Tänka sig, att det kommer sådant just nu - det var väl fullständigt oväntat..

Men det beror inte alls på att systemet i sig är skuldtillväxtberoende, inte nu heller...och att detta pressar ner räntenivåerna till noll när skuldmättnaden träder in och systemet börja att konsumera upp sig själv, inte alls!

Hur jävla svårt skall det vara att fatta detta, kan man nu faktiskt undra??

Det är till exempel inte migrationen som skapar detta problem! Försök nu att få in detta i pallet en gång för alla - systemet är grunden och utvecklingen är en konsekvens av systemets inneboende karaktär och funktion!!!

Att svamla om migration ger ovillkorligen ett intryck av vilja till fokusförskjutning!

"Efter finanskrisen var nästan en av fyra belånade bostäder i USA värderade lägre än summan som deras ägare var skyldiga banken. Sextiofem procent av husägarna i Nevada hade värdelösa lån; i Arizona var det fyrtioåtta procent och i Kalifornien mer än en tredjedel. (Föga förvånande hade de flesta av dessa låntagare köpt nya hus mellan 2005 och 2008.) Bolån är den största källan till hushållens skulder i USA. Länge var den näst största källan billån. Men 2013 tog studielånen – millenniegenerationens andra utmärkande bluff – billånens plats.

Efter justering för inflation är terminsavgiften på privata universitet i USA i nuläget tre gånger högre än 1974. På offentliga universitet är terminsavgiften fyra gånger dyrare. Bilpriserna har hållit sig jämförelsevis stadiga. Medianinkomsten och minimilönen har knappt förändrats. Någon gång i mitten av nittiotalet blev det matematiskt omöjligt för studenter att arbeta sig igenom college, och de ekonomiska bidragen har knappast hållit jämna steg med glappet mellan vad studenter behöver och vad de har. Under millenniegenerationens livstid har den genomsnittliga skuldbördan fördubblats: för avgångsklassen 2003 var den genomsnittliga skulden 18 000 dollar; 2016 låg den på över 37 000 dollar. Drygt två tredjedelar av alla studenter har studieskulder när de tar examen, och nästan en fjärdedel av dessa är skyldiga 100 000 dollar eller mer. Situationen blir ofta så påfrestande att den framstår som ett regelrätt straff. Lånar man 37 000 dollar med ett Staffordlån med en löptid på trettio år, kommer man i slutändan betala över 50 000 dollar i ränta. Det offentliga skuldavskrivningsprogrammet har avslagit 99 procent av alla ansökningar. Det är i dag mycket lätt för studenter att skuldsätta sig upp över öronen – för en examen som är mycket mindre värd än vad den kostade.

Det finns många likheter mellan bostadsbubblan och de uppblåsta collegeavgifterna. Liksom subprimelånen beviljas studielån på vinstdrivande universitet så gott som alltid med onda avsikter. Obamas regering nationaliserade en stor del av studielånsbranschen 2010 inom ramen för Affordable Care Act, vilket gjorde detta skuldnätverk till en regeringsangelägenhet, och studielånsbranschen växer i rasande fart – studieskulderna uppgick till mer än 1,5 biljoner dollar 2018. Men det finns en stor skillnad mellan bolån och studielån: om man hoppas på att förbättra sitt liv i USA kan man, åtminstone som det ser ut idag, inte välja bort en examen på samma sätt som man kan välja bort ett vitt trädgårdsstaket.

Samtidigt har de ökade terminsavgifterna gjort lite för att förbättra studenternas utbildning. Universitetsanställningar har, liksom de flesta andra jobb, blivit osäkra och prekära. Lönerna står still. År 1970 hade nästan 80 procent av alla fakultetsanställda heltidstjänster; i dag arbetar knappt hälften heltid. Universiteten konkurrerar om collegeavgifter och lägger pengar på arenor, toppmoderna gym, flådiga middagssalar – och kostnaden för allt detta återspeglas i avgiften. Institutionens behov av att överleva på marknaden verkar alltså hämmande på studentens förmåga att göra detsamma efter deras examen. Och allteftersom skydd, förmåner och trygghet försvinner från arbetsmarknaden, blir det allt svårare att betala av sina skulder."