Vid det här laget bör det stå klart för alla att den enda anledningen till att Tyskland har varit så ståndaktigt i sin förhandlingsposition med Grekland är att det vet mycket väl om, att om det medger att en offentlig skuldminskning (vilken står i motsats till frisering av skulder som innehas som tillgångar i balansräkningarna på huvudsakligen privata enheter såsom hedgefonder och banker vilket redan hänt under 2012), så kommer sedan resten av PIIGS kommer att välla in som avskrivningsentusiaster i sten : först Italien, sedan Spanien, sedan Portugal, sedan Irland och alla andra i en ordning som beror på deras respektive förmåga att hantera sin ackumulerade räntekostnadstillväxt med hjälp av överskottet i sin handelsbalans..

Problemet är, att även om det tog Europa ungefär 5 år för att överföra en blyg liten summa på 200 miljarder € av grekiska privata skulder till artig exponering för allmänhetens balansräkningen (med hjälp av ECB, EFSF, ESM och otaliga andra ad hoc akronymer) till en naturlig kostnad av otaliga lyxiga toppmöten och ändlösa förhandlingar, som kan eller inte kan leda med det första offret för den gemensamma valutan, som kommer visa sig vara reversibel så snart som nästa vecka. Så hyser ingen i Europa något tvivel om att samma övning ändå inte kommer att kunna upprepas med Italien eller Spanien , eller till och med Portugal. De är nämligen alldeles för stora (och deras oreglerade lån är mer än några futila hundratals miljarder) för att någon som helst trovärdighet för detta rök och spegelkuliss i detta rök och spegelsystem skall kunna lämnas återstående.

Och ändå, igår, i en fantastisk uppvisning av den minimalistiskt intellektuella schismen inom trojkan i ljuset av verkligheten - i förhållandet till ett skuldmättat enskilt kontrollerat kreditbaserat system, så var det ändå IMF själv som uttryckligen förklarade att Grekland inte längre är lönsamt - för vem undrade vi först lite försynt, samt kanske även ur vilket som helst mänskligt perspektiv - att om det inte finns både tilläggsfinansiering samt under förutsättning att landet, vilket bara kan ske om det finns en annan stor skuldavskrivning a.k.a jubelår, så kan Grekland återgå till produktiv realekonomisk tillväxt.

Så detta blev alltså igår IMF:s perspektiv på saken:

"Dessa nya finansieringsbehov gör skulddynamiken ohållbar . "

Bingo, och i vår så klart ohöljda förvåning, eftersom det till och med är i ett nötskal, exakt vad Tsipras och Varoufakis har hävdat sedan dag ett - insolvens. Så å som väntat, sade en grekisk regeringens talesman omedelbart att IMF-rapporten är i linje med den grekiska regeringens syn på skuld.

Men vad som faktiskt gör IMF rapporten ännu mer udda, är inte så mycket dess innehåll och position, som har i stort sett varit känt ganska länge nu för alla med betydligt mindre än en halv fungerande hjärna, utan snarare dess timing: bara tre dagar innan söndagens folkomröstning där Tsipras nu har prima facie-bevis för att mitt framför ögonen på grekiska folket säga "se, vi hade rätt hela tiden."

Det är precis så att endast en "nej" på denna punkt skulle tillåta Grekland att fortsätta en förhandling - dra ut på tiden - som redan nu alltså har givit vid handen en av de tre trojkamedlemmar till att sida upp - stämma in - med med det grekiska synen på läget i verkligheten. Skulle Grekland rösta "Ja", kommer det att göra eventuella framtida förhandlingar med trojkan omöjliga, och medan landet kommer att få ett par månaders respit på den ändå ovillkorligen resulterande slutliga uttagsanstormningen efter att bankerna öppnar med ECB: s välsignelse, kommer det ju rent faktiskt bara att innebära, att allt Grekland kommer att göra är att köpa sig några månader. Men den gången kommer ändå fortfarande hela skulden att stå på spel.

På detta sätt, medan resultaten av den grekiska situationen för närvarande ännu är okända för de med ingen alls fungerande hjärna, det har också blivit alltmer omtvistat, eftersom just nu, så är alla politiker från Spaniens Podemos till Italiens Five Star rörelse flitigt utarbetande små artigt frågande memos som kräver att IMF utvärderar sin och ländernas egen hållbara skuldnivå . Eller snarare sagt ohållbarhet.

Så vad IMF: s " skuldhållbarhetsanalys "har just har gjort är att öppna dörren för varje enskild annan jämförbar insolvent perifer europeisk nation till att knacka på Christine Lagardes dörr och artigt be : " Mme Lagarde, om Grekland är insolvent, varför inte vi? "

Och eftersom IMF har nu bara inget annat val än att hålla med om att, precis som Grekland, är alla dessa nationer följaktligen drunknande i skulder, Syrizas eventuella offer kommer därför inte att ha varit förgäves. I själva verket kan det mycket väl hamna där att dagens IMF uttalande öppnade Pandoras ask, en som, mer än en Grexit, kommer att förstöra arvet av Merkels "enade Europa".