När Kreuger gått ur tiden och bolagsstrukturerna konsoliderats så sattes det fart direkt.

Bofors-ledningen "fruktade att bolaget skulle bli förstatligat eller till den grad kringskuret att verksamheten inte skulle kunna ge vinst". I december 1932 bestämde sig VD, Sven Wingqvist ( SKF:s grundare) för att ta tjuren vid hornen.

Han sökte upp den nyblivne statsministern, Per Albin Hansson, förklarade att Bofors tänkte ta upp lån för att kunna investera, och frågade rent ut: Är jag chef för en legal eller illegal affär? I senare fallet kan jag ej ta på mitt ansvar att avsluta ett lån.

Per Albins svar var betecknande. Han fastslog att Bofors var en legal affär och att exportlicenser skulle beviljas också i framtiden. Däremot ville han inte att företaget skulle expandera till en försvarsindustri av stora internationella mått.
Wingqvist förklarade sanningsenligt, att Bofors var ett litet företag, internationellt sett, men mycket betydelsefullt för sysselsättningen i sin region. Om Krupp-kopplingen berördes vet man inte, men Per Albin tycks ha lyssnat bra på det där med sysselsättning för några år senare, 1935, frågade han Wingqvist om Bofors kunde lägga någon verksamhet i Tidaholm, där en industrinedläggning skapat arbetslöshet.

För Bofors fanns inget naturligt skäl att öka sin kapacitet genom anläggningar i Tidaholm, men man valde ändå att tillmötesgå statsministerns önskemål, skriver Stig A Fransson i Bofors 350 år, ett ypperligt företagsporträtt varifrån jag hämtat många av uppgifterna i det här avsnittet. Det skulle ha varit svårt att hämta dem någon annanstans, eftersom såvitt någon kunnat fastställa ingen ledande politiker funnit det viktiga samarbetet Bofors-Krupp ens värt att nämnas i memoarer eller andra skrifter. Per Albin och de kamrater han syftade på i samtalet med Gunnar
Hägglöf utanför d´Angleterre, var, vad vapenaffärer beträffar, helt införstådda med familjens Wallenbergs berömda måtto: man ville vara men inte synas.

Och förvisso fanns Bofors! 1932, när Wingqvist träffade Per Albin ( bara det första av många förtroliga samtal ) köpte följande länder svenska kanoner: Holland, Turkiet, Finland, Chile, Kina, Norge, Danmark, Brasilien, Rumänien, Grekland, Italien, Spanien, Colombia, Ungern, Siam, Schweiz, Argentina, Littauen, Peru, Paraguay, Portugal, Estland, Lettland, Polen och Uruguay, här rankade i enlighet med beställningarnas storlek. Under åren mellan 1933 och 1939 mer än fyrdubblades företagets försäljning; Karlskogas befolkning ökade mellan 1936 och 1945 från 19.027 till 29.464.

Den snabba expansionen berodde helt på Bofors, som just då kriget började lyckats få fason på sin genom tiderna mest framgångsrika produkt, den 40 mm luftvärnskanon som med stor sannolikhet sålts mer än någon annan artilleripjäs i världen - och som var det enskilda vapen som betydde mest vid invasionen i Normandie 1944 ! Utan luftvärnsförbanden som på engelska gick under namnet Bofors batallions, skulle landstigningen möjligen inte ha lyckats, i varje fall inte lika bra. I alla händelser ansåg den amerikanska krigsledningen Bofors pjäs så överlägsen att man avstod från att ta fram en egen kanon och tillverkade på licens istället.

Här är det viktigare att till sist fastslå att Per Albin och hans kamrater var väl medvetna om Bofors betydelse inte bara för sysselsättningen i Tidaholm utan också som samarbetspartner med Krupp . Först 1935, när Hitler suttit vid makten i
två år, lyckades man övertala det tyska företaget att sälja de aktier som man efter Hitlers makt-tillträde inte längre hade något större behov av. Vid det laget var man sen länge inne i den för Sverige ( och Per Albin och hans kamrater ) så välsignelsebringande högkonjunktur som rustningarna skapade. 1932 , när (s) kom till makten, var arbetslösheten inom LO 22 procent och lönerna hade sjunkit två år i rad. Men så gott som omedelbart efter maktskiftet började hjulen åter snurra. Mellan 32 och 39 upplevde Sverige en fördubbling av industrins produktionsvolym.