Det finns faktiskt en anledning till att Sverige verkar galnare än någonsin tidigare, det är eftersom landet är mer galet än någonsin förut. Den alltid ökande "terrorismen" som har förstorats i huvudet på den genomsnittliga svensken tjänar till att föda misstro mot andra, intolerans för skillnader och projektionen av våra personliga, interna frågor på imaginära, yttre fiender. Den underliggande källan till vår kollektiva galenskap är en funktion av vårt ständiga perspektiv baserat på rädsla och på de medicinska biokemiska strategier som bidrar till detta och till att behålla denna källa.

Konsumentodling är i sig en återspegling av det ombytliga, otåliga, och omogna tillståndet av det svenska psyket - folksjälen - som är övertygad om att den kan köpa och sälja hälsan i form av piller. Vi har fallit för bedrägeriet om medicinska förtryck som en acceptabel ersättning för en verklig läkning genom förståelse för oss själva och våra egna känslors betingande grunder, och återverkningarna har varit förödande. Vi är ett djupt sjukt samhälle i krig med sig själv.

Bara tänk tanken på hur ofta en moralfilosofisk diskussion syns förekomma baserat på emotionell självförståelse i dagens samhälle? Så illa är det faktiskt.

Den moralfilosofiska debattens höjd begränsas med viss naturlighet av den egna emotionella självförståelsen, beroende på att moral är den känslomässiga kompass utifrån vilken vi orienterar oss.

Så när våra politiker måste läsa innantill om vilka känslor som de själva upplever, då kan vi vara säkra på att de inte talar sanning. Det är där befinner vi oss nu, i verkligheten

Ju djupare sjukdomen tränger in i samhällets kropp-själ hos allmänheten, desto mer ser vi tecken på kamp eller flykt. Vi är ett terroriserat och skräckslaget land och befolkning med ett labilt humör som ser till att ventilera ut sin aggression på närmaste syndabock.

När det inte finns någon yttre fiende kvar att skylla på, vänder vi den destruktiva impulsen på oss själva genom att söka vår bekräftelse av våra känslogrundande vanföreställningar ännu mer utom, längre bort från oss själva, och därigenom intensifierar vi nedstigningen i galenskapen, till dess att trycket blir för stort och vi de- presserar, blir deprimerade.

Som en följd av detta är Sverige mer polariserat än någonsin tidigare. Vi delar upp oss i motsatta läger i alla frågor; vänster - höger och grälar - eller försöker i alla fall ge sken av - att vara oense över flyktingmottagande, homosexuellas rättigheter, medborgerliga rättigheter, krig och fred, vetenskap och religion, pengarna och allmänheten, som om det inte kan finnas någon verklighet. Den ökande rädslan och hatet är omisskännligt när irrationaliteten verkar ledande.

Psykiatriska läkemedel är därför också kanske de numera värsta syndarna, eftersom de skapar ett slags andrum där vi får utrymme att fortsätta vårt självdestruktiva beteende och eftersom symtomen redan på det mentala och emotionella planet undertrycks av dessa läkemedel, kan konsekvenserna bli katastrofala. Det kanske inte finns mer graverande bevis för detta än antalet vansinnesdåd som har begåtts av personer som hade tagit psykiatriska mediciner i vår omvärld, inte heller sannolikt alltid utan en regisserande hand med ett underliggande opinionsbildningssyfte.

Denna dåligt förstådda princip om kroppslig - emotionell självförståelse - mekanik får inte underskattas. Det är källan till en stor del av vår djupt rotade mentala-emotionella dysfunktion. Medicinsk behandling är sannolikt nu den primära bibehållande faktorn för ett helt spektrum av kroniska psykiska problem som depression, ångest, neuroser, tvångstankar, uppmärksamhetsstörningar, narcissistiska tendenser, aggressivt beteende, och även självmordstankar.

Eftersom den primära strategin för vanliga läkemedel är symptomlindring, blir de alltså oavsiktligt den största bidragande faktorn till den ökande förekomsten av psykisk sjukdom. Underlåtenhet att adressera det problem som har skapat situationen. Vi är ibland de mest drogberoende länderna på planeten, med naturligtvis en väl utbyggd läkemedelsindustri till grund och det är därför inte heller någon tillfällighet att vi har så skrämmande ökande nivåer av psykisk ohälsa.

Med varje ny traumatisk händelse, aktiveras samhällets kamp eller flyktsvar och förstärks. Det är denna typ av PTSS som växer. Den civila soldaten reagerar snart på en polissiren som om han vore utsatt för fiendens eld, inte för ett ögonblick kommer han med tiden att urskilja skillnaden mellan de två. En "patriot" med en arsenal av vapen är snart övertygad om att moskén nere på samma gata är ett tecken på "slutet av tiderna." Alla dessa tjugofyra timmar om dygnet med terrornyhetsflöde, har förändrats många människors uppfattning om verkligheten.

Vissa är alltför rädda för att flyga längre, fobierna grasserar. Det har nått den punkt där det ligger bortom socio-politisk sanering, inte minst därför att viljan är den rakt omvända, så det är individerna själva som måste börja förstå sin egen moralfilosofiska belägenhet, för att kunna orientera sig vidare för att kunna förändra sig själva i en positiv emotionell utvecklingsriktning.

Mer än ett decennium senare efter 9 - 11, sitter vi mitt i ruinerna av en decimerad ekonomi, förvirrade och missnöjda med konsekvenserna av våra vilseledda ansträngningar från kriget mot terrorismen. Kvar i kölvattnet av vår strävan efter hämnd är en enorm klyfta mellan "en procent" och allt det andra. Detta förvärrar bara den onda cirkeln som desperationen skapar hos dem som inte kan betala sina räkningar, inte har tillräcklig hälsovård och har förlorat sina hem. Frustrationen ökar när de rika blir rikare samtidigt som migrationsrörelserna skapar alienation och frustration. Det skulle vara naivt att inte förvänta sig rädsla och aggression som svar från på detta från den del av dem som lämnats kvar utanför av den rovgiriga Anglozionistiska bankhegemonin.

När verkligheten och retorik kommer ställas ansikte mot ansikte, kommer de otaliga miljoner recept på sömnmedel, antidepressiva och smärtstillande medel som är avsedda att lugna det svenska sinnet inte längre räcka till för att undertrycka ropen från den resulterande kognitiva dissonansen. Något måste oundvikligen ge vika. Det är en orubblig regel för psyket att det finns ingen gratis lunch, förr eller senare så måste ett pris betalas för självbedrägeri, priset för visdomen är och förblir helat lidande. När det hela börjar att slå igenom, reagerar vi som förorättade ungdomar som vill ha en syndabock, det närmaste och mest praktiska målet. Chockad av händelserna som har ägt rum, kommer vi förneka personligt ansvar och vi kräver omedelbar yttre ansvar. Hur kunde detta hända? Huvuden måste rulla!

Det finns ett antal kognitivt formaterade faktorer i detta som återkommande bidrar till det gradvisa sönderfallet av den svenska karaktären. De är, utan inbördes ordning, materialism, korporativism, konsumism, krigspropaganda, våldspropaganda, och den moderna vetenskapliga världsbilden (i synnerhet bristen på grundläggande mänskliga värderingar baserade på moralfilosofi och den kortsynta formen av medicin som denna världsbild har gett upphov till). De gemensamma nämnare som driver alla dessa faktorer är de instinkter vi har för att överleva som sparkar igång när individen känner att en säkerhet är hotad, rädsla och girighet.

Ingen kommer att kunna rädda någon annan, det kan bara var och en göra själv och det måste vi göra tillsammans.