...Och var har vi hamnat...

11 september 2013

Kriser tenderar att skapa eller bryta sönder institutioner, med euroområdets skuldkris, är det på EU-nivå redan klart vilka har stigit i betydelse och vilka som i huvudsak har brutits sönder av den. Hittills... Givetvis beroende på att den ena utgör fundamentet för den andra.

Efter en långsam och tveksam start, så har den Europeiska centralbanken stadigt blivit djärvare, och raglar nu på gränsen till det rena vansinnets avgrund, i form av skiftande beslutsamma "åtgärder" under dess ordförande, Mario Draghi - först i form av obegränsad likviditet till banksektorn och sedan löften om ett likadant stöd för statsobligationsmarknaderna - har lyckats dämma upp den finansiella krisen och rädda euroområdet en stund från viss kollaps och totalt uppbrott. Trovärdighetens ifrågasättande är uppenbarligen ännu inte allmänt tankegods.

Man kan kanske tro att detta bara innebär förseningar det oundvikliga och de kan ju naturligtvis bara vara rätt, men faktum är också att ECB ändå har varit det enda som har stått mellan Europa och dess finansiella Armageddon. I stort sett har ECB gjort rätt saker, även om de är fel och ECB har därför tyvärr vuxit i krisen med sitt rykte förbättrat, men eftersom grunderna är fel så spelar detta egentligen ingen som helst roll i slutänden.

Detsamma kan dock emellertid inte sägas om EU-kommissionen, som har skadats allvarligt trovärdighetsmässigt i ljuset av verklighetens händelser de senaste tre åren. Det är nämligen inte enbart de politiska postulaten som var helt fel till sina grunder, utan kommissionen har dessutom nu kommit att bli allmänt ignorerad och föraktad.

Många av dess kommissionärer har förflyttats till de irrelevanta spefåglarnas bestånd och inhägnad, med Olli Rehn och Jose Mauel Barroso bland de primära ornitologiska rariteterna.

Barrosos senaste löjliga varningar med innebörden att kritiker av EU riskerar att störta kontinenten ner i en upprepning av första världskriget är ytterligare ett bevis på en man som är helt i otakt med den moderna verkligheten och den allmänna medvetandetillväxten som kallas för demokrati. Vi får hoppas att fler barn vaknar och skriker att kejsaren är naken.