…det nya året är här, en ny dag randas och utvecklingen går fullkomligt oväntat i den riktning som är ovillkorlig.

Ukrainas befolkning förstår nu i en alldeles för stor utsträckning de större spelinsatser som vår forne utrikesminister och hans vänner inom den internationella politiska adeln ägnar sig åt, så inga orosskapande regisserade åtgärder har lyckats hittills och ju längre som tiden lider desto mer uppenbart blir det att de regisserande krafterna har ett annat syfte än vad folket på gatorna hade trott. Ur det perspektivet så har ju i alla fall eftertanken besegrat den irrationella känslostyrningen. Den politiska adelns korrekthet visar sig vara en mycket tunn och flagnande fernissa - polityr.

Medierna framstår nu som fullkomligt efterblivna i sin politiska korrekthet och den politiska adeln och etablissemanget framstår ändå som ett snäpp värre.

Som jag har beskrivit tidigare, under mina mycket tidiga år befann jag mig rätt aktivt i tankesfären av någon slags allmän liberal metod. Jag hade begränsad, eller i alla fall mycket ringa, verklig förståelse av begreppet om det falska vänster / höger paradigmet. Alltså hur djupt som korruptionen institutionaliserats.

Jag hade inget utvecklat resonemang om farorna med globalism och kulisskapande centralbanksverksamhet. Jag hade inget begrepp om decentralisering eller icke-deltagande. Jag hade nog aldrig ens hört talas om libertarianism i annat än vaga sammanhang. Jag visste dock att en typisk människa som Göran Persson var en brottsling (och jag hade rätt), men problemet gick naturligtvis långt djupare än det socialdemokratiska partiet. Jag var dessutom så här i efterhand vad jag kan tycka närmast förbluffande okunnig om den större bilden och de geopolitiska flödena.

Men vad jag fick för mig var en nästan våldsam känsla av avvikelse. Jag hatade kollektivister, jag ogillade alla som som inte ville tänka själva, alla som till varje pris ville vara som alla andra, som ville leva efter normen - det "normala," men jag fann mig omgiven av dessa inom den sociala kulturen. Det var det inkarnerade vansinnet av självutnämnda ”liberaler” som lärde mig den sanna naturen av fasaden i politiken - "jag tänker själv likadant som alla andra utan att mönstret är betingat utifrån med ett underliggande syfte." När jag dessutom insåg att socialdemokraterna var i huvudsak och ändå mer samma korrupta institution som de konservativa, då förändrades mycket.

En aspekt av politiken som jag numera är mycket bekant med är därför politisk korrekthet. Det är alltså korrekthet i förhållande till lögnen, kulissen och flykten från verkligheten. Jag förstod inte det helt fullt ut då, inte förrän jag klev utanför normen av den själv, ordentligt, och tittade på den från en klokare utsiktsplats.

Det störde mig alltid, mer eller mindre, men jag kunde inte riktigt förstå varför förrän senare. Det slog mig då en gång som en uppenbarelse. Politisk korrekthet var verkligen inte trohet till en politisk ideologi. Nej, det var en norm, en religion, en fullfjädrad själslig förledning till materialistisk tomhet, ett intellektuellt ghetto av skummande hopkok som är sociologisk voodoo. En närmast total hjärntvätt och politisk korrekthet slukar därför i sig den som middag på en så-mycket-du-kan-äta buffé. Den är uttrycket för det individuella självförakt som skapar viljan att vara som alla andra, att inte tänka själv. Att inte vilja ta ansvar för sina tankar och känslor.

Dessa PK-maniska människor gör sig själva rationellt efterblivna. Varje idé som de föreslår är bara hämtade från böcker och artiklar som de har läst. De är som dåligt fungerande automater fångade i en cykel av missnöjd samhällskritik. Deras desperation att uppfinna mening, mitt i deras i förhållande till verkligheten alltmer irrelevanta liv, fick mig att må illa. Om de inte kunde hitta en för sitt eget intellekt legitim orsak att kämpa, så skulle de skapa en ur luften och försvara den lika obevekligt, oavsett hur intellektuellt grund som den egentligen var. Så när tillhörigheten upplevs tillräckligt etablerad så kommer den yttre hotande fienden att skapas som en given betingande grund för att bevara status-quo.

En av de mer olyckliga biverkningarna som därför följer av religion är att förespråkarna ofta använder religion som ett sätt för att känna sig överlägsna andra. De blir alltså till ovillkorliga verktyg för polarisering eftersom om "vi" är det ena så blir resten "de andra". Vi har sett det i kristendomen lika mycket som vi har sett det i någon annan trosuppfattning. Det är den främsta anledningen till att jag vägrar att prenumerera på organiserad och etablering samhällssanktionerade spiritism. Religionen bör vara en personlig upplevelse i första hand, inte minst utifrån att bara den egna upplevelsen kan ägas. Religion kan inte tillåtas verka som ett enkelt sätt att passa in i det polariserade kollektivet, eftersom detta då kommer att exploateras av enskilda nyttomaximeringsintressen. Gemenskap med andra som delar ens tro borde därför också i alla lägen vara sekundärt. Hycklande, politiskt korrekta anhängare kritiserar lustigt nog ofta de religiöst kristna för deras kollektivistiska elitism samtidigt lider av exakt samma problem själv. Ingen judisk identitet där inte.....

Politiskt korrekt kultur tillåter deltagarna att låtsas som att de har någon större förståelse av världen, en förhöjd kunskap om livet utifrån sin egen självförståelse, som gör dem överlägsna den oinvigde i att styra allt - vara gud. Det är viktigt att förstå detta när en person arbetar med metodiken för politiskt korrekt fanatism, personen gör det inte för att göra världen till en bättre plats, personen gör det för att må bättre på sin egen plats i världen.

På vilka funktionsmässiga grunder bygger ett uppgivet syfte, blir alltmer uppenbart hela frågan!