Inre Väntläge

2020-05-06

När allt kommer omkring, det är det mänskliga psyket som är den yttersta källan till den instabilitet som driver samhällens nedgång och fall. Som river fördämningarna.

Men vi försvarar oss bakom våra personliga känslomässiga murar mot angrepp, de kognitiva dissonanserna ignoreras på den tankemässiga läsidan, vilket gör det så mycket lättare att handskas med livets fula inkonsekvenser, när vi kan sopa dem under den intellektuella mattan. Och allt händer på några sekunder med knappt en förändring i vårt blodtryck. De riktigt tuffa kognitiva dissonanserna kan ta lite längre tid att sopa undan – göra möjliga till självbedrägeri, men underskatta aldrig vår förmåga till att lura oss själva. Och denna kognitiva dans körs alltid i bakgrunden med mycket lite medveten medvetenhet. Om inte, naturligtvis, vi tränar oss att se vad som händer. Men vem skulle vilja göra det? Herregud, tvättmaskinen visar ju Mello…

Nåja, men eftersom att erkänna dessa kognitiva gymnastikövningar och sedan kompensera för dem, kräver egen strävan, undersökning, engagemang och personligt mod, är det då så konstigt att vanliga människors världsbild är förvrängd? Det kan komma som en chock för oss alla att få veta att vår världsbild påverkas inte så mycket av en brist på information som av vår egen brist på vilja att reflektera, uppdatera och acceptera. Det enda informationsmässiga vakuum vi lever i, är faktiskt det som vi själva skapar mellan våra öron.

Kanske är det dags att verkligen ifrågasätta våra grundläggande föreställningar inför ett obevekligt pyramidspel. Vi hävdar visserligen att privata och statliga intressen spelar ett slags förtroendespel mot allmänheten och att vi inte luras av det längre, eftersom vi tydligt ser bedrägeriet. Men är det verkligen så? Hur djupt ner i kaninhålet har vi tittat och hur många hål är det egentligen?

För många av oss har gått precis tillräckligt långt för att bekräfta våra grundläggande misstankar, men vi måste gå vidare, för alltid. Alltför många har inte gått så långt som till att möta den riktigt fula verkligheten, i sig själva i form av ifrågasättande och förbättringen av de egna bristerna . Eller för att vara ”rättvis” låt oss kalla dem otrevliga sannolikheter. Vi är villiga att tänka utanför den konventionella boxen, men inte alltför långt ut. Jag menar, låt oss vara lite rimliga här, vissa saker är ju bara galet rätt? Men när vi erbjuder oss själva den ursäkten, att sluta öppet ifrågasätta allt, då stannar vi i vår utveckling. Vi respekterar då samhällets rimliga gränser eller våra egna känslomässiga gränser? I de flesta fall skulle jag säga att det är det senare. Vi vill inte ifrågasätta våra egna känslors betingade grunder. Vi är inte fullkomliga, men det måste vi därför också hela tiden vara på vår vakt emot.

Vi konstruerar och underhåller vårt trossystem och världsbild inte för att förstå verkligheten, utan för att skydda oss själva från den känslomässiga traumatisering som åsamkats oss med verkligheten. Vi lärde oss en saga från födseln om hur världen och vårt land fungerar, inklusive en propagerande och mytomspunnen historia. För många av oss, tillbringar våra liv med att försvarar denna saga så gott vi kan med de enda verktyg som står till vårt förfogande, främst förnekelse och den kvasi – fantasivärld som vi har konstruerat som vi kallar vårt trossystem.

Bli inte hängande på ordet ”fantasi”, därför att vi inte pratar om absoluta sanningar när det gäller förnekande, utan omformande skiftande och suddiga linjer. Eftersom vi alla ser världen på olika sätt, kan man hävda att även om det är många överens om ”fakta” vi alla delar inom konsensus som verkligheten, så finns det gott om svängrum för avvikelse-och förnekelse, i synnerhet om vi är domare, jury och bödel i våra egen specialkonstruerad inre känslomässiga värld. Det enda vi kan dela är alltid bara våra enskilda strävanden till att alltid förbättra oss som människor.

När allt kommer omkring så är det dock heller inte riktigt enbart förnekelse, som skydd, utan helt enkelt en förändrad upplevd verklighet, vår version – vår sanning – av vad som är verkligt och vad som inte ses genom våra egna steglösa kognitiva filter? Vi äger ett par rosafärgade glasögon som är helt anpassningsbara och personliga. Man kan säga att förnekande är självförvållad propaganda för att den tjänar samma syfte som företags -och statlig propaganda, som är att förvrida vår sanning till något mer tilltalande.

När vi utvecklas, vilket behövs för att överleva och inte förtvina – falla ner i själsligt mörker – modifierar och förändrar vi våra föreställningar för att inrymma ”den verkliga världen”. Men vi gör detta endast motvilligt och förstnär vi är står med litet eller inget val. Viktigast, sällan tillämpar vi kontinuerligt logik och konsekvens i processen, och inte heller är det fråga om någon årlig översyn – revision eller en rituell intellektuell storstädning.

Som ett vagt flytande moln på himlen, har förnekande inte några tydliga gränser eller vassa kanter. Det expanderar och kontraherar för att fylla de känslomässiga behoven hos sina användare över tid och det kan sällan identifieras eller kvantifieras som den ena eller den andra faktabaserade sanningen. Dock är den viktigaste ingrediensen till förnekelse den egna övertygelsen i oss själva om att sanningen är allt vi har att göra med, att den är frikopplad från vårt eget känsloliv. Denna dunkla kvalitet är vad som ger förnekelse sin enorma makt att hoppa över höga dissonanser i ett enda hopp. Vi kan komma att kontrollera det, men för det mesta styr förnekande oss. Det krävs verkligt mod för att ifrågasätta de egna känslornas betingade grunder.

Ett positivt försvar av förnekelse är att den kan användas som en del av en svit av kognitiva verktyg för att absorbera nya eller olika uppfattningar i vårt trossystem. Tänk på att använda förnekande som ett väntläge medan vi försöker landa processandet av ny information för assimilering. Problemet börjar när vi fastnar i väntläge och är ovilliga att acceptera skillnaderna eller förkasta felaktiga föreställningar. Vi blir sedan fast i skiten i vårt stela trossystem och förnekelse används inte längre som en bro utan som en fördämning för att undanhålla oss vår egen utveckling.

När allt kommer omkring, det är det mänskliga psyket som är den yttersta källan till den instabilitet som driver samhällens nedgång och fall. Som river fördämningarna.
Men vi försvarar oss bakom våra personliga känslomässiga murar mot angrepp, de kognitiva dissonanserna ignoreras på den tankemässiga läsidan, vilket gör det så mycket lättare att handskas med livets fula inkonsekvenser, när vi kan sopa dem under den intellektuella mattan. Och allt händer på några sekunder med knappt en förändring i vårt blodtryck. De riktigt tuffa kognitiva dissonanserna kan ta lite längre tid att sopa undan – göra möjliga till självbedrägeri, men underskatta aldrig vår förmåga till att lura oss själva. Och denna kognitiva dans körs alltid i bakgrunden med mycket lite medveten medvetenhet. Om inte, naturligtvis, vi tränar oss att se vad som händer. Men vem skulle vilja göra det? Herregud, tvättmaskinen visar ju Mello…
Nåja, men eftersom att erkänna dessa kognitiva gymnastikövningar och sedan kompensera för dem, kräver egen strävan, undersökning, engagemang och personligt mod, är det då så konstigt att vanliga människors världsbild är förvrängd? Det kan komma som en chock för oss alla att få veta att vår världsbild påverkas inte så mycket av en brist på information som av vår egen brist på vilja att reflektera, uppdatera och acceptera. Det enda informationsmässiga vakuum vi lever i, är faktiskt det som vi själva skapar mellan våra öron.
Kanske är det dags att verkligen ifrågasätta våra grundläggande föreställningar inför ett obevekligt pyramidspel. Vi hävdar visserligen att privata och statliga intressen spelar ett slags förtroendespel mot allmänheten och att vi inte luras av det längre, eftersom vi tydligt ser bedrägeriet. Men är det verkligen så? Hur djupt ner i kaninhålet har vi tittat och hur många hål är det egentligen?
För många av oss har gått precis tillräckligt långt för att bekräfta våra grundläggande misstankar, men vi måste gå vidare, för alltid. Alltför många har inte gått så långt som till att möta den riktigt fula verkligheten, i sig själva i form av ifrågasättande och förbättringen av de egna bristerna . Eller för att vara ”rättvis” låt oss kalla dem otrevliga sannolikheter. Vi är villiga att tänka utanför den konventionella boxen, men inte alltför långt ut. Jag menar, låt oss vara lite rimliga här, vissa saker är ju bara galet rätt? Men när vi erbjuder oss själva den ursäkten, att sluta öppet ifrågasätta allt, då stannar vi i vår utveckling. Vi respekterar då samhällets rimliga gränser eller våra egna känslomässiga gränser? I de flesta fall skulle jag säga att det är det senare. Vi vill inte ifrågasätta våra egna känslors betingade grunder. Vi är inte fullkomliga, men det måste vi därför också hela tiden vara på vår vakt emot.
Vi konstruerar och underhåller vårt trossystem och världsbild inte för att förstå verkligheten, utan för att skydda oss själva från den känslomässiga traumatisering som åsamkats oss med verkligheten. Vi lärde oss en saga från födseln om hur världen och vårt land fungerar, inklusive en propagerande och mytomspunnen historia. För många av oss, tillbringar våra liv med att försvarar denna saga så gott vi kan med de enda verktyg som står till vårt förfogande, främst förnekelse och den kvasi – fantasivärld som vi har konstruerat som vi kallar vårt trossystem.
Bli inte hängande på ordet ”fantasi”, därför att vi inte pratar om absoluta sanningar när det gäller förnekande, utan omformande skiftande och suddiga linjer. Eftersom vi alla ser världen på olika sätt, kan man hävda att även om det är många överens om ”fakta” vi alla delar inom konsensus som verkligheten, så finns det gott om svängrum för avvikelse-och förnekelse, i synnerhet om vi är domare, jury och bödel i våra egen specialkonstruerad inre känslomässiga värld. Det enda vi kan dela är alltid bara våra enskilda strävanden till att alltid förbättra oss som människor.
När allt kommer omkring så är det dock heller inte riktigt enbart förnekelse, som skydd, utan helt enkelt en förändrad upplevd verklighet, vår version – vår sanning – av vad som är verkligt och vad som inte ses genom våra egna steglösa kognitiva filter? Vi äger ett par rosafärgade glasögon som är helt anpassningsbara och personliga. Man kan säga att förnekande är självförvållad propaganda för att den tjänar samma syfte som företags -och statlig propaganda, som är att förvrida vår sanning till något mer tilltalande.
När vi utvecklas, vilket behövs för att överleva och inte förtvina – falla ner i själsligt mörker – modifierar och förändrar vi våra föreställningar för att inrymma ”den verkliga världen”. Men vi gör detta endast motvilligt och förstnär vi är står med litet eller inget val. Viktigast, sällan tillämpar vi kontinuerligt logik och konsekvens i processen, och inte heller är det fråga om någon årlig översyn – revision eller en rituell intellektuell storstädning.
Som ett vagt flytande moln på himlen, har förnekande inte några tydliga gränser eller vassa kanter. Det expanderar och kontraherar för att fylla de känslomässiga behoven hos sina användare över tid och det kan sällan identifieras eller kvantifieras som den ena eller den andra faktabaserade sanningen. Dock är den viktigaste ingrediensen till förnekelse den egna övertygelsen i oss själva om att sanningen är allt vi har att göra med, att den är frikopplad från vårt eget känsloliv. Denna dunkla kvalitet är vad som ger förnekelse sin enorma makt att hoppa över höga dissonanser i ett enda hopp. Vi kan komma att kontrollera det, men för det mesta styr förnekande oss. Det krävs verkligt mod för att ifrågasätta de egna känslornas betingade grunder.
Ett positivt försvar av förnekelse är att den kan användas som en del av en svit av kognitiva verktyg för att absorbera nya eller olika uppfattningar i vårt trossystem. Tänk på att använda förnekande som ett väntläge medan vi försöker landa processandet av ny information för assimilering. Problemet börjar när vi fastnar i väntläge och är ovilliga att acceptera skillnaderna eller förkasta felaktiga föreställningar. Vi blir sedan fast i skiten i vårt stela trossystem och förnekelse används inte längre som en bro utan som en fördämning för att undanhålla oss vår egen utveckling.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.
Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram