli en ” tredje styrka” under det kalla kriget, varken i linje med Moskva eller Washington.

Kennans inflytande minskade snabbt när Dean Acheson blev statssekreterare och efterträdde den sjuklige George Marshall under 1949 och 1950. Acheson betraktade inte det sovjetiska ”hotet” som huvudsakligen politiskt och han såg Berlin-blockaden som började i juni 1948, det första sovjetiska testet av ett kärnvapen i augusti 1949 som paret Rosenberg medverkade till uppkomsten av, den kommunistiska revolutionen i Kina en månad senare och början av Korea-krigeti juni 1950 som bevis.

”Truman och Acheson beslutade” att avgränsa den västra inflytandesfären och skapa ett allianssystem. Kennan hävdade i en tidning att Asiens fastland utesluts från ”inneslutnings” -politiken och skrev att USA var ”mycket överutsträckt i hela sitt tänkande om vad vi kan åstadkomma och bör försöka åstadkomma” i Asien. I stället hävdade han att Japan och Filippinerna borde fungera som ”hörnstenen i ett Stillahavssäkerhetssystem”.

Acheson godkände program A kort efter att han tillträdde som utrikesminister och skrev på kanten av Kennans papper att ”… delningen av Tyskland inte var ett mål på sig själv”. Plan A mötte därför naturligtvis massiva invändningar från Pentagon, som såg att det övergav Västtyskland till Sovjetunionen och inifrån utrikesdepartementet, med diplomaten Robert Murphy som hävdade att bara existensen av ett välmående och demokratiskt Västtyskland skulle vara destabiliserande för Östtyskland och därmed Sovjetunionen. Ännu viktigare var att plan A krävde godkännande av de brittiska och franska regeringarna och de var inte exakt för program A, utan klagade istället över att det var alldeles för tidigt att avsluta ockupationen av Tyskland. Både den allmänna opinionen i Storbritannien och ännu mer i Frankrike var rädda för vad som kan hända om de allierade lossade sin kontroll över Tyskland bara fyra år efter slutet av andra världskriget. Dessutom så av geografiska och historiska skäl så delade de inte alls Kennans syn på saken. Försäkran om att ett återförenat Tyskland endast skulle orsaka svårigheter för sovjeterna föl platt till marken. I maj 1949 läckte således en förvrängd version av plan A till den franska pressen med principförvrängningen att USA var villig att dra sig ur hela Europa i utbyte mot ett återförenat och neutralt Tyskland. För att säkerställa uppror godkände Acheson plan A.

Kennan förlorade alltså inflytandet med Acheson, som i alla fall förlitade sig mycket mindre på sin personal än Marshall hade gjort. Kennan avgick som chef för politisk planering i december 1949 men stannade på avdelningen som rådgivare fram till juni 1950. I januari 1950 ersatte Acheson Kennan med Nitze, som var mycket bekvämare med beräkningen av en kommande militärmakt. Därefter accepterade Kennan en utnämning som gästföreläsare vid Institutet för avancerad studier av ingen mindre än Manhattanprojektets Robert Oppenheimer , då institutets chef. I oktober 1949 vann de kinesiska kommunisterna under Mao Zedong det kinesiska inbördeskriget och utropade Folkrepubliken Kina. ” Kinas förlust ”Som blivit känt i Förenta staterna ledde till en hård högerreaktion som leddes av republikanska politiker som Richard Nixon och Joseph McCarthy som använde” förlusten av Kina ”som en bekväm klubba för att slå den demokratiska Truman-administrationen med. Truman, Acheson och andra höga tjänstemän som Kennan anklagades för att i bästa fall vara kriminellt försumliga i och med att tillåta den påstådda ”förlusten av Kina”.

En av Kennans närmaste vänner, diplomaten John Paton Davies Jr. Befann sig under utredning i november 1949 som en sovjetisk spion för sin roll i ”förlusten av Kina”, en anklagelse som skulle förstöra hans karriär och som förskräckt Kennan. Det som särskilt störde Kennan var att Paton Davies anklagades för förräderi för att ha förutspått i en rapport att Mao skulle vinna det kinesiska inbördeskriget, som i klimatet av hysteri, orsakat av ”förlusten av Kina”, var tillräckligt för att leda FBI och Hoover till att börja utreda honom som en sovjetisk spion. På tal om Paton Davies-fallet varnade Kennan för att ”Vi har inget skydd mot att detta händer igen”, vilket ledde till att han undrade vilken diplomat som skulle utredas därefter för förräderi.

”Den amerikanska befolkningen måste hållas i skräck inför hotet från kommunismen” och Dulles lurade Hoover BIGTIME och Hoover blev den dansens gossen ruda.

Kennan tyckte att hysterin, som betecknades som ”McCarthyism” i mars 1950 av karikatören Herbert Block, var djupt obekväm. I maj 1950 höll Kennan ett anförande i Milwaukee, den största staden i Wisconsin (staten som McCarthy representerade i senaten), där han implicit kritiserade McCarthy för att ha framfört hänsynslösa anklagelser om förräderi i samband med ”förlusten av Kina”. Kennan förklarade för sin publik att utrikesdepartementet hade uppgiften att tillhandahålla korrekt och snabb information, oavsett hur osmakligt och ännu mer osmakligt det var för vissa människor, så att utrikesministern och presidenten kunde formulera den bästa utrikespolitiken. Kennan klagade över att det var mycket svårt för diplomater som han själv att göra sina jobb ordentligt om de möter utsikterna att utredas för förräderi varje gång de lämnade information som vissa människor inte gillade. Här i tiden hade alltså underrättelsetjänsternas kontroll över telekominfrastrukturen slagit igenom rakt in i politiken!

I sitt tal talade Kennan om diplomaternas betydelse ” att göra en bokföring ”till det amerikanska folket genom att tillhandahålla korrekt information till sina överordnade och uttalat med hänvisning till Kina” inget mer förfärligt och ödesdigert misstag ”kunde ha gjorts än att” stödja med vårt blod och uppskatta en regim som tydligt hade tappat förtroendet hos sitt eget folk. Ingenting kunde ha bringat mer glädje till våra fiender ”.

Achesons politik realiserades som NSC 68 , en klassificerad rapport som utfärdades av Förenta staternas nationella säkerhetsråd i april 1950 och skriven av Paul Nitze , Kennans efterträdare som chef för policyplanering. Kennan och Charles Bohlen , en annan expert på utrikesdepartementet på Ryssland, hävdade om formuleringen av NSC 68, att det blev grunden för det kalla krigets politik. Kennan avvisade idén om att Stalin hade en storslagen design för världsövervinning som fanns implicit i Nitzes rapport och hävdade att han faktiskt fruktade överskattning av den ryska makten. Kennan hävdade till och med att NSC 68 borde faktiskt inte ha utarbetats alls, eftersom det skulle göra USA: s politik för stel, förenklad och militaristisk. Acheson åsidosatte Kennan och Bohlen och godkände antagandet av sovjetisk hot som impliceras av NSC 68.

Kennan motsatte sig byggandet av vätebomben och ombyggnaden av Tyskland, som var en politik som uppmuntrats av antagandena från NSC 68. Under Koreakriget (som började när Nordkorea invaderade Sydkorea i juni 1950), när rykten började cirkulera i utrikesdepartementet att planer gjordes för att gå längre än den 38: e parallellen till Nordkorea, en handling som Kennan ansåg farlig, han engagerade sig i intensiva argument med biträdande statssekreterare för Far East Dean Rusk , som tydligen godkände Achesons mål att tvinga att förena Korea – alltså att inte sluta fred…

Den 21 augusti 1950 överlämnade Kennan ett långt memo till John Foster Dulles, som vid den tidpunkten var engagerad i arbetet med det amerikansk-japanska fredsavtalet där han gick utöver förbindelserna mellan USA och Japan och gav en översikt över hans tankar om Asien i allmänhet. Han beskrev USA: s politik och tänkte på Asien som ”lite lovande” och ”fullt av fara”. Om Korea-kriget skrev Kennan att amerikansk politik var baserad på vad han kallade ”känslomässiga, moralistiska attityder” som ”om de inte korrigeras, lätt kan leda oss mot verklig konflikt med ryssarna och hindra oss från att göra ett realistiskt avtal inom det området”. Han stödde beslutet att ingripa i Korea, men skrev att ”det är inte viktigt för oss att se en anti-sovjetisk koreansk regim utvidgas till hela Korea.” Kennan uttryckte mycket rädsla för vad general Douglas MacArthur kan göra och sa att han hade ”bred och relativt okontrollerad breddgrad … när han bestämde vår politik i de nordasiatiska och västra Stillahavsområdena”,

Eisenhower hotade med att skära av Marshallhjälpen om Paris enades om att kyssa och göra upp med Berlin. Frankrikes Jean Monnet, EU: s hjärna, sågs som en amerikansk agent – som faktiskt var just det. Monnet tjänstgjorde som en av Roosevelts handgångna fixare i Europa under kriget och iscensatte det misslyckade amerikanska försöket att stoppa de Gaulle från att ta makten. Korruption skapar inte lojalitet som patos, så korrumperade strukturer är dömda att haverera. Vi minns dessutom historien bakom Sykes Picot – avtalet från 1916.

”En promemoria daterad 26 juli, 1950, ger anvisningar för en kampanj för att främja det fullfjädrade Europaparlamentet. Den är undertecknad av Gen. William J Donovan, chef för den amerikanska War Office of Strategic Services, en slags föregångare till CIA. …

Washingtons främsta verktyg för att forma den europeiska agendan var den amerikanska kommittén för ett enat Europa, som skapades under 1948. Ordföranden var Donovan, skenbart en privat advokat då. Vice ordförande var Allen Dulles som inte behöver närmare presentationer än att han var CIA chef på femtiotalet och bror till John Foster Dulles. I styrelsen ingick Walter Bedell Smith, CIA: s första chef, och en förteckning över ex-OSS militärer och tjänstemän som flyttade in och ut ur CIA. Dokumenten visar att ACUE (American Committe On United Europe) finansierade Europarörelsen, den viktigaste federalistiska organisationen under Post- krigsåren.

År 1958, till exempel, bedrevs under förutsättningen att 53,5 procent av rörelsens medel kom från ACUE. Europeiska ungdomskampanjen, var en gren av Europarörelsen, som till sin helhet finansierades och fortfarande styrs av Washington.
” Ledarna för Europarörelsen – Retinger, visionären Robert Schuman och den förre belgiske premiärministern Paul-Henri Spaak – behandlades alla som inhyrda händer av sina amerikanska sponsorer. USA: s roll sköttes som en hemlig operation. ACUE:s finansiering kom naturligtvis från Ford och Rockefeller stiftelser samt samma gamla vanliga band med företagsgrupper med nära band till inte bara den amerikanska regeringen. Samma skit om och om igen och alltihop påverkat av Investor.

Chefen för Ford Foundation, fd OSS officeren Paul Hoffman, fördubblade insatserna som chef för ACUE i slutet av femtiotalet. Utrikesdepartementet spelade också en roll. I en PM från den europeiska delen, den 11 juni 1965, meddelar vice ordförande i Europeiska ekonomiska gemenskapen, Robert Marjolin, att det är dags att börja bedriva rörelsen valutaunionen i smyg.

”Det rekommenderas att trycka debatten till den punkt där antagandet av sådana förslag skulle bli nästan oundvikligt ”.
Man visste nämligen redan då vad valutafinansiell skuldmättnad var för någonting….och att det naturresursbaserade expansionskravet alltså existerade.

Femtio år efter Romfördraget skulle arkitekterna bakom efterkrigstidens USA-politik vara ganska missnöjda, tror jag, om de levde i dag.…

Men något Brexit blir det alltså inte med mindre än att de fullständigt har tappat kontrollen över utvecklingen som de nu har gjort!