Ekonomi styr både politik och religion och båda är illusionsbaserade verktyg - baserade på för - troende, för att kontrollera människor som individer och befolkningar.

Kontrollen över ekonomi handlar i grunden om kontrollen av strategiska naturresursflöden, betalningsinfrastruktur och betalningsmedel.

Krig anses ofta vara den misslyckade politikens förlängda arm, men politik är bara kosmetika – den polityr – som med tillräcklig artighet skall skyla över vad som egentligen utgör dominerande ekonomisk fundamenta.

Så har det alltid varit och allra värst var det under det förra århundradet.

Det är en allvarsam tanke när vi betraktar alla de miljoner människor som har omkommit, drömmar som har blivit förstörda och liv som förlorats i en blodfest av krig, rädsla och död. För historia gör det klart att ingenting i detta offer har inneburit förändringar till de bättre i verkligheten, utom till namnet, som orsakas av strukturen i bakgrunderna av det pågående slakteriets polariseringsverksamhet.

I detta slakthus av själlös fasa föds vi. Vi föds, utpressas på vår emotionella energi och våndas under namnet av ansvarsfrihet. Lidandet är ett kännetecken på tillståndet som inrymmer den mänskliga befolkningen och för att det inte skall uppstå allmän visdom, så måste lidandet grundat på vilseledning hela tiden eskalera.

Man behöver bara se de förfalskade historieböckernas ord för att se de brutala krigen föröka sig som förgiftat utsäde – år efter år och den universella soldatmatrisens sinne som dödar och spiller sitt blod och inälvor på slagfält överallt, generation efter generation, i alltmer meningslösa krig under fanorna av politik och makt – som alltså alltid egentligen bara har handlat om ekonomisk makt - kraft att bryta motstånd.

Alla de miljoner människor som har dött på denna blodiga planet, alla liv som har spillts för sin kejsare, kung eller präst – för land, plikt, ära och den orsak som passar bäst för att tillgodose den konstgjorda opinionen för dagen – och för den uppgivna frihet som snart ersätts av totalt känslomässigt slaveri. Dessa konflikter är de program i matrisens sinnelag som alltid står på repeat. Död efter döden, men vi är uppenbarligen inte medvetet medvetna i livet tillräckligt länge för att märka det, så att det hunnit växa i tillräcklig omfattning.

Vi har krupit ihop så länge så länge och hukat oss inom oss själva att vi har glömt hur det är att stå upp för oss själva för de egna känslorna som individer. Men därmed så tappade vi också vår moral, som utgör den känslomässiga kompass som vi orienterar oss efter - vilket leder oss till att anamma yttre diktat ännu mer. Vi gömmer oss därför snabbt bakom att rättfärdiga oss själva och våra tillkortakommanden med vår självrannsakan, med att till exempel hänvisa till lagar, vars uppenbara syfte vi också skyndar oss att bortse ifrån. Vår moraliska plikt att ifrågasätta alla orättfärdiga lagar precis som våra egna känslogrundande värderingar, den ser vi mer än villigt bort ifrån.

Sanningen hitom verkligheten som strävan är vårt fängelse, vår dom och eviga uppgift. I vår inverterade värld, är även de mest lockande friheter ändå fortfarande bara former av slaveri, för de finns inom ett paradigm som bygger på känslomässiga illusioner. Det är helt enkelt den typ av uppfattningen vi antar som pålagor utifrån. Om vi uppfyller att uppleva livet – verkligheten i våra känslor – genom filtren av utbildning, religion och vetenskap, överger vi automatiskt det mesta av vad som är och vad som är möjligt – människan är inte gud. Så småningom kommer då vi att dö själsligt - sluta utvecklas - att göra det möjligt och finna oss i de regler och restriktioner som håller oss sysselsatta i en sele och en matris av konstruerat liv och skendöd.

Vi har gett bort vår personliga makt långt innan vi ens var medvetna om att den existerade. De flesta av oss är omedvetna om vår personliga egenmakt och upplever den bara i det oavsiktliga, flyktiga ögonblick av konfrontation, svårigheter, stress och överlevnad. Alla situationer där den medvetna medvetenheten begränsas. Alltså där vår förmåga till självreflexion är nedsatt.

Det finns inget viktigare i våra liv än vårt åtagande att ta ställning – för att kunna börja någonstans. Detta är den mest potenta formen av vårt självuttryck, att vara sann mot sig själv i självbetraktelsen. Det är i äktheten av vår egen integritet gentemot oss själva som vi verkligen trivs och utvecklas som individer, det är där som tryggheten växer. Innan vi omfamnar möjligheten att gripa makten i vår hållning till oss själva - att skapa egenmakt - måste vi först vara villiga att erkänna detta. Vi måste sedan integrera detta som insikt i våra liv genom vilka vi är och då blir. Vi måste vara villiga att ge upp allt vi vet för att vi ska bli allt vi verkligen kan vara.