Det är i ljuset av den utvecklingen knappast häpnadsväckande hur människor sällan eller aldrig uppnår ett tillstånd av varaktighet i utvecklingen av medvetandet, hur lätt vi faller tillbaka ner i skuggorna bakom våra tankebetingande murar och ramar. Blir vi för utmattade så depresserar - tryckutjämnar - vi emotionellt. Lite ironisk är det därför hur lätt vi slutar kämpa för att utveckla vår moralfilosofiska nivå – det medvetna medvetandet, för att bättre kunna förstå vår omvärld. Vi kämpar frenetiskt åt ena hållet och skyr det andra hållet som elden. Vi kan få en glimt av ljus, en kort flyktig insikt, men den verkar ofta som en flyktig gnista, som tonar bort likt luminositeten hos en fallande stjärna. Den går förlorad och den glöms bort mitt i den obevekliga störtfloden av alla fördummande förströelser - distraktioner - som vårt samhälle så påpassligt erbjuder oss. Vi faller tillbaka ner i mörkret.

Jag dömer inte mina med människor för jag själv bor i ett glashus. Men ingenting kommer att förändras om vi inte börjar förstå och acceptera att odjuret finns inom oss själva och att vi inte bara kämpar mot en yttre fiende, utan i slutändan en som är intern.

Jag är helt säker på att en djupare rationalisering och motivering krävs för förklara dessa krafter som krävs för tilltron av uppumpningen av Ponzisystemet och att Herr och Fru Andersson kräver just en sådan djupare rationalisering. Och att detta skulle vara korrekt som antagande alla dagar i veckan.

Det finns en intressant video på webben med Catherine Austin Fitts som frågar en grupp människor om att räcka upp händerna ifall skulle vara villiga att uppleva stora förluster på sina bank och pensionskonton för att stoppa odjuret i stort. Mycket få händer räcktes upp och där har vi problemet.

Vi kan köpa – acceptera – och vi kan kallt konstatera att om moral är den känslomässiga kompass som vi orienterar oss utifrån i förhållande till andra människor, så blir den högsta moralen den moral som gör andra människor minst illa. Vi kan förstå att moral som princip saknar betydelse utan andra människor eller levande varelser. Moral är alltså relativ men också utvecklingsbar och vi måste alltså sträva efter att utveckla vårt medvetande men därför även också att förbättra vår moral.

Men vi är ändå trots denna rätt enkla logik inte så särskilt pigga på att släppa den materialistiska orienteringen som grund för våra känslors skapande, vi vågar inte riktigt lita på vårt intellektuella och emotionella värde i förhållande till vår omgivning, vi vågar alltså egentligen inte lita på oss själva. Det är inte farligt vad andra tycker, det kan du aldrig ändå riktigt veta, det viktiga är vad vi själva tycker om oss själva och det beror till grunden bara på hur väl vi förstår hur våra egna känslor är skapade och betingas.

I tusentals år har detta skett i cykel efter cykel av människor som därigenom låter sig utnyttjas och missbrukas av de få. Detta kommer heller aldrig att sluta förrän vi förstår varför vi halkar så villigt på de materialistiskt orienterade kedjor som binder oss till våra herrars styrning. Jag hävdar att om inte och till dess, vi är villiga att utforska dessa extremt smärtsamma områden inom vår egen mörka avgrund, så är vi dömda att få uppleva mer av samma sak.

Jag försöker absolut inte att avleda uppmärksamheten från dessa idag hyfsat uppenbara sociopater; Jag säger bara att dessa sociopater odlar oss själva genom oss själva. Vi kan göra allt vi vill för att bekämpa ogräset som vi känner behövs göras och mer och mer av ogräset kommer ändå att växa, om vi inte går efter rötterna. Och dessa rötter finns inom oss själva.