Hur är detta på något sätt ett självstyrande - demokratiskt - samhälle? Vi har fångats av en grupp bedrägliga medborgare drivna av egennytta som styr vår ekonomi genom den mekaniska kontrollen av våra pengar och betalningsflöden, vår industriberoende militär har skändat vårt land till förmån för den internationella bankkabalen. Det kräver att vi tar tillbaka den finansiella, politiska och ekonomiska kontrollen över samhället och behandlar dessa förrädare på ett lämpligt svårt sätt för att avskräcka från eventuella framtida förnyade försök. Detta är vår skyldighet återgälda och vår betalning framåt för den gåva som vi fått, men som vi misslyckades initialt med att att respektera.

För närvarande styrs och upprätthålls västvärldens utrikes- och penningpolitik av denna centrala maktkonfiguration för penninghandel och kontroll över betalningsflöden. Det är helt uppenbart med tanke på att de politiska målen alltid främst förenas med de ledande bankernas intressen medan deras politiska konsekvenser är breda och numera till och med långsiktigt motstridiga. Det hela blir ännu mer uppenbart när olika politiska momentum i ljuset av verkligheten uppsåtligt etableras för att ur ett strategiskt utvecklingsperspektiv kunna leda tillbaka in i finansiellt kontrollerande konsekvenser.

Vad jag menar med det är att när densamma politik omfamnas av alla västerländska nationer och gör att konsekvenserna av inrikespolitiken går från att vara försumbara, som här i Sverige, till att främst syfta till att ge ekonomiska effekter ute i Europa. Eftersom att om de utrikespolitiska besluten framgent bland västerländska nationer öppet skulle ge de hårda inrikespolitiska konsekvenserna av en sådan politik, så skulle detta förhindra dessa respektive nationer från att stödja sådana politiska beslut. Men utrikespolitiken motiverar nu inrikespolitiken och klichén om vårt exportberoende ser därför också allt mer ut som det korthus som den är.

Men denna politik stöds alltså ändå, om inte av folket i dessa nationer (se jordbrukarna som bränner ner jordbruksministeriebyggnaden i Frankrike), så av ländernas respektive politiska klasser som därmed måste avgöras som en central makt verkande mot ländernas intresse och för den centrala styrande maktkonfiguationen. Sverige förlorar uppenbarligen ekonomiskt på att motverka Ryssland, men vi gör det likafullt ändå.

För vi är mättade av propaganda som skulle få oss att tro att löftet om ett nytt globaliserat land, en ny världsordning som måste vara vårt mål och som kommer att uppnås när den ryska björnen, som har märkts ut som en av världens topp tre faror, sitter säkert i en trång bur med ganska utslagna tänder och utan klor. Och så leder legenden vidare till att det alltså slutligen blir vår militära förmåga kommer att kväsa och begränsa det ryska folket, som numera uppenbarligen är en vida mer om inte helt klarsynt person, vilken ställs inför ett allt mer skränande dårhus mot sin vilja av dem som har "moraliska auktoritet" att göra detta i namnet av vad de säger är bäst för alla, dessutom utan att på minsta vis kunna leda denna intellektuella materialistiska kollektivistiska materia - härdsmälta - till någonting som helst annat än logiska felslut.

Men om det inte vore för Ryssland och Kina så skulle all propaganda och aggression vara pekande mot de av oss här som ännu inte är villiga att avstå våra naturliga rättigheter till frihet till dem som tror att de har en naturlig rätt att ta dessa ifrån oss. Kort sagt, så skulle våra liv helt sakna möjliga känslor av frihet och mänskliga rättigheter som det utlovades till oss av naturen.

Men om visdom är helat lidande så borde vi i konsekvensens namn av vår egen historieskrivning också kunna räkna ut vilka som har bibringats större umbärande och lidande och grundat på vilka syften. Vi borde dessutom kunna klara av att kunna inse att ingen människa kan förstå någon annan människa bättre än sig själv och att vägen framåt därför måste gå genom ökad emotionell självförståelse. Vår egen tanke är den felande länken, den saknade pusselbiten.