Den kollektiva ursäktens värmande tröst inför den egna besvikelsen på sig själv, har nog aldrig anats kallare i Sverige. Det individuella själsliga vädret blir allt kyligare som en ovillkorlig konsekvens av samhällsklimatets utveckling.

Listan över skäl till varför vi inte ska agera är lika varierande som vår fantasi. Så hur bekvämt är det inte om alla bara säger samma sak, om alla har en underbar ursäkt för att inte göra något alls, men fortfarande är utan skuld. Detta är det kollektiva självbedrägeriets roll mot individen, som är så skenbart välvilligt för både individen och gruppen, eller så som vi vill tro att det är. Men vi lurar oss själva grovt med detta beteende

Vi klarar alla av våra egna undanflykter på olika sätt och våra metoder varierar i det oändliga eftersom situationen dikterar betingelserna individuellt, livspusslet. Men vi kan alltid hitta på en ursäkt för oss själva för att inte behöva göra vad som vi vet är rätt.

Så själva processen inom oss själva förändras aldrig. Först förnekar vi, då förnekar vi att vi någonsin förnekat, och då glömmer vi att vi någonsin skulle vara i förnekelse. Människan är en extremt effektiv organisk datamaskin, därför är det naturligtvis bara infantila kunskaper som vi får lära oss direkt från spjälsängen.

Så hur ska vi leva med oss själva när vi beslutar oss för att att dansa runt de allt färre stolarna, även om vi fejkar vår egen vilja eller är ytterst motvilliga? Vilka stora eller små justeringar gör vi på vårt eget tänkande för att täcka upp det faktum att vi gör det möjligt för ett system vilket vi beskriver som det uppenbart onda? Hur mycket kraft skall vi lägga på att dölja insikten om vår egen ofullkomlighet - för oss själva - så att vi kan gå vidare från en fast punkt?

Detta är styrsystemet på dess mest grundläggande nivå och försåtliga karaktär. Det placerar oss alla i en situation där vi måste fatta våra egna beslut om att dansa så länge musiken spelar, eftersom alternativet, speciellt på denna punkt, är personlig isolering och kollektiv kollaps - ingen vågar stå upp ensam - trots att känslor bara kan upplevas enskilt.

Ju sämre det blir, desto mer sannolikt blir det att vi väljer att stanna kvar inom kollektivet som rusar mot avgrunden, på grund av dess inbillade upplevda säkerhet, vilket ger naturen en helt galen ”positiv” feedback loop.

Vi matar systemet vidare vilket leder till vår egen undergång. Vi inser givetvis enkelt att alltmer desperata människor inte kommer att vara snällare mot varandra....men vad gör vi åt det? Vi hoppas att det kommer någon annan och räddar upp situationen, så att vi slipper ifrågasätta oss själva.

Vi behöver dock inte hålla med och fortsätta att förstärka denna kollektiva sinnessjukdom, vi måste bekämpa den allmänna rörelsen mot den svarta avgrunden, eller alltså välja att gå under tidigare. Det bearbetade och helade känslomässiga lidande som skapar det medvetna medvetandet, som sätter oss i kontakt med oss själva i verkligheten är och förblir den enda vägen framåt - möjliga långsiktigt hållbara utvecklingen.

Dessa kollektivistiska materialistiska manipuleringstekniker, som har använts, är de ultimata söndra och härska metoderna, eftersom de samtidigt som de tillåter oss alla att tro att vi utövar den fria viljan att fullfölja vårt eget individuella intresse, samtidigt som vi agerar för det som vi uppfattar som det större goda för gruppen. Samtidigt som det så uppenbart är det rakt omvända. Allting är absolut, det är inte relativt för då vore det inte allting.

Det här handlar alltså inte om vår egen karaktärsmässiga moral baserat på vårt eget individuella fria tänkande och rationellt betingade slutsatser, eftersom det slutligen är majoriteten som bestämmer vad som är känslomässigt rätt eller fel, hur dumt det än må vara, moraliskt eller omoraliskt. Detta handlar om överlevnad för gruppen i vårt nuvarande tankesätt, trots att det uppenbarligen mekaniskt funktionsmässigt innebär det helt omvända, allt färre skall bli allt rikare på allt fler människors bekostnad, men i det allmänna medvetandet nu på den grund som utgör gruppens sociala normer, för att gynna varje enskild individ och vice versa. Och när det går fruktansvärt fel, som det har gjort nu, blir allt med tiden bara mer krävande och mer uppenbart perverterat. Systemet går värderingsmässigt baklänges upp och ner.

Med andra ord, medan regeringen och andra kan förefalla utgöra en central myndighet, så i slutändan måste ändå alla fatta beslut på egen hand om de vill vara med i spelet om att bli herre på täppan och sist kvar på jorden ensam med alla tillgångar. Detta är vad som skapar förutsättningen för bruket av kollektiv kognitiv formatering eller gruppbaserat oupplyst egenintresse, en kollektivistisk materialism där nästan hela befolkningen bestämmer att det är bäst för var och en att komma överens för att gynna sig själv, alltså då ändå främst på grundval för sin egen materiella nyttas skull på andras bekostnad, perspektivet är alltså bakvänt eftersom ingen vill erkänna att den bedrar sig själv.

Förnekelse hjälper till eftersom vi individuellt förklarar våra handlingar med upplyst egenintresse - att vi är medvetna om det yttre materiella - för att hjälpa till att svälja den bittra medicinen, utan tvekan med mycket draghjälp av samhällets propaganda om härligheten och solidariteten ” Vi folket ”. Alla går med för att få och ingen för att ge ovillkorat.

I slutändan är det vårt eget personliga beslut om att fullfölja vårt upplevda egenintresse som genomsyrar systemet med sin kontrollerande makt. Kombinera detta med ett medvetet riggat enskilt nyttomaximerande monetärmekaniskt spel som obevekligt driver på oss i den riktningen och du har en smidigt självkontrollerad befolkning som består av många självupplevt ”självständiga” enheter som utövar så kallat "upplyst" egenintresse under fanorna av allt möjligt annat.

Vad som dock är särskilt upprörande med detta koncept är att vissa människor, eftersom konceptet alltid pekar med minst ett finger rakt tillbaka på oss själva, uppsåtligen gör oss maktlösa och att vi dessutom går med på att både lyssna på och dansa till musiken, även om än några av oss aldrig så motvilligt. Att vi så lättvindigt ger upp vår egenmakt - vårt medvetna medvetande utan vidare kamp.

Dynamiken i folkmassans psykologi är väl kanske inte precis välkänd för den genomsnittliga människan i en befolkning, men den har en ovillkorlig och smygande effekt även när publiken synbarligen är allmänt tillfreds. Vissa kanske kallar detta för det kollektiva omedvetna, andra helt enkelt för den kollektiva viljan eller flockmentaliteten, tusen flugor. Denna kollektiva vilja bygger människor utifrån och in, att se sig om efter vad andra tycker, istället för inifrån och ut, viljan till anpassning grundat på den självupplevda inre tomheten - vad skall alla andra tycka, folkmassans psykologi gör individen själsligt ihålig och på sikt blir folkmassan därför också allt mindre homogen och mer orienterad mot att gå i konflikt med andra människor - finna felet hos andra utanför sig själv - individen blir med tiden alltid alltmer konfliktbenägen, frustrerad.

Outtalade och icke öppna kollektiva överenskommelser, där deltagarna i ett kognitivt formaterat landskap kommer överens om att tvingas av en speciell attraktion eller målsättning, utan tydliga och naturliga ledarskap har lett oss dit vi är – till någonting som alltså alltid är diskriminerande och därför per definition inte altruistiskt. Den kollektiva diskrimineringens manifestation i sin prydo.