"Det enda sättet att ta itu med en ofri värld är att bli så helt Fri att din existens är en handling av uppror." - Albert Camus

Alltför ofta delar vi in världen i svarta och vita hattar, i bra och dåliga människor, eller vänster och höger ideologi som är rätt eller fel. Absolut visshet, att vara kategorisk, gör processen att bestämma vad jag ska tro, förneka eller bara ignorera så mycket lättare, eftersom vi upplever att vi egentligen inte behöver navigera genom den egna kognitiva dimmans dissonans för att nå relevant kritiskt tänkande, vi vet ju redan vad som är rätt eller fel utifrån – baserat på – vår kategorisering. Det är den intellektuella lättjans mest vanliga metod att slippa sitt eget engagemang i sig själv.

Altruistiskt eller mindre altruistiskt - det är hela den verkliga frågan.

Men tyvärr, och som nu alltfler kan se, så är denna polariserande dubbelhet av ytterligheter använt som ett vapen mot oss själva och i alla vändningar till förmån för de med kraft att bryta motståndet i oss, de som kontrollerar det kognitiva landskapets geografiska utseende. Och vi faller fortfarande för denna krok, med hull och hår i princip varje gång, eller i alla händelser fortfarande i en alltför stor omfattning. Vi orkar inte ifrågasätta, vi måste tänka på livspusslet så att vi äntligen kan få slippa tänka p jobbiga saker.

Ett land kan inte självförstöras efterhand som dess mark och byggnader konsumeras i de finansiella bränderna av ett ekonomiskt Pandemonium. Så är det inte, det är människorna i ett land som intellektuellt själsligt vissnar bort på den moraliska måttstocken av de verkliga gemensamma grunderna för sina individuella värderingar, till slut tar dock den fysiska och ekonomiska infrastrukturen dem med sig ner i en bottenlös avgrund av själslig eller materiell galenskap, alltså av den ena eller andra sorten och gemenskapen upphör.

Detta förklarar perfekt varför, eftersom systemet kommer närmare kanten, människor fortsätter att gå alltmer nervöst undrande om sina egna liv, människor blir alltmer stressade och irriterade. Människor blir som djur vilka rastlöst vädrar en skogsbrand – kamp eller flykt. Om sanningen skall fram, så på vissa grundläggande nivåer är de flesta av befolkningen faktiskt redan medvetna eller medvetet undermedvetna om att tingens ordning är i mycket dåligt skick, men vi väljer att ignorera detta. Nivån på statlig och företagsmässig korruption, ökningen av övervakning / polisstat, social instabilitet, kronisk arbetslöshet, stigande mat-och sjukvårdskostnader och de eskalerande kraven för fri-och rättigheter i kombination med införandet av den repressiva staten, är inte osedda av befolkningen i stort, bara desperat ignorerad och förskjuten bort ur medvetandet.

Att verkligheten är hård beror på att den är fast i att vara den enda gällande för alla - nu - medan illusioner – sanningar kommer och går med tiden.

Grunderna för det allmänna medvetna medvetandet förändras långsamt och tillståndet – klimatet – för det innevarande systemskicket i samhället försämras (igen) och nästa Steg visas nu precis runt hörnet av den tanken. När känslorna stillats genom eftertanke så kommer den logiska blekheten i dagen. Den verkliga verkligheten kommer då så småningom åter att hävda sig och sin rätt med besked, eftersom det i längden över tid inte är trevligt eller gynnsamt att luras med Moder Natur.

Men allt kommer till vägs ände, inte minst i den kalla norden med den djupa intellektuella tjälen aka själsliga formateringen, så till viss del eller annat, så är vi alla ännu engagerade i ett gruppsykologiskt burksparkande, om inte annat så för att hålla den inre liemannen borta från porten, för att hindra att vi skall tvingas börja tänka själva och bli själsligt individuellt suveräna och fria. Binärt tänkande tillåter inte planering för långsiktig eller konstruktiv positionering när det enda konstanta i verkligheten utgörs av förändring, det tillåter bara förskyllan, växling och undvikande, något vi som bekant numera gör med typisk svensk arrogans, eller spetskompetens kanske är en bättre beskrivning. Vi är en befolkning ovillkorligen främst karaktäriserad av själslig emotionell och intellektuell lättja, giriga och sökande efter för evigt ökande yttre bekräftelse för att stilla vår ständigt växande inre tomhet.

Vi har därför alla en tendens att överdriva värdet på vår tidigare känslomässiga investering, i våra jobb, vår familj och oss själva. Så när man överväger vad man ska göra eller inte göra, så är ofta de beslut vi fattar om att fatta inget beslut alls, vi väljer att gå med strömmen och inte göra några vågor. Vi har därför aldrig riktigt erkänt för oss själva att inte fatta något beslut, är faktiskt ett ta ett beslut i sig, en bekräftelse av status quo och nutida vansinne. ” Määähn..., det var ju inte jag som tog det beslutet. Jag är ju inte ansvarig. ”

Ju mer utom vår kontroll som vi upplever våra liv och världen, desto mer kommer vi att sträva efter att undvika att fatta några beslut som vi (vill tro) tror kan äventyra våra liv eller vår ställning i den rådande socialekonomiska ordningen, oavsett dess nuvarande avancerade förfall. Armod är alltid ett tillstånd som är ställt i förhållande till dem som är omkring oss. Jag kan vara den lyckliga kungen av soppkök eller bara ännu en olycklig ingen – alls - i företagscafeterian. Känslan kommer inifrån oss själva och bygger på vår egen förmåga till den perspektivrikedom i självbetraktelsen som bygger vår självkänsla, vår förståelse för hur våra egna känslor betingas utifrån vilka grunder som signaler via våra sinnen.

Dessutom kommer vi att undvika ansvar för beslut (eller icke beslut) som görs av oss själva eller någon annan. Vi lär oss detta beteende tidigt i livet, först från vår familj, sedan från våra sociala interaktioner i skolan och senare arbetsliv. Det är för länge sedan mer viktigt för människor att inte ha fel, än att försöka göra någonting rätt. Så rädda att förlora vårt yttre anseende att vi inte vågar vinna oss själva. Att vakta vår stolgång börjar och slutar på samma ställe i vår välbekanta värme och komfort i det dubbelbottnade sinnets moraliska kvalité, så upptäckten av att ha betett sig illa kommer alltid som en överraskning eftersom vi trott att vi skall komma undan oss själva och vår egen självrannsakan.