För att parafrasera John F. Kennedy, om aristokraterna gör fredlig och nödvändig förändring omöjlig, kommer de att göra våldsamt motstånd oundvikligt. Det är inte ett krig som de kan vinna, men om det är ett krig som de är alltför dumma och arroganta för att undvika, bring it on.

Det är synd polisen och militären. De kommer att fångas mellan diktat från en aristokrati som inte kunde bry sig mindre om dem och ett uppror syftande till att döda dem. De skulle förpliktas att skjuta på andra människor: grannar, vänner och familjemedlemmar. Det finns gott om Praetorianska ligister som skulle göra det, men en del skulle sluta. Vissa kanske ansluter sig till motståndet, tillhandahåller expertis och ledarskap. Redan pensionerade poliser och militärer, äcklade av den nuvarande situationen, skulle vara en annan potentiell pool för att rekrytera motstånd.

Totalitarism är inte gratis. Fängelser, koncentrationsläger, vapen, soldater, övervakning och polis kostar pengar, och kostnaden är endast delvis kompenserad av slavarbete, eftersom en gång när alla kostnader redovisas korrekt, ger sådant mycket lite, om ens några, ekonomiska fördelar.

Vi når våra gränser. Personer som arbetar med stora företag kan inte längre stå ut med sina jobb. Bristen på syfte knackar alltid på din dörr, förr eller senare, som om det kom inifrån dig själv som ett skrik av förtvivlan.

Folk vill komma loss. De vill släppa all denna galenskap och gå vidare med sin egen utveckling. Ta en titt på hur många människor som är villiga att riskera entreprenörskapets bojor, människor som lämnar för sabbatsår, personer med arbetsrelaterad depression, människor i utbrändhet. Det börjar och slutar alltid med individen själv.

Många människor har räknat ut att det inte längre utgör någon mening med att bara gå på egen hand - att bara vara ensam - själv måste man ju alltid gå, för det kan ingen annan göra åt någon. Många människor har vaknat upp ifrån denna "utifrån och in" baserade och galna "var och en för sig själv" mentalitet.

Stopp, ta ett steg tillbaka och tänk. Är inte det absurt att vi 7 miljarder människor som lever på samma planet, har vuxit ytterligare ifrån varandra? Vilken mening är det egentligen med att att vända ryggen till tusentals, kanske miljontals, människor som lever runt omkring dig i samma stad? Trots att ingen uppenbarligen vill vara ensam kvar på planeten. Varje gång den tanken korsar mitt sinne, känner jag mig nästan illamående.

Lyckligtvis, saker förändras. Delning för samarbetsekonomi som koncept kommer att genomföras, och det pekar mot en ny riktning. Riktningen att samarbeta, att dela, att hjälpa, av vilja till samhörighet grundat på förståelse av sina egna individuella känslors grunder.

Detta är vackert att titta på. Det berör mig.

Internet är en otroligt spektakulär sak och först nu, efter så många år, kan vi förstå dess makt - dess kraft att bekämpa dumhet för att förhindra upprepning, dess förmåga att hjälpa oss att utveckla oss själva. Med internet öppnas världen och barriärerna börjar falla, separationen upphör, samhörighet startar, samarbetsviljan exploderar och framträder för att hjälpa. De som hävdar annat beskriver givetvis främst sin egen projicering.

Vissa nationer såg sanna revolutioner som använde internet som den primära katalysatorn, såsom den arabiska våren, även om regin var den vanliga så var metodvalet nytt.

Internet tar ned Aristokratins sociala masskontroll för gott. De stora mediekoncerner som kontrollerar nyheter från hur det bäst passar vad de vill att meddelandet ska vara och vad de vill att vi ska läsa, är inte längre de enda ägarna av information. Du går efter vad du vill. Du binder dig till vem du vill. Du utforskar vad du kanske vill. De fortsätter att kontrollera vertikalt medan vår främsta kommunikationsflödesriktning är horisontell, för alltid bortom Aristokratins kontroll.

Med tillkomsten av Internet, är den lilla människan inte längre mållös, det finns en röst i tystnaden. Det anonyma kommer bli erkänt. Världen kommer ihop tillsammans. Och sedan kommer detta separerande system att falla.