Kunskap, information, propaganda och övertygelse, är egentligen alla helt olika ord med olika betydelse och innebörd, men idag ofta sammanblandade till att ändå betyda nästan samma sak. Eller rättare sagt, de ges svävande betydelser och värdeladdningar som gör att det blir suddiga sammanhang, kombinerade och krystade, ordens innebörd blir glidande och språket blir otydligt.

Detta är för att skapa ett kontrollerande tankemönster som får oss att söka oss inåt mitten på det kognitivt formaterade tankerummet - det som vi kallar för boxen. Som så påpassligt är skild från verkligheten för att bli till vad vi uppfattar som vår ”sanning”. Spegelbilder är omvända som bekant. Häri ligger nu en stor del av problemet idag, eller åtminstone en stor fråga som i hög grad bidrar till att grupptänkandet består och att vi förblir fångar i oss ”själva”, detta med att vi inte - vill - vågar att försöka expandera boxen, eller att åtminstone försöka se över kanterna på den. Språket och ordens betydelse för boxens konstruktion, innehåll - funktion - kan alltså inte överskattas, det utgör väggarna - begränsningarna

Den som kontrollerar språket kontrollerar informationens innehåll och håller tankarna begränsade, så vi begränsar oss själva genom språket. Så vi måste därför ta tillbaka makten över vår egen förmåga att omsätta våra tankar i ord, att kunna sätta ord på våra tankar, för att på så sätt kunna befria våra egna tankar från de språkliga bojor som utgör det kanske största hindret mot att vi kan definiera oss själva till emotionell självförståelse. Naturligtvis, stor möda har lagts på att formatera oss på så vis att vi skall hamna i detta nu rådande tillstånd, så att vi blir lättare att kontrollera.

En av anledningarna till att jag skriver, och inte bara tänker, är alltså att tvinga mig själv att gå igenom alla mina kognitiva sammanblandningar av ord och deras funktionsmässiga innebörd och deras värdeladdning. För när rågångarna kan hållas mer strikta inom mitt sinne, måste mina egna ”sanningar” bara möta min enkla och flexibla logik och standard för resonemang, all den glidande otydligheten måste skalas bort. Allt inom mig själv blir då mer överskådligt. Enkelt uttryckt jag ljuger också för mig själv regelbundet medvetet eller omedvetet (men förhoppningsvis allt mindre med tiden) för att upprätthålla mina egna trossystem och det svider att behöva ändra på mina föreställningar. Men jag vet åtminstone att jag alltid måste försöka att förbättra mig, släppa taget om mina gamla föreställningar.

Om vi någonsin faktiskt skulle våga skriva ner och sätta ord på vår tro om allt på ett papper och på så sätt utsätta våra egna föreställningar för dagens – verklighetens - nuets ljus, så misstänker jag att vi skulle bli ganska generade av alla de snedsprång av tro, illusioner, logiska återvändsgränder, motsägelser, kognitiv dissonans och osammanhängande resonemang som vi ändå så ivrigt håller undangömda i de mörka skrymslena av oss själva.

Även om denna bedömning kan låta lite hård, så är det ändå att vara så nära verkligheten som det går att komma för att göra den omöjlig att skilja från vår sanning, att försöka. Vi kan inte veta allt så vi måste göra dessa logiska glidningar för att inte tappa sammanhanget. Vi extrapolerar förlopp över tiden men vi förbiser gärna andra människors syften, eller ännu värre applicerar vår egen projicering som andras.

Även om vi hävdar vår moraliska mark och förklarar den som antingen vår sanning eller inte, är vår flexibla världsbild och fantasi sådan att den kräver generösa mängder möjligt svängrum för att kunna fungera mellan hammaren och städet av verkligheten, så vi måste även försöka utvecklas intellektuellt emotionellt om vi inte till slut skall bli galna av enfald, precis som att vår ovillkorliga ofullkomlighet skapar vår intellektuella lättja, det är en balansakt i tanken för att optimera utvecklingen. Att hoppas på att hinna dö före galenskapens totala inträde, förefaller väl kanske en smula omoget och förenklat även om för all del meningen med livet till syvende och sist är att dö.

Medan alla hävdar att de önskar sanningen, så vill vi i själva verket bara ha så mycket av verkligheten som kan absorberas inom våra redan befintliga ramar av världsbilden, så smidigt som möjligt - den intellektuella lättjans domäner som händelsevis råkar utgöras av boxen. Den ultimata propagandisten och manipulatorn som vi möter på där och som härskar i detta rike under vår livstid är vårt ”ego” (inte sällan inflammerat till ren syra som luktar svavel - vitriol - av vår bristande emotionella självförståelse eftersom djävulen bos i oss själva i detaljerna) en ful ihålig otrygg rackare till självbild som vi därför noggrant försöker undvika att någonsin personligen lära ”känna” eller konfrontera, och alltså mest av allt – helst – låter bli att undersöka för att kunna förstå oss på.