Jag tänker klättra vidare in och ner i djupet av mig själv, för trots allt jag har inget annat för mig. Egentligen i grund och botten, det har inte någon någonsin i livet.

Varje steg på stegen ner och in i mig själv representerar ett beslut. Kommer vi gå på trots trötthet, tvivel, missmod och hinder? Vilken väg ska jag ta vid varje kommande skede?

Själva det faktum att fördömande, vanärar attityden i mig själv för att öka förståelsen av mig själv, är ett symptom på vilja att bara söka partiell sanning och en undermedveten hållning att skydda min ovilja att gå hela vägen, eller att inte förbli öppen för nya och ännu större möjligheter. Men just öppenhet för en alltid större sanning som beskrivning av verkligheten är attityden som människan bör underhålla. Förmågan att förlåta har sin givna värdegrund i detta. Kan vi inte förlåta andra kan vi definitivt inte förlåta oss själva.

De som fortfarande sitter på en tron av imaginär social status, inkomster, den rådande sociala matrisens så kallade moraliska företräden, eller har en känsla av överlägset intellekt eller andlighet på ett exklusivt och dömande sätt, kan och är inte sällan vara de värsta fienderna till sin egen sanning som beskrivning av verkligheten och alltså ökad egen emotionell självförståelse - ökat medvetet medvetande.

Det tar sig många former och uttryck och vi faller alla för dessa attityder till och från, när vi befinner i ett medvetslöst eller mindre medvetet tillstånd. Eftersom allt, det förstärks så våldsamt av den nu söndervittrande sociala kognitivt formaterande matrisen och att vi mellan varven inte anstränger oss i en tillräcklig omfattning.

Det kommer motstånd från människor i omgivningen som avfärdar allt som inte verkar till deras egen upplevda fördel som de tror att de har klättrat till i medvetande, och de kommer inte sällan att vara ganska militanta och aggressiva ifråga om detta också. Om något inte uppfyller deras kriterier för sin egen bekräftelse, så är de inte beredda att ifrågasätta sig själva, motstående argument kommer att bli känslomässigt kraftigt attackerade som falsk information. De är liksom bara inte ”där ” i sig själva ännu. Ett mycket sorgligt psykologiskt tillstånd att befinna sig i, men vi ser det i samhället på alla nivåer, med viss naturlighet nu främst högst upp och vi har alla dessutom själva upplevt detta från båda ändar.

Den mest uppenbara manifestationen av detta tankesätt är hur något som strider mot den vanliga gängse berättelsen, blir marginaliserat som ”politiskt inkorrekt”, ”konspirationsteori”, ”terroristverksamhet” och nu alltså även ”extremism”.

Vi är fullkomligt livrädda för att bli stämplade med känsloskapande etiketter. Tro mig, jag kan en del om just det ämnet. Men då lär man sig också att detta som metod för stigmatisering egentligen helst saknar betydelse. Detta genomsyrar idag varje nivå av informationsdelning, och är ett stort hinder för dem som söker tydlighet och delaktighet och väntar på andra med samma vilja att fullfölja detta.

Därför, striden som vi alla står inför och som är en mycket allvarlig utmaning, är att gräva oss in och ner i oss själva och därmed också upp ur den förlamande omgivningens intellektuella grepp över oss. Vi måste fortlöpande befria oss själva som individer från våra egna föreställningar för att kunna gå vidare tillsammans som allt friare människor. Gör vi inte det så kommer våra tankesfärer istället att krympa eftersom vi är så rädda för oss själva. Rädda för att bli rädda och det blir då bara värre med tiden.

Den enkla lösningen är alltså göra det till regel att fortsätta att klättra uppåt i medvetet medvetande, för att utvecklas som människa vilket är att leva, att bättre kunna förstå sin omgivning. Distraktioner längs vägen kan förväntas och är endemiska för vårt kontrollerade samhälle och uppfostran, vargen höljd i ett fårskinn av ”normalitet”. Inte bara politisk korrekthet utan även social korrekthet vilka båda är mycket begränsande, samtidigt som de ser ut att vara vägledande principer för sann yttrandefrihet och rättvisa. Men vår tidigare sanning är nu en uppenbar lögn. Det är alltså bara sociala konstruktioner baserade på rena lögner.

Alltså då inte minst de lögner som vi därför bär med oss, i oss själva om oss själva, vi är och kan mycket bättre än vad vi oftast vågar tro. Vem är jag att våga tänka så stora tankar och dessutom ge uttryck för dessa tankegods till andra?

Detta är dock en allvarlig proposition. Det finns mycket verkliga och påtagliga personliga kostnader, inklusive en komplett försakelse av sig själv. Det kräver att dela med sig – dina tankar och drömmar och konflikter. De som bryr sig, ger av sig själva så helt och osjälviskt som de bara kan, de verkligen försöker. De som bara tror att de bryr sig, gör det inte. De faller tillbaka, oavsett orsak. Allt är villkorat till dessa med alla typer av förbehåll, en försvarsmekanism för den sociala kognitivt formaterade matrisens infekterade tänkande. De vill inte acceptera omfattningen av bedrägerierna. Igen, vi har alla varit där.

Det handlar om känslorna v.s intellektet på många olika sätt och plan. Var ska vi investera vår tid och energi? Främst i saker som stärker vår personliga säkerhet – vårt medvetna medvetande - emotionella självförståelse och därmed stödjer vår egen personliga hållning? Eller i osjälviska insatser som genljuder av vår egen hunger efter verkligheten som sanning och social rättvisa för att åstadkomma förbättringar för alla i en atmosfär av växande samförstånd, välvilja och synkronicitet? Det måste vara en kombination! Men är vi villiga att ens lägga våra liv på detta? Det händer ju ändå uppenbarligen ändå ett allt längre steg i taget. Vi måste alltid öka vårt engagemang för att inte bli offer för oss själva..det kallas att bli vuxen och utvecklas längs livets väg.

Vidare. Tillsammans. Nu är det dags att trampa på den intellektuella gasen och hålla grundstumt. Vi kan inte lämna världen där de föreslår för våra barn och barnbarn att ärva. Det är vår tid att ta initiativet – och hålla farten allt högre i den allmänna medvetna medvetandetillväxten.

Sluta inte klättra. Varje mer medvetet medveten människa är redan där den behöver vara, på många sätt i sig själva och vi kan arbeta i fred tillsammans när vi är verkligen är medvetet medvetna om vad som händer genom oss själva. Men det är därför också ett krav att själv klättra vidare upp i medvetet medvetande, ytterligare så när livets tecken verkligen ringer, synkronicitet skapas och bekräftar vad som så ofta är absolut nödvändigt.