Medan befolkningen i Europa och USA matas fulla med propaganda om de regionala mål som är inblandade, är verkligheten helt annorlunda.

Om propagandan hävdar att olika dåliga diktatorer måste bytas ut, eller att demokrati är målet, har inte heller det något alls att göra med vad som faktiskt händer eller har hänt i regionen.

Till att börja med, vi vet alla att om oljefält inte stod på spel då skulle västvärlden bry sig mycket mycket mindre om MENA angelägenheter.

Men en hel del externa intressen bryr sig alltså. Och deras mål är säkert och i stort sett att omfatta kontroll av regionens kritiska energiresurser. För att upprätthålla funktionen av den petrodollar som bär upp det västerländska banksystemet. Det finns en hel del oro om huruvida Ryssland eller Kina i stället kommer att dominera dessa sista, bästa oljereserverna på planeten.

Vidare kan vi avstå helt från tanken på att USA och Zionato har något intresse alls i de mänskliga rättigheterna i den här historien - ja givetvis inte Margots Sverige heller då. Om de gjorde, då skulle de åtminstone behöva erkänna att deras strategier och taktik har utlöst omätligt lidande, samt skapat förutsättningar för mycket mer. Men det vore dumt att försöka argumentera om eller förstå regionala motiv genom linserna av mänskliga rättigheter eller civila friheter - som alltså ingendera gäller här. Ekonomi styr politiken och då gäller i detta kontroll över naturresursflöden betalningsinfrastruktur och betalningsmedel.

Istället är givetvis den politik som bedrivs i MENA-regionen rotad i sprickbildning i regionen så att det blir lättare att kontrollera. Härska genom söndring.

Det är en mycket gammal taktik; som först användes i stor utsträckning av Storbritannien med start redan på 1700-talet.

Söndra och härska. Det finns en anledning till vad som är en sliten slogan: det är hundratals år gammalt....

Så då på tal om Margot Wallström och hennes politiska genius. Vi kan till exempel ta en intellektuellt klädsam paus och reflektera över moralen i att utsätta miljontals människor för outsägligt smärta och lidande i jakten på geopolitiskt opportunistiska poänger för att motivera sin egen inrikespolitik. Eller så kunde vi göra ett allvarligt försök att omvärdera en utrikespolitik som alltför ofta kretsar kring att få till stånd ett regimskifte i fjärran länder utan att beakta konsekvenserna och potentialen för bakslag.

Naturligtvis denna typ av djup självreflektion kommer aldrig att hända i Rose & Bad, men lyckligtvis finns det en mycket enklare lektion som kräver mycket lite på vägen till högre nivå på tänkande för att förstå. Här är det: beväpna och finansiera militanta islamister som du just träffat på är alltid en dålig idé.

I värsta fall förlorar du kontrollen över dem bara för att sedan kunna titta på i skräck när det Frankensteins monster du skapade rymmer från labbet, mullrar ut ur slottet, och fortsätter att terrorisera och mörda alla bybor. I bästa fall, gör de vad du trodde att de skulle göra (i detta fall bekämpar Assads armé), men de hoppar ibland utanför rälsen och spränger en rysk sök- och räddningshelikopter efter att ha utfört en avrättning av Moskvas piloter.

Naturligtvis, i grunden, så kan de uppgivna skapade flyktingströmmarna användas inhemskt nationellt för att politiskt motivera en ökad skuldbaserad offentlig konsumtion för att upprätthålla den aggregerade efterfråga som skall likviditetsförsörja den ackumulerade räntekostnadstillväxten.

I Syrien, FSA faller mellan varven in i kategorin "bästa fall", men eftersom vi har varit hårt ansträngda med att förklara detta, att beväpna dem nu vidare skapar ännu mindre realpolitisk betydelse i förhållande till det uppgivna syftet än det gjorde från början eftersom I) du - Margot - riskerar uppenbarligen att starta en större konflikt eftersom de använder USA-levererade vapen för att skjuta på iranska soldater och rysk utrustning, och, på ett praktiskt plan, II) de använder USA-levererade vapen för att döda samma Iran-stödda shiitiska milismän som kämpar tillsammans med de irakiska reguljära förbanden precis över på andra sidan gränsen .

Du förstår poängen.

Gör inga misstag i detta, det finns absolut några mycket allvarliga frågor att resa ifråga om dessa milisers historia och mänskliga rättigheter, men poängen är att när det gäller att bekämpa sunniextremister, så finns det ingen bättre att ha på din sida än skräckinjagande shiitiska milismän, även om vissa av dessa milismän var ansvariga för att ha dödat hundratals amerikanska soldater under Irakockupationen. Så logiken håller inte streck helt enkelt - så som Margot och hennes vänner resonerar.

Teheran styr dessa krigare och tack vare sin effektivitet på slagfältet, styr alltså milisen de USA-beväpnade irakiska reguljära förbanden på ett effektivt sätt. Som Reuters konstaterade i oktober, "den femte irakiska armédivisionen rapporterar nu till miliser" det är befälsordningen, inte militärens, enligt flera av amerikanska och koalitionens militära tjänstemän. Divisionen kommunicerar sällan angående gemensam drift med kommandot på försvarsministeriet, varifrån Abadi och ledande irakiska officerare övervakar kriget.

Det är kortare uttryckt kanske dags att inse tingens ordning lite mer för några till. Här är den inrikespolitiska grunden igen:

Den av den Anglozionistiska bankhegemonin styrda Centralbankskulissen är enkelt fångad med byxorna nere. Systemet är skuldmättat och befinner sig i stagflation. Shamanerna på centralbankerna har köpt obligationer under intellektuellt anspråk på teorin om att detta kommer att stimulera ekonomin, genom att det på något oförklarligt vis injicerar kontanter i realekonomin.

Men det finns oblygt sagt flera logiska problem med hela detta hypotetiska koncept. Detta är ett något elitistiskt synsätt, alltså att säga det så, inte minst för att pengarna som blir injicerade verkligen inte stimulerar ekonomin eftersom de aldrig når konsumenten - de blir kvar i bankerna. Detta försök att stimulera genom att öka penningmängden förutsätter att det inte spelar någon roll vem som har pengarna ... det är ett litet problem så att säga, det kan vi nog säga utan att överdriva. Försöket att "hantera" ekonomin från en makronivå utan hänsyn till möjliga kapitalflöden inom systemet leder till katastrof, om vi uttrycker oss hovsamt. Så Margots genius? Mjaaaee...