Insiktströghet & Bedrägeri

2020-02-09

Det är uppenbart inte sällan nervpåfrestande att leva i det historiska ögonblicket av en episk kulturell vändpunkt, särskilt när den stora stönande psykosociala skräppråmen till industriell civilisation inte vänder sig snabbt nog, när du vet så väl att den ovillkorligen måste och man ändå står kvar där på samma plats och känner sig naken och skäms med sin mörka - visst numera ljusnande - världsbild, sina noggranna förberedelser för en svår framtid och sina föraktfulla, hånfulla eller fnissande släktingar som påmint en varje dag om vilken konspirationsdåre man är som oroar sig för de samverkande - parallella och sekventiella - tendenserna av händelser.

Härda ut. Det finns värre saker i livet än att inte vara exakt rätt i tid på schemat, timing är inte allt denna gång, tålamod är däremot allt - som är ett.

Två enkla ord som förklarar varför mer robusta tecken på en ekonomisk kollaps har uteblivit sedan 2008: insiktströghet och bedrägeri .

Aldrig i mänsklighetens historia har det funnits en sådan matris av komplexa system, så stora, täta, tunga och kraftfulla för att driva det dagliga livet (och inte heller en större vilseledd filosofiskt materialistiskt orienterad befolkning som bedriver systemet). Så mycket samtida betingelser i rörelse tar minsann ett tag att sakta ner, insiktströgheten i det förtroendebaserade systemet är betydande. Den förkroppsligade energin i sig själv har hållit nog av systemet igång för att ge ett intryck av möjlig evig kontinuitet - alla kan ju inte ha fel eftersom då skulle ju någon ansvarig ha sagt ifrån. Till exempel, fortfarande sänder jordbruks-bizniz sin GMO-majs och tankfartyg av majssirap till Monsantos snack-livsmedelsfabriker och köpladornas lastbilar förmedlar fortfarande troget pallar med Cheetos, Fritos, Funyons och Tostitos från Monsantos lastkaj till bigpack gångarna av härlighet på ICA-Maxi.

Motorvägar surrar fortfarande med trafik även om bensinen är dyr, oljan ligger på runt 60 dollar per fat. Lamporna lyser. Den eviga mello och OS-sportbedövningen genom kabel-TV fortsätter obarmhärtigt i förgrunden av livet. Allt detta skapar givetvis ännu mer tröghet - mindre disponibel tid för reflektion. Detta ger det ytliga intrycket av att det gamla normala - status quo - rullar på. Saker rullar på dit det lutar tills de inte kan, men det rullar också likafullt vidare sedan dit som det lutar.

Bedrägeriet är närvarande i missbruk och förvrängning av institutionell makt och officiell statistik som används som mått som grund till regeringens politik, i den genomgripande redovisningen genom lagförvrängning av samma regering och dess finanspolitiska kontakter – herrar, liksom i våra ledande finansiella institutioner och företag, inklusive bedrägerikontroll[FI, EBM] inom bank, riggning av räntor, inteckningar och hypoteksbedrägerier, front-running, naked shorts, över – om – re –inteckningar av säkerheter, penningtvätt, pump och dump. Ja, det handlar om ändlösa innovationer av bedrägerier och viktigast av allt, ett grundläggande inbyggt växande prissättningsfel av kostnaden för pengar, vilken reflekteras genom allt annat, alldeles särskilt fastigheter, aktier och obligationer. Allt beroende på det rådande enskilt kontrollerade skuldbaserade system som råder inom regleringsbanken, där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken. Till nytta för de som kontrollerar detta system som blir allt rikare och till men för allt och alla andra som blir allt fattigare.

Utöver detta, finns ett ännu djupare mörker skapat i skugga, vad som kallas skuggbanker, en dold värld av hemligheter och intriger, inom vilken endast ett litet fåtal har förmånen att veta om vad som händer, och där du dessutom kan vara säker på att de bara känner till sin egen ände av handeln – medan enorma summor av allt mer abstrakta ”pengar” skvalpar genom derivatavloppet på väg till glömska i havet av misslyckade förtroenden….och havererade betalningssystem för handel med varor och tjänster – grunden för arbetsdelning.

Så, må inte dåligt av att denna kolossala struktur av dårskap, fortfarande står upp, i sin tro på att det bländande ljuset av Guds förlåtelse så småningom kommer att lysa ända till det vattniga djup dit misslyckat förtroende har sjunkit. Förr eller senare så kommer förhållandet mellan verklighet och sanning återgå till en kalkyl som mer beskriver vad som faktiskt händer.

Under tiden, de stora frågorna är värda att reflektera över: Hur ser formen på framtiden ut? Hur kan vi förhålla oss i det och på väg till den när vi egentligen inte vet någonting alls mer än om oss själva och våra känslor och hur skall vi då tänka och känna ifråga om allt det där som vi inte vet någonting om? Det är därför mycket troligt att resan till dit vi ska, kommer att vara långt mycket tuffare än tillvaron i den verkliga slut destinationen, när vi väl kommer dit. Det man kan är lätt och annat inte.

Det finns en rejäl och alltmer växande samsyn utanför de traditionella inte bara finansiella medierna och snårigheten av de akademiska modeller, som vi har använt för att förstå att ekonomin ser mer och mer trasig ut för varje dag, vecka och månad så detta kommer säkerligen att minska svårigheten med att bygga om våra egna mentala modeller för hur vardagen för de kommande åren kommer att fungera, alltså inte minst eftersom syftet med det mesta som vi har lärt oss, uppenbarligen har varit att vi inte skall förstå hur allting egentligen fungerar.

Några av kommentatorerna i bloggosfären och på andra håll vill naturligtvis därför skylla allt på kapitalismen precis som andra vill skylla allt allt på kommunismen - alla vill till himlen men ingen vill dö. Kapitalismen är dock en fantommotståndare precis som kommunismen, vilket alltfler har börjat att förstå. De är inte ekonomiska system. De är inte ideologier, egentligen, eller inte ens rationellt betingade trossystem. Om ord betyder något, beskriver dessa beteenden möjligen olika sätt att fördela ett ackumulerat överskott av materiell rikedom i samförstånd med de kända fysiska lagarna – förflyttning av energi genom tid och rum – och de val vi gör organisera samhället i relation till det.
Men det är likafullt samma ovillkorligt ohållbara filosofiska materialism till grund för betraktelsen i båda fallen.

Problemet är att fördelningsmekanismen i pengarnas egen existens ligger som grund och den tar ingen hänsyn till det efterkommande beteendet. Räntan uppfattas uttrycka kostnaden för pengar över tiden och de risker som är förknippade med att låna ut dem. Så det är ovillkorligt, räntorna fungerar alltså på samma sätt i alla politiska system, trots försök i vissa samhällen att ge sken av att vilja kriminalisera den eller att ge den ickeproduktiva kostnaden ett annat namn.

Under högvattnet av den industriella expansionen, då fossila bränslen var utvinningsmässigt ”billiga” och vi [….] hade samlat det största rikedomsöverskottet någonsin i historien, så gjorde mänskligheten en del andra mycket dåliga val, fördelningen, detta var möjligen en engångsbonanza på en ändlig planet med ett system med evigt tillväxtkrav. Vi kämpade oss igenom två världskrig och massor av slösaktiga [fördelande] mindre sådana. Ryssland efter muren och dess imitatörer försökte kollektivisera rikedom genom gangsterregeringen och lyckades utarma alla utom gangsters. Amerika byggde förorter och Las Vegas och gjorde samma sak. The winner took it all.

En sak som inte ”modern” kultur därför inte gjorde var planera för en framtid då orgien i fossila bränslen och den teknisk-industriella festen kunde varva ner den filosofiska materialistiska orienteringen, vilket är precis fallet nu. Den organiska ekonomiska tillväxten kan inte längre försörja den aggregerade räntekostnadstillväxten. Så i stället valde vi dårskapen i att korsa våra fingrar och hoppas att några namnlösa kopplingar till den geniala guidningen av systemets innovatörer och förvaltare, skulle mildra problemen med resursbrist på snedfördelningsbasis precis i tid. Ingen adresserade därför att problemen alltid ligger i andra änden av linjalen. Ingen ifrågasatte det rimliga i att systemets inneboende natur medförde en alltmer orimlig fördelning till förmån för de redan välbesuttna giriga människor som kontrollerade systemen, bakom olika kulisser av antingen politisk eller merkantil form.

Så länge som det finns mänskliga samhällen som är beroende av arbetsdelning så kommer det att finnas saker att utbyta, vilket skapar en nödvändighet av att ha en kvalitet som vi kallar ”betalningsmedel” och så länge som det är fallet, kommer vissa individer vilja har mer av det än andra, och de kommer att försöka låna ut en del av sina överskott till andra genom villkor - ickeproduktiva kostnader.

Vad som spricker upp först är komplexiteten och abstraktionen av vår nuvarande betalningsmedelsverksamhet, ibland löst kallad finansiell ekonomi. Om vi ska skylla på något för våra problem med betalningsmedlet, så beskyller vi i våra halvdana försök att mildra misslyckandet av den techno – industriella kavalkadens framsteg [organisk - real - ekonomisk tillväxt] genom att utfärda ett tillsatsöverskott – tillväxten – av mer rikedom i form av räntebelastad skuld – det vill säga, löften om att punga ut överhypotetiskt inte – ännu – ackumulerad rikedom [framtida ännu inte utfört arbete] någon gång i framtiden. Det finns helt enkelt alltför många löften nu och alltför få möjliga trovärdiga givare av återbetalningslöften och dåliga utsikter för generering av volymerna av rikedom som vi åtog oss att försörja under den senaste tiden.

Den dolda (eller ignorerade) verkligheten i detta dilemma uttrycker sig oundvikligen i den alltmer degenererade kulturen av i dag. Vi gör därför alltmer för att undvika att konfronteras med verkligheten, denna freak show av pornifierad moralisk girighet som samhället har blivit, utgör det slutliga symptomet på den förestående kulturella omvälvningen. Detta visar hur demoraliserande vår närhistoria har varit, alltså att den kollektiva nationella uppmärksamheten fokuseras på sådana vulgära dumheter som Mello, eller kändisars pornoromantik, gärningar av kungadynastin och de festande dårarna på Stureplan. Med redan långa steg sedan tiden då Olof Palme blev skjuten i ryggen, har vi accelererande blivit ett land där allt är tillåtet för etablissemanget och ingenting ifrågasätts på allvar av allmänheten. Den politiska skulden för detta kan fördelas lika mellan progressiva (t.ex. uppfinnarna av politisk korrekthet) och den ”fria marknadens” konservativa (t.ex., är pengar yttrandefrihet ).

Slutsatsen: vissa saker spelar en avgörande roll, till exempel om mänskligheten kan fortsätta att vara civiliserad på något sätt när den mekaniska tekniska – industriella orgien nu lider mot sitt slut?

...eller är det verkligen så illa att människan faktiskt måste utvecklas som individ från att vara filosofiskt materialistiskt orienterad till att bli filosofiskt idealistiskt orienterad för att samhället skall kunna bestå och utvecklas?

Det är uppenbart inte sällan nervpåfrestande att leva i det historiska ögonblicket av en episk kulturell vändpunkt, särskilt när den stora stönande psykosociala skräppråmen till industriell civilisation inte vänder sig snabbt nog, när du vet så väl att den ovillkorligen måste och man ändå står kvar där på samma plats och känner sig naken och skäms med sin mörka - visst numera ljusnande - världsbild, sina noggranna förberedelser för en svår framtid och sina föraktfulla, hånfulla eller fnissande släktingar som påmint en varje dag om vilken konspirationsdåre man är som oroar sig för de samverkande - parallella och sekventiella - tendenserna av händelser.

Härda ut. Det finns värre saker i livet än att inte vara exakt rätt i tid på schemat, timing är inte allt denna gång, tålamod är däremot allt - som är ett

Två enkla ord som förklarar varför mer robusta tecken på en ekonomisk kollaps har uteblivit sedan 2008: insiktströghet och bedrägeri .

Aldrig i mänsklighetens historia har det funnits en sådan matris av komplexa system, så stora, täta, tunga och kraftfulla för att driva det dagliga livet (och inte heller en större vilseledd filosofiskt materialistiskt orienterad befolkning som bedriver systemet). Så mycket samtida betingelser i rörelse tar minsann ett tag att sakta ner, insiktströgheten i det förtroendebaserade systemet är betydande. Den förkroppsligade energin i sig själv har hållit nog av systemet igång för att ge ett intryck av möjlig evig kontinuitet - alla kan ju inte ha fel eftersom då skulle ju någon ansvarig ha sagt ifrån. Till exempel, fortfarande sänder jordbruks-bizniz sin GMO-majs och tankfartyg av majssirap till Monsantos snack-livsmedelsfabriker och köpladornas lastbilar förmedlar fortfarande troget pallar med Cheetos, Fritos, Funyons och Tostitos från Monsantos lastkaj till bigpack gångarna av härlighet på ICA-Maxi.

Motorvägar surrar fortfarande med trafik även om bensinen är dyr, oljan ligger på runt 60 dollar per fat. Lamporna lyser. Den eviga mello och OS-sportbedövningen genom kabel-TV fortsätter obarmhärtigt i förgrunden av livet. Allt detta skapar givetvis ännu mer tröghet - mindre disponibel tid för reflektion. Detta ger det ytliga intrycket av att det gamla normala - status quo - rullar på. Saker rullar på dit det lutar tills de inte kan, men det rullar också likafullt vidare sedan dit som det lutar.

Bedrägeriet är närvarande i missbruk och förvrängning av institutionell makt och officiell statistik som används som mått som grund till regeringens politik, i den genomgripande redovisningen genom lagförvrängning av samma regering och dess finanspolitiska kontakter – herrar, liksom i våra ledande finansiella institutioner och företag, inklusive bedrägerikontroll[FI, EBM] inom bank, riggning av räntor, inteckningar och hypoteksbedrägerier, front-running, naked shorts, över – om – re –inteckningar av säkerheter, penningtvätt, pump och dump. Ja, det handlar om ändlösa innovationer av bedrägerier och viktigast av allt, ett grundläggande inbyggt växande prissättningsfel av kostnaden för pengar, vilken reflekteras genom allt annat, alldeles särskilt fastigheter, aktier och obligationer. Allt beroende på det rådande enskilt kontrollerade skuldbaserade system som råder inom regleringsbanken, där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken. Till nytta för de som kontrollerar detta system som blir allt rikare och till men för allt och alla andra som blir allt fattigare.

Utöver detta, finns ett ännu djupare mörker skapat i skugga, vad som kallas skuggbanker, en dold värld av hemligheter och intriger, inom vilken endast ett litet fåtal har förmånen att veta om vad som händer, och där du dessutom kan vara säker på att de bara känner till sin egen ände av handeln – medan enorma summor av allt mer abstrakta ”pengar” skvalpar genom derivatavloppet på väg till glömska i havet av misslyckade förtroenden….och havererade betalningssystem för handel med varor och tjänster – grunden för arbetsdelning.

Så, må inte dåligt av att denna kolossala struktur av dårskap, fortfarande står upp, i sin tro på att det bländande ljuset av Guds förlåtelse så småningom kommer att lysa ända till det vattniga djup dit misslyckat förtroende har sjunkit. Förr eller senare så kommer förhållandet mellan verklighet och sanning återgå till en kalkyl som mer beskriver vad som faktiskt händer.

Under tiden, de stora frågorna är värda att reflektera över: Hur ser formen på framtiden ut? Hur kan vi förhålla oss i det och på väg till den när vi egentligen inte vet någonting alls mer än om oss själva och våra känslor och hur skall vi då tänka och känna ifråga om allt det där som vi inte vet någonting om? Det är därför mycket troligt att resan till dit vi ska, kommer att vara långt mycket tuffare än tillvaron i den verkliga slut destinationen, när vi väl kommer dit. Det man kan är lätt och annat inte.

Det finns en rejäl och alltmer växande samsyn utanför de traditionella inte bara finansiella medierna och snårigheten av de akademiska modeller, som vi har använt för att förstå att ekonomin ser mer och mer trasig ut för varje dag, vecka och månad så detta kommer säkerligen att minska svårigheten med att bygga om våra egna mentala modeller för hur vardagen för de kommande åren kommer att fungera, alltså inte minst eftersom syftet med det mesta som vi har lärt oss, uppenbarligen har varit att vi inte skall förstå hur allting egentligen fungerar.

Några av kommentatorerna i bloggosfären och på andra håll vill naturligtvis därför skylla allt på kapitalismen precis som andra vill skylla allt allt på kommunismen - alla vill till himlen men ingen vill dö. Kapitalismen är dock en fantommotståndare precis som kommunismen, vilket alltfler har börjat att förstå. De är inte ekonomiska system. De är inte ideologier, egentligen, eller inte ens rationellt betingade trossystem. Om ord betyder något, beskriver dessa beteenden möjligen olika sätt att fördela ett ackumulerat överskott av materiell rikedom i samförstånd med de kända fysiska lagarna – förflyttning av energi genom tid och rum – och de val vi gör organisera samhället i relation till det.
Men det är likafullt samma ovillkorligt ohållbara filosofiska materialism till grund för betraktelsen i båda fallen.

Problemet är att fördelningsmekanismen i pengarnas egen existens ligger som grund och den tar ingen hänsyn till det efterkommande beteendet. Räntan uppfattas uttrycka kostnaden för pengar över tiden och de risker som är förknippade med att låna ut dem. Så det är ovillkorligt, räntorna fungerar alltså på samma sätt i alla politiska system, trots försök i vissa samhällen att ge sken av att vilja kriminalisera den eller att ge den ickeproduktiva kostnaden ett annat namn.

Under högvattnet av den industriella expansionen, då fossila bränslen var utvinningsmässigt ”billiga” och vi [….] hade samlat det största rikedomsöverskottet någonsin i historien, så gjorde mänskligheten en del andra mycket dåliga val, fördelningen, detta var möjligen en engångsbonanza på en ändlig planet med ett system med evigt tillväxtkrav. Vi kämpade oss igenom två världskrig och massor av slösaktiga [fördelande] mindre sådana. Ryssland efter muren och dess imitatörer försökte kollektivisera rikedom genom gangsterregeringen och lyckades utarma alla utom gangsters. Amerika byggde förorter och Las Vegas och gjorde samma sak. The winner took it all.

En sak som inte ”modern” kultur därför inte gjorde var planera för en framtid då orgien i fossila bränslen och den teknisk-industriella festen kunde varva ner den filosofiska materialistiska orienteringen, vilket är precis fallet nu. Den organiska ekonomiska tillväxten kan inte längre försörja den aggregerade räntekostnadstillväxten. Så i stället valde vi dårskapen i att korsa våra fingrar och hoppas att några namnlösa kopplingar till den geniala guidningen av systemets innovatörer och förvaltare, skulle mildra problemen med resursbrist på snedfördelningsbasis precis i tid. Ingen adresserade därför att problemen alltid ligger i andra änden av linjalen. Ingen ifrågasatte det rimliga i att systemets inneboende natur medförde en alltmer orimlig fördelning till förmån för de redan välbesuttna giriga människor som kontrollerade systemen, bakom olika kulisser av antingen politisk eller merkantil form.

Så länge som det finns mänskliga samhällen som är beroende av arbetsdelning så kommer det att finnas saker att utbyta, vilket skapar en nödvändighet av att ha en kvalitet som vi kallar ”betalningsmedel” och så länge som det är fallet, kommer vissa individer vilja har mer av det än andra, och de kommer att försöka låna ut en del av sina överskott till andra genom villkor - ickeproduktiva kostnader.

Vad som spricker upp först är komplexiteten och abstraktionen av vår nuvarande betalningsmedelsverksamhet
, ibland löst kallad finansiell ekonomi. Om vi ska skylla på något för våra problem med betalningsmedlet, så beskyller vi i våra halvdana försök att mildra misslyckandet av den techno – industriella kavalkadens framsteg [organisk - real - ekonomisk tillväxt] genom att utfärda ett tillsatsöverskott – tillväxten – av mer rikedom i form av räntebelastad skuld – det vill säga, löften om att punga ut överhypotetiskt inte – ännu – ackumulerad rikedom [framtida ännu inte utfört arbete] någon gång i framtiden. Det finns helt enkelt alltför många löften nu och alltför få möjliga trovärdiga givare av återbetalningslöften och dåliga utsikter för generering av volymerna av rikedom som vi åtog oss att försörja under den senaste tiden.

Den dolda (eller ignorerade) verkligheten i detta dilemma uttrycker sig oundvikligen i den alltmer degenererade kulturen av i dag. Vi gör därför alltmer för att undvika att konfronteras med verkligheten, denna freak show av pornifierad moralisk girighet som samhället har blivit, utgör det slutliga symptomet på den förestående kulturella omvälvningen. Detta visar hur demoraliserande vår närhistoria har varit, alltså att den kollektiva nationella uppmärksamheten fokuseras på sådana vulgära dumheter som Mello, eller kändisars pornoromantik, gärningar av kungadynastin och de festande dårarna på Stureplan. Med redan långa steg sedan tiden då Olof Palme blev skjuten i ryggen, har vi accelererande blivit ett land där allt är tillåtet för etablissemanget och ingenting ifrågasätts på allvar av allmänheten. Den politiska skulden för detta kan fördelas lika mellan progressiva (t.ex. uppfinnarna av politisk korrekthet) och den ”fria marknadens” konservativa (t.ex., är pengar yttrandefrihet ).

Slutsatsen: vissa saker spelar en avgörande roll, till exempel om mänskligheten kan fortsätta att vara civiliserad på något sätt när den mekaniska tekniska – industriella orgien nu lider mot sitt slut?

...eller är det verkligen så illa att människan faktiskt måste utvecklas som individ från att vara filosofiskt materialistiskt orienterad till att bli filosofiskt idealistiskt orienterad för att samhället skall kunna bestå och utvecklas?

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram