Det är i ljuset av den utvecklingen faktiskt häpnadsväckande hur människor sällan eller aldrig uppnår ett tillstånd av varaktighet i utvecklingen av medvetandet, hur lätt vi faller tillbaka ner i skuggorna bakom våra tankebetingande murar och ramar. Hur lätt vi slutar kämpa för att utveckla vår emotionella självförståelse - medvetandet, för att bättre kunna förstå vår omvärld. Vi kan få en glimt av ljus, en kort flyktig insikt, men den verkar ofta som en flyktig gnista, som tonar bort likt luminositeten hos en fallande stjärna. Den går förlorad och den glöms bort mitt i den obevekliga störtfloden av de fördummande förströelser som vårt samhälle så påpassligt erbjuder oss. Vi faller tillbaka ner i mörkret.

Epifani! I dess enklaste form betyder ordet – uppenbarelse. Och det är här, just i det ögonblicket, vi måste förstå att vi människor främst måste börja med att stanna upp, stanna i det dynamiska ögonblicket – bromsa tidens rörelse i förhållande till sin egen utveckling av medvetandet, för att kunna analysera ögonblickets innebörd. Vi arbetar därför alltmer med konsten att uttrycka oss så att andra människor vill lyssna för att skapa dynamiken i sig själva, för att få människor att utveckla sig själva för att kunna hjälpa andra att kunna hjälpa sig själva.

För ännu – fortfarande – så tillåter vi distraktioner, vilka leder oss bort ifrån oss själva och vår självbetraktelse, vilket konsumerar de emotionella kvaliteten och kraften i våra liv. När man hör något skickas signaler till hjärnans hörselcentrum. Man hör alltså med hörseln, ett sinne. Lyssnar gör man däremot med hjärnan. Lyssnandet berör mycket mer än bara hörseln. Det är samma sak med läsande i förhållande till språket och givetvis orden. Inte bara lyssnandet tar alltså hela personligheten i anspråk. Vi blir bedövade.

Vi överlämnade alltså oss själva genom vår personliga förväxling av nuläget med vår inprogrammerade brist på intresse för att skapa närvaro i vår egen möjliga emotionella tillvaro. Detta är det ultimata mörkret. Vi intecknar oss till att alltmer olyckliga jaga en känsla som vi aldrig kan få uppleva. Det är verkligen själv definitionen på slavar som håller sig själva. Att inte tro att vi vill kunna påverka och kontrollera våra egna känslor genom att förstå på vilka grunder och genom vilka mekanismer som dessa våra egna känslor skapas i oss själva, trots att vi bara kan känna våra egna känslor.

Det är att alltid istället göra sig själv till offer för de yttre omständigheternas betingande verkan och att fly undan sig själv. Vi ger bort makten över oss själva i utbyte mot löftet om att någon annan skall förse oss med känslor av lycka. Samhället lovar oss känslor om vi bara gör så som vi blir styrda.

Det innebär att förtvina funktionsmässigt emotionellt, att inte vara en människa som alltid väntar på det perfekta ögonblicket att påverka sig själv, ta kommando över sig själv, skingra mörkret i sig själv, sprida ljus i sig själv och beslagta rätten till sin egen energi.

Detta är något som vi gör möjligt med vår attityd, vårt beteende, vår rätt till oss själva och som nu naturligtvis istället alltmer försätter oss i vårt eget alltid pågående känslomässiga drama. Det är därför det är så viktigt att hålla det klart för sig att det viktiga är att hela tiden försöka, att hålla dynamiken i det egna epifana tillståndet levande. Att alltid försöka offra minst en egen föreställning på visdomens altare. Det är kampen i det ögonblicket, det är vägen och det är målet som är livet. Det finns ingen färdig slutstation av fullkomlig medvetenhet, naturens ordning är evolution – rörelse - dynamik, den måste nu därför också ske alltmer inom oss själva när vi nu tar steget från att vara materiellt kollektivistiska till att bli intellektuellt orienterade individer och människor.

Så oavsett hur mycket som vi än skulle vilja tro att vi är offer för omständigheterna, skicket, verkligheten eller samhället, så är vi inte det. Detta är en ren lögn som vi berättar för oss själva, när vi är ovilliga att hitta styrkan och modet att själva ta ansvar för våra egna tankar, val och handlingar. Ju mer vi kapitulerar bort vår personliga makt, minns att kraft är att bryta motstånd – att påverka – och att den enda någon kan påverka är sig själv, så desto mer kan vi påverkas utifrån och vårt inre växande mörker styr kursen och uttrycket för våra liv.

När vi samtycker till vår förföriska tendens att fly ner i djupet av mörker och lögner i och mot oss själva – a.k.a den falska yttre makt som lovar oss våra känslor åter och den allt mer tomma glädje som detta ger, så ger vi samtidigt bort vår grundläggande känslomässiga kontakt med verkligheten.

Vårt inneboende mörker är ett anpassat uttryck för vår existens. Det är en återspegling av vilka vi är, både oöverträffat och ogrundad inom helheten mänskligheten och de samhällen som vi tillhör. Dessa generaliseringar av mänskligt mörker kan tyckas lika, men de specifika kvaliteter var och en av oss förmedlar, är lika olika som natt och dag. Det finns flera miljarder människor i världen med olika perspektiv, personligheter och livsstilar och lika många miljarder potentiella uttryck av mörker.

Det är först när vi inser vårt eget bidrag till det onda i världen, vår egen ovilja till att förbättra oss som människor genom att vilja förstå oss själva bättre, som vi kan börja omvandla mörkrets existens och påverkan. Vi måste förstå odjurets sanna inneboende natur och funktion och var det egentligen gömmer sig någonstans Minns att det bara finns en enda människa som någon kan påverka.

Det är vi själva som offrar vår personliga makt genom kvaliteten på våra tankar, beteenden, handlingar och emotionella uttryck. Dessa egenskaper utsätter oss för negativa energier som blir till hat, ilska, hämnd, själviskhet och grymhet. Så småningom, gör vi oss själva mottagliga för dessa mörka influenser och de blir till vår natur. Mörkret blir vår ledning istället för ljuset.

Så vi vet att vi kan om vi vill.