Avkastningskravet är miniminivån på procentuella avkastningen som investerare kräver för att äga ett visst tillgångsslag. Eftersom aktier bedöms vara mer riskfyllt än många andra tillgångsslag brukar investerare i regel kräva en högre avkastning jämfört med den så kallade riskfria räntan, där en 10-årig statsobligation oftast används som referens.

”Aktiemarknaden kan möjligen övervintra och klara av ett dåligt år. Men på obligationsmarknaden krävs det löpande betalning av räntor och om den marknaden havererar då rasar börsen”.

Företagsobligationsmarknaden – en viktig finansieringskälla för bland annat fastighetsbolag – drabbades av en likviditetskris i mars när det skakade som värst i spåren av pandemin. Marknaden har dock återhämtat sig men man varnar för utvecklingen till hösten. Tillgångsprisinflationen på den svenska fastighetsmarknaden har varit historisk hög

”Det finns en risk att vi har en obligationsbubbla som ännu inte visat sig.” - så kan man säga om man inte vill säga som det är.

För att vara en entitet som ska låna upp 402 miljarder kronor för Sveriges räkning i år, så är Riksgälden förvånansvärt okänd.

Eller för att vara mer specifik: det är Riksgälden, statens internbank, som lånar de 402 miljarderna. Och de gör det huvudsakligen genom att sälja statspapper på auktion.

Proceduren upprepas varje vecka. På onsdagar, mellan klockan nio och elva, auktioneras skuldbreven ut. Något som uttrycks vara lika spännande varje gång.

– Man vet ju aldrig vilket pris det blir. Vår uppgift är att låna pengar så billigt som möjligt och de första 90 minuterna kommer det sällan några bud. Först en kvart innan stängning brukar det dra igång och de sista buden kommer ofta sekunderna innan klockan slår elva.

Tre minuter senare offentliggörs resultatet. ”The Kingdom of Sweden”, som Sverige kallas i internationella sammanhang, har genomfört ännu en upplåningsrunda där de som erbjudit sig att låna ut till lägst ränta vunnit budgivningen.

Det rör sig om stora pengar. Sveriges lånebehov har fullkomligen exploderat under coronapandemin och motsvarar nu hela 8 procent av Sveriges BNP. En siffra långt högre än vad vi såg under finanskrisen 2009.

Och det gäller inte bara oss. Över hela världen försöker nu upplåningschefer febrilt att låna pengar för att täcka de hål i statsfinanserna som coronakrisen skapat.

Och det i en värld som redan före krisen drunknade i skulder.

Enligt S&P Global Ratings, som rankar länders kreditvärdighet, ökade världens sammanlagda statsskuld med 77 procent under decenniet mellan finanskrisen och pandemins början.

Det är en ökning som motsvarar 624 000 miljarder kronor på tio år.

Ändå är det småpengar jämfört med den upplåning vi måste få se framöver.

Enbart i USA räknar kongressens budgetkontor med att det federala underskottet i år landar på 37 000 miljarder kronor. Pengar som måste lånas upp.

Japan som redan hade en statsskuld på 230 procent av BNP, beräknas få ett hål i budgeten på runt 8 procent av BNP under 2020, enligt kreditvärderingsinstitutet Fitch. Alltså lika mycket som Sverige räknat i procent, även om det rör sig om mycket mer pengar i reda tal eftersom Japan är en större ekonomi.

Samma höga procentsats räknar den Europeiska centralbanken, ECB, att underskottet i eurozonens länder ska landa på.

Men vem ska låna ut när alla länder vill låna samtidigt och räntebelastade skulder är pengar? Och räcker pengarna?

Hans Lindblad är chef för Riksgälden och där dessutom högst ansvarig för att den svenska statens kassa aldrig är tom, han inte det minsta orolig för att vi i Sverige inte ska kunna låna.

– Nej, jag tror att vi går före i kön framför många eftersom vi har ett så gynnsamt utgångsläge. Sverige har välskötta finanser och så har vi en egen centralbank och valuta, vilket är intressant för utländska investerare och centralbanker som vill ha en säker investering, säger Hans Lindblad.

Han räknar upp vilka som brukar låna ut pengar till Sverige.

Förutom det utländska ägandet rör det sig om pensionsfonder, såväl statliga AP-fonder som privata. Tillsammans äger pensionsinstituten runt en fjärdedel av den svenska statsskulden. Till det kommer andra värdepappersfonder som vill placera pengar till låg risk och som haft strax under 10 procent av skulden de senaste åren.

Men det har skett två stora förändringar sedan finanskrisen.

Den ena är det regelverk som slår fast att bankerna måste äga en viss andel statspapper.

Den andra är att centralbanker världen över, inklusive den svenska Riksbanken, nu köper upp stora delar av sina egna statsskulder.

Det gör att pengarna i princip inte kan ta slut. Men de kan heller inte komma ut i realekonomin på något politiskt trovärdigt sätt.

Det finns även en tredje förändring som är värd att ha i bakhuvudet. Efter finanskrisen kunde Kina dra ett stort lass för att få igång hjulen igen. Den kinesiska tillväxten var fortfarande stor, och den kinesiska centralbanken köpte amerikanska statspapper på löpande band.

Det kommer inte att ske i samma utsträckning nu. Den kinesiska motorn hackar och såväl den kinesiska staten som kinesiska företag är högt skuldsatta. Det gör att västvärlden i högre utsträckning får lösa sina egna problem. Och därmed landar i större utsträckning på centralbankerna.

Enligt Hans Lindblad äger Riksbanken nu nästan hälften av den svenska statsskulden. För tio år sedan var siffran mindre än 1 procent.

– Man skjuter ut väldigt mycket pengar i systemet just nu för att hindra att det blir brist på likviditet. Det är för att banker inte ska vara oroliga och för att de ska ge krediter till företag och hålla igång ekonomin, säger riksgäldschefen och påpekar att centralbankerna helt enkelt vill undvika en finansiell härdsmälta likt den vi såg under finanskrisen. Att den sammanlagda räntekostnaden ovillkorligen växer och skapar ett tillväxtkrav som med tiden inte kan mötas realekonomiskt, det sägs det inte ett pip om

En annan anledning till att centralbankerna pumpar ut pengar och då köper stora mängder statsobligationer är att de vill hålla nere räntorna. När så stora pengar lånas upp skulle det bli till ett allvarligt problem om räntekostnaderna på statsskulden började stiga.

Men just nu är inte det ett problem. Tvärtom så råder det ofta minusränta på exempelvis svenska statspapper. Det innebär att de som lånar ut till Sverige betalar pengar för att göra det.

Hur kan någon då vara intresserad?

– Det är en bra fråga, men det ses som en trygg placering i osäkra tider. Sverige går ju inte i konkurs. Sen så har du ju regelverket som kom efter finanskrisen som slår fast att bankerna ska hålla en viss mängd statspapper och då får de acceptera den ränta de får, förklarar Hans Lindblad.

Men det finns en knepighet när det gäller centralbankers köp av statspapper som är värd att ta upp. Det kan låta som en petitess, men är oerhört viktigt i sammanhanget

Riksbanken får inte köpa obligationer direkt av Riksgälden.

Det kallas monetär finansiering och anses inte bara olämpligt, utan är förbjudet av EU.

Robert Bergqvist är chefekonom på affärsbanken SEB och han förklarar det hela med att det handlar om att garantera centralbankernas självständighet. I stället säljs stora delar av statsobligationerna direkt vidare på en andrahandsmarknad, där Riksbanken sedan dammsuger marknaden.

– Det är viktigt med en klar avgränsning så att centralbankerna inte blir någonting som ser ut statens bank och att det blir en alltför uppenbar sedelpressfinansiering av statsskulden. Men när Riksbanken går ut och köper så mycket de bara kan på andrahandsmarknaden, så blir det brist, priset går upp och då kommer någon att tycka att det blir så pass attraktivt att de kommer att sälja, säger Robert Bergqvist.

Det är det som kallas för quantitative easing, eller QE, ett begrepp som ofta nämnts på tidningarnas affärssidor det senaste decenniet. Något alltså nästan samtliga avancerade ekonomiers centralbanker numera ägnar sig åt.

Enbart fram till i början av juni hade amerikanska Federal Reserve köpt statspapper från det amerikanska finansdepartementet för 20 000 miljarder kronor. ECB har gjort klart att de står beredda att i princip köpa alla statsobligationer som euroländerna ger ut.

Men finns det då en risk att centralbankerna äger för stor andel av de egna ländernas skulder? Robert Bergqvist säger att det är en fråga som diskuteras, men ser inte att vi är där än. Hans Lindblad påpekar att det finns en gräns för allt, men ser inte heller en risk just nu.

En vanlig invändning är också att om centralbankerna skulle köpa för stora andelar och skulderna bli för stora, så skulle räntorna gå upp i vilket fall. Och då försvinner en stor del av vitsen med att finansiera statsskulden.

Frågan är ändå hur oroliga vi vanliga medborgare ska vara för de skuldberg vi nu ser växa fram....

Svaret från en för ovanlighetens skull rätt enig ekonomkår den här våren och sommaren har varit att det självklart finns en oro för den höga skuldsättningen, men att det är ett problem världen får hantera längre fram. I en så här djup och allvarlig kris kommer det inte att finnas så mycket kvar av våra ekonomier att vara orolig för, om inte centralbanker och regeringar går in med sina jättelika stödpaket.

Hans Lindblad menar att vi i Sverige ändå kan andas relativt lugnt. De 402 miljarder riksgälden tros låna upp i år gör att statsskulden ökar från måttliga 35 till 45 procent av BNP.

– För svensk del är det förhoppningsvis inga problem. Efter den här krisen kommer vi att ha statsskuldsnivåer som de andra inte kunde drömma om ens före corona. Men jag ser med viss förskräckelse på situationen i en del andra länder, och det är klart att om man har en väldigt, väldigt hög statsskuld så måste något göras så småningom, påpekar riksgäldsdirektören.

– Men det har vi varnat för tidigare, säger han, men hur man gör när man löser överskuldsättning med mer skulder det verkar han inte vilja berätta....