Vi måste börja leda oss själva som människor och individer synkront tillsammans.

Som det nu ser ut, vi lever i en uppföljning av gränslandet av total demoralisering -en moralfilosofiskt stagnerande typ av värld fylld med oäkta ledare påspända auktoritära pseudo-befogenheter. Dessa mer eller mindre emotionellt havererade människor leder ingenting alls, allra minst sig själva. Makt är kraft att bryta motstånd och deras egenmakt är alltså helt obefintlig i och med att deras ifrågasättande av sig själva saknas närmast totalt relativt omgivningen, vilket alltså ovillkorligen projiceras fram i och med deras uppvisade beteende. Allt blir bara alltmer pinsamt uppenbart.

Dessa människor skulle uppenbarligen hellre låta sig ledas av svaga exempel för att kunna behålla sitt grepp om denna oäkta förtryckarmakt, än att själva utgöra robusta exempel på beteende och ge andra verklig ledning och därmed själva upptäcka det meningslösa med prestige - man kan inte veta vad någon annan upplever för känslor - och vad egentligen autentisk ledning är för någonting.

En ledare som inte främst ifrågasätter sin egen moralfilosofiska hållning kan inte vara en ledare, helt uppenbarligen inte och det är bara jätteenkelt och det är också en ren logisk funktionsmässig mekanik, som det mesta annat är, faktiskt. Men eftersom dessa oäkta ledare har fått sin makt genom att ingjuta fruktan främst genom förtryckande myndighet, så inser de inte att det finns mycket mer kraft i autentiskt ledarskap än det någonsin kan finnas i ett auktoritärt skapande av rädsla. De har inte vandrat den vägen dit till var som de nu befinner sig. Deras institutionaliserade chefskap bygger alltså rent funktionsmässigt på en evigt ökad grad av stress och rädslor, som skall implementeras i de underlydande genom olika kosmetiskt färgade åtgärder.

Falska ledare skapar tyranni genom ovillkorlig maktbevekelse. Sanna ledare skapar frihet genom sårbarhet och försoning av motverkande krafter genom att skapa förståelse - genom upplysning. Strömningar till försoning direkt och indirekt som ges vidare till andra. Vi behöver inte mer så kallade institutionella chefer som skapar fler anhängare till de olika indelningarna; vi behöver mer autentiska ledare som skapar fler blivande -ledare.

Precis som samarbetet är primärt och konkurrens sekundärt, för att människans villkor skall utvecklas; så är det också att ge andra människor det primära och att göra konkurrens med andra till det sekundära, för att ett ledarskap skall vara giltigt. Ledning kan inte verka diskriminerade.

Man kan per funktionsmässig definition inte bedriva ledarskap i konkurrens, eftersom ledning inte är diskriminerande utan är upplysande. Makt är den misslyckade autentiska ledningens förlängning, distinktionen är den medvetna medvetenheten om att människan är ofullkomlig och att vi föds mindre medvetna.

Detta är oerhört viktigt att förstå. Det slår i själva hjärtat av den mänskliga gåtan.

Det autentiska – naturliga ledarskapet. Det slår an på den djupaste klangbotten, vår benägenhet eller brist på sådan, för att uppnå en hälsosam mänsklig evolution som rör sig i harmoni med naturen i verkligheten – som gäller alla och som bara existerar nu – det tillfälle då vi kan uppleva känslor. Det slår an på den primära trumman av det humana ledmotivet och det resonerar - ger resonans. Om vi inte kan lösa vårt eget personliga sätt att följa och i sin tur, hur vi då själva leder, så kommer mänskligheten inte vara utrustad för att anpassa sig till och övervinna prövningarna i en ständigt föränderlig värld och en aldrig permanent, men alltmer oförsonlig verklighet.