Genom att inte diskutera de verkliga kedjor som binder oss till illusionen och genom att inte villigt acceptera personligt ansvar för vår egen emotionella självförståelse och därmed vårt välbefinnande, förevigar vi också den grundläggande offermentalitetens kedjor till vår egen intellektuella impotens och psykosociala ohälsa som metod, oavsett om våra bindningar är fysiskt eller psykiskt betingade.

Den konstanta parametern bland nästan alla religioner (inklusive gudar, pengar och konsumism) består av kravet på att vi villigt måste acceptera den erbjudna illusionen om vi ska bli frälsta, födda på nytt, nå nirvana, leva lyckligt, göra massor av pengar, gå bekvämt i pension etc.

I stället för att behandla vårt dagliga kumulativa känslomässiga lidande, som så många av oss har erfarenhet av som ett problem med oss själva personligen, kanske vi borde börja inse att vår känslomässiga smärta också är en självklar och tydlig varning om att något är fruktansvärt fel med vår värld som en konsekvens av detta.

Vi får säkert höra att psykologer vet vad de gör, men en noggrann läsning av ”god sed” antyder för mig att de är helt enkelt intensivt och ofta snävt utbildade utövare stället för holistiska vägledare, vilket också naturligtvis gör dem till enkla offer för sin egen oförmåga till emotionell självförståelse.Ingen blir bättre än vad den är.

Har du någonsin undrat varför denna ”helandets konst” och dess magiker hävdar att deras ”metoder” inom sitt yrke, äger en ”praxis”? Detta är inte en ordlek; de använder denna term väldigt specifikt för att beskriva en inexakt process en generalisering byggd på ett utifrån och in perspektiv – ett resonemang, bara det! Så mycket som vi vill tro, så mycket som vi blir tillsagda att tro, att det är en komplicerad vetenskap som ligger långt över våra egna lönegrader, så är mycket av detta, särskilt psykologi, helt enkelt teorier och konsensustrossystem som tillämpas under intellektuellt ”sterila ” eller kontrollerade förhållanden för styrning – reglering av boxen.

Jag har ofta undrat hur många känslomässigt förvirrade individer som äntligen vaknat till sin egen galenskap, bara för att på nytt smittas med samma galna kollektiva sjukdom hos människor, i liggande ställning på psykologens bruna skinnsoffa. Och därför ser vi inte heller den sublima ironin i det faktum att en del av de mest otäcka och dödliga infektionerna ” kommer ” under en sjukhusvistelse, Margit Norell och hennes Freudfasoner till Neurosedyn anyone?

Vi är betingade att tro att nästan alla känslomässiga obehag skall anses vara en diagnosticerad sjukdom av något slag som måste behandlas med särskilda utifrån kommande verktyg och psykologiska kirurgiska ingrepp, när vad vår känslomässiga smärta egentligen bör ses som är en varningssignal om att något är allvarligt fel med vår upplevelse av vår nutida verklighet och därför inte heller nödvändigtvis med oss själva. När vi vaknar upp till en värld som har blivit galen är receptet som behövs inte ytterligare tung anpassningsskapande medicinering, mer hjärndödande – TV – indoktrinering och desperat konsumism. Inte heller mer materialistisk kollektivism som leder oss själva bort från möjligheten att förbättra vår egen emotionella självförståelse.

Vi kan och kommer inte fortsätta leva i denna värld av låtsaslek. Det är ingen fråga för vårt eget val om huruvida vi vill detta eller inte. Som så många andra har jag antastats av verkligheten och jag har funnit att verklighet som sanning har faktiskt den magiska kvalitén att den kan göra oss fria. Så att våndas över en bitter sanning verkar ändå vara ett litet pris att betala när det kommer till kritan – allt blir ett. Och så, plockar jag upp bitarna från mina föreställningar, jag stannar upp och reflekterar över innebörden av det hela.

Att undvika sanning om verkligheten är inte så mycket en funktion av okunnighet eller intelligens som en konsekvens av konditionering och programmering. Att kunna övertyga oss om att en relevant sanning är varken relevant eller viktig är en bedrift värd några anmärkningar. Vi har alla blivit grundligt skolade i hur man gör just detta mot sig själv. Vi har fått höra flera gånger i våra liv hur man tänker, vad man ska tro och känna, därför blir det något naturligt att konditionera samma kognitiva påbud på oss själva emotionellt. Om något verkar för farligt att hantera etiketterar vi det helt enkelt som sådant och undvika det till varje pris – vi blir rädda – check.

Vi var nära att konfrontera oss själva, vi löpte risken att behöva börja om med oss själva och vår känsloskapande struktur från grunden och alltså det sätt på vilket vi ser på oss själva emotionellt. Vår emotionella självförståelse. Vi är rädda för att inte kunna känna känslor, eftersom det skulle göra livet meningslöst, samtidigt som vi blir alltmer rädda för att känna känslor.

Men vi är undermedvetet medvetna om att flykt bort från oss själva och våra naturliga känslor inte kommer att lösa någonting. Vad det kommer att göra är att skapa en möjlighet att undvika någonting som vi verkligen inte vill möta, alltså oss själva och våra känslors egentliga grunder utan någon möjlighet att fly. Så vi dyker ner i den virvlande avgrunden och avfärdar frågan som hopplös och olöslig. Vi sköljs upp någonstans nedströms fastklamrade vid självbedrägeriets hala klippor. Gärna så ser vi då det hela som liggande bakom oss, så vi avger ett löfte om att aldrig komma in på den vägen igen. Och ändå, dröjer sig minnet kvar likt ett slags ärr i våra känslor, grunderna har börjat erodera.