”All storhet i en karaktär är beroende av individualitet. Människan som inte har någon annan existens än den som den tar del av gemensamt med alla omkring sig, kommer aldrig att ha något annat än en tillvaro av medelmåttighet. ”James Fenimore Cooper

När vi var unga, var själva begreppet sträva efter att vara ensam och skild från våra vänner eller familj absurt, vi behövde inte egen tid, vi var mer oss själva, närvarande i våra egna känslor. Nu har denna emotionella vilsenhet - att leva utom oss själva - blivit vår allmänt antagna ”verklighet” trots att den bara kan existera nu. Vi är bundna till den av vår rädsla för att ifrågasätta våra känslors grunder i en tillräcklig omfattning, vårt misslyckande och sociala hot, vår rädsla för att möta oss själva, rädsla för att möta dagen och ljuset av upplysning. Vi gör oss själva till känslomässigt diskonterade kollektivister för att slippa leva i den enda verklighet som finns.

Som barn, var livet självt kreativt och äventyrligt - okänt. Det var brukligt för oss att samlas med våra vänner och svinga svärdet av vår fantasi, vilja, passioner, talanger och hjältemod fritt och fullt. Vi trodde att allt var möjligt, tills dess att ”livet i systemets” krav, familj, förespeglad (inbillad) verklighet, skola, karriär och samhället metodiskt och progressivt började emotionellt diskontera våra upplevda känslors förtjänster, förmågor och öden rätt framför våra naiva och omedvetna näsor. Vår förnöjsamhet gick i graven till förmån för filosofisk materialism.

Vi måste helt enkelt tro att samhället vill allas vårt bästa, oavsett hur uppenbart det egentligen är att det helt omvända absolut råder som gällande syfte på rent mekaniska grunder. Vi lyder blint under detta kognitiva postulat och inte bara det, vi tillber och främjar det dessutom självmant utan vidare eftertanke med våra prestationer (oftast individuella), men ändå förbannar vi situationen för våra egna brister. Vi kan aldrig bli nöjda som filosofiska materialister narkotiskt beroende av yttre bekräftelse. Det är så vi ger bort vår personliga makt - egenmakt. Vi måste därför öppet acceptera att samhället inte alls vill allas bästa om vi vill kunna förändra någonting alls.

Nu blir istället vi alltmer upptagna med vad vi tror är nödvändigt för vår personliga överlevnad - yttre bekräftelse, distraktioner i våra dagliga liv, denna obevekliga påverkan som skapas av vårt expanderande ego och våra känslomässiga dramer, upprördhet med sina sociala bilagor.

Vi blir därför ett med själva vilse – ledningen av och i oss själva i fångenskap och den omfamnar oss ivrigt. Det är en kollaps av vårt emotionella väsen mellan vem som vi uppfattar oss själva att vara (som inte är vad vi egentligen är) och hur samhällets programmering av oss själva till vår aggressiva natur för att upprätthålla sina standarder för systemet. Det är där som vilse – ledningen är så smart i sin strategi; det är en förutsättning att vi ska tro på att vad som samhället vill att vi ska vara, att det är som vi är tänkta att vara, och att det därför också är hur våra liv måste levas.

Vilse – ledningen använder och har alltid använt svagheten med vårt ego, emot oss, för att hålla oss distraherade med våra bekymmer, villkor, förväntningar och rädslor – i livspusslet. Vår rädsla för att få vårt ego kränkt - att inte få bekräftelse - vilket bygger de allra högsta murarna bakom vilka lyckan för alltid finns gömd. Att vara proaktivt tänkande istället för reaktivt, skadar vårt ego och bygger vår personliga makt över oss själva, det får vilse – ledningen att kapitulera inom oss. Det är en ”egots makt” kuliss som kan vara det smartaste bedrägeriet som vi kör på oss själva.

Innan vi har möjlighet att introduceras vidare till oss själva känslomässigt, från den fundamentala närmast biologiska formateringen i späd ålder, så bombarderas vi av samhällets sociala införande i oss av vem vi förväntas vara och hur vi förväntas känna och uppleva olika givna betingelser. Denna kollektiva skyldighet går kraftigt oemotsagd och är globalt åtlydd av mänskligheten. Som art har vi upprätthållit och utvecklat denna emotionellt alltmer ensliga livsstil i tusentals år – av givna skäl.

Det är vilse – ledningen som i slutet på detta sociala paradigm som exempelvis har förträngt våra emotionella släktskap med våra familjemedlemmar, våra vänner, våra samhällen och oss själva i jakten på den yttre bekräftelsen. Det har hämmat vårt medvetna medvetande, släktskap och självförverkligande – alltså vår förmåga till känslomässig självförståelse och utveckling – för att kunna leva ärligt mot våra egna grundläggande – naturliga – känslor. Vi måste ju enkelt uttryckt rent faktiskt funktionsmässigt bli rent emotionellt dummare – känslomässigt förvridna – för att tro på att vi nu måste bli mer materiellt lyckliga.

För att kraven på yttre materiell stimulans skall kunna ökas, så krävs det också att den själsliga stimulansen minskar i balansen inom såväl individen liksom därmed också i samhället. Det är vägen utåt bort från oss själva och våra känslomässiga förmågor, det är därför också ovillkorligen vägen till den känslomässiga dödsskuggans dalar. Vi identifierar oss inte längre utifrån våra respektive känslokartors naturliga underlag och likafullt så blir vi förvånade över utvecklingen av och i oss själva.