Det är kanske, möjligen innan man har nått tillräckliga insikter - emotionell självförståelse, inget direkt "fel" med med att sola sig i skenet emot från en väl utförd prestation - arbete ...... alltså så länge vi också inser att det då finns mycket arbete kvar att göra med - inom - oss - med oss själva och att alla arbeten egentligen har olika allmän betydelse - ur ett altruistiskt perspektiv. Därav bilden. Det är väl i så fall bara helt enkelt en rastplats längs vägen i livet och vår resa i att upptäcka oss själva. Kampen är trots allt alltid främst mot sig själv för sin egen utveckling. Men stolthet är då också högmod medan däremot förnöjsamhet är en dygd.

Men man kan aldrig blir "botad" från vår kollektiva materialistiska sinnessjukdom genom att medverka till upprätthållandet av densamma, åtminstone inte i detta sent lidna skede i cykeln av psykosocial ohälsoutveckling, eftersom varje interaktion i samverkan med detta av galenskap genomsyrade samhället, tenderar att åter infektera och återskapa den förföriska lusten att släppa taget om sin egen utveckling och bli (åter) absorberad i den underbara bedövningen i omfamningen av kollektivt vansinne, där trösten och bedövningen är sådan att eftersom alla andra hoppar i galen tunna så kan jag lika gärna göra detsamma. Jag är och mår ju inte sämre än någon annan, så det blir så att de mest obetänksamma leder den gemensamma marschen mot stupet både själsligt och fysiskt.

Så därför medan vi alla i olika omfattning söker extern bekräftelse för att lugna vårt "jag - ego", så är detta tyvärr också ett skriande symptom på vår förkastade personliga suveränitet, vårt oberoende fria tänkande och den inre sinnessjukdom som omintetgör vår utveckling av vår emotionella självförståelse. Verklig trygghetsskapande bestående bekräftelse och tillfredsställelse för vidare framgångsrik (inkrementell) självbetraktelse, förekommer naturligt och är bara en läkande produkt från hårt arbete för emotionell självförståelse, vi måste våga tänka själva om i oss själva. Försöker vi så förbättras vi, och försöker vi inte så förfaller vi i vår själsliga välmåga. Den emotionella självförståelsens väg, är den enda möjliga vägen till utveckling av oss själva. I en levande och därmed föränderlig värld är den som inte vågar gå framåt obevekligen efterlämnad.

Att då istället ta emot en artificiellt inducerad må bra erfarenhet från en extern källa för att minska det personliga - egocentriska - manuskriptets fula dissonans med ett känslomässigt trauma som resultat, kan endast betraktas som "positivt" i ett dårhus och detta speglar verkligen den metoden som människor i samhället av idag, i allmänhet använder sig av för att avstå från att delta i det riktigt hårda arbete som kritisk självbetraktelse innebär.

Jag brukar säga att vi är bara så sjuka som våra djupaste mörkaste hemligheter, och många tolkar detta till att betyda hemligheter av sexuell, familjär och ekonomisk natur. I själva verket vad jag egentligen diskuterar, eller avser, är själslig - undanflykt, hyckleri och självförhärligande - rättfärdigande - vilket visserligen bedrivs av oss alla engagerat varje dag i en eller annan omfattning, men ändå hålls hemligt för vårt eget "kognitivt oformaterade jag", och därmed givetvis även för våra livspartners och världen i övrigt. Vi lever hellre hellre i lögnen om oss själva och den bild vi vill vara, än vi väljer att vara ärliga mot oss själva. Vi vill bli älskade med våra brister men vi gör lika fullt allt för att dölja dem för allt och alla samtidigt som tomheten i oss växer allt snabbare. Vi borde naturligtvis försöka växa inifrån ut, men istället så bygger vi ett allt större och därmed tommare skal. Hur mycket mer behöver någon som är fullt tillfreds?

Medan många tror att vad vi inte (låter oss, låtsas) "veta" om, inte kan skada oss -a.k.a. huvudet i sanden, det lider vi inte av, så är detta egentligen den ultimata formen av självbedrägeri, för det skapar underliggande stress, en självförstärkande dissonans och disharmoni djupt inom vårt eget psyke och det gör att vi onekligen blir ännu mer sinnessjuka med en växande galenskap för var dag som går i den utvecklingsriktningen. Anslaget finns där men vi väljer att ducka. Så det rullar också dit som det lutar och priset för att då inte bry sig ökar allt snabbare - fallhöjden växer i oss - med tiden. Som så mycket annat.

Det upphör därför heller aldrig att förvåna mig hur upprörda vi blir när vi presenteras för propaganda / information / kunskap / tro som krockar med våra egna personliga trossystem. Det är närmast skrattretande - komiskt - att konstatera den upprördhet som uppstår vid exempelvis ifrågasättande av ett vedertaget men så uppenbart falskt begrepp som antisemitism, medan vi å andra sidan accepterar med fåtaliga frågor eller undersökning av liknande förvrängd information som bekräftar våra trossystem, sagorna om banker och pengar vilka överensstämmer med eller någorlunda överensstämmer med vår allmänna tro.

Hyckleriet börjar hemma inom oss, i oss själva och vi är alla hycklare i varje bemärkelse, om än i varierande utsträckning. Vi måste alla därför alltid försöka att förbättra oss själva och motverka våra egna inneboende naturliga brister om vi inte vill utvecklas till att må allt sämre och förstå allt mindre av vår egen omvärld.

Detta blir annars en effektiv hantering för bevarandet av våra tidigare övertygelser, hindret mot vår egen utveckling (det finns dussintals om inte hundratals smärre variationer vi sömlöst växlar mellan efterhand som omständigheterna och behoven kräver det), vilket förslavar oss i oss själva till ett ovillkorligt kommande vansinne. Rädsla är rädsla för det kända och Ångest är rädsla för det okända. Och den absoluta primära manipulatorn i detta är vårt "ego" vilket egentligen kan beskrivas som rädslan i oss för oss själva och vår egen otillräcklighet. Jag ser ofta människor som söker information för att bekräfta sina föreställningar istället för att ifrågasätta desamma och sig själva för att kunna utvecklas, vilket är den egentliga grundläggande emotionella säkerheten, att alltså inte behöva vara rädd för att ifrågasätta sig själv. Givetvis därav så är själslig styrka bara också så mycket motgångar som kan hanteras.

Samtidigt som i princip alla människor hävdar de önskar sanningen (framför lögnen) - dock inte sällan utan att vi är villiga att göra någon skillnad på sanning i förhållande till verklighet - så vill vi i själva verket bara ha del av vad som smärtfritt kan absorberas inom våra egna befintliga ramar av världsbilden, alltså så smidigt som möjligt. Vi söker bekräftelse. Vi vill därför uppenbarligen inte gärna göra vår egen sanning till en så bra beskrivning av verkligheten som möjligt, trots att det är precis exakt vad vi så gärna uttrycker att vi vill. Vi vill inte utveckla vår beskrivning av verkligheten. Detta är lika skrattretande uppenbart som det är motsägelsefullt. Det enda som är konstant i en levande värld är förändringen, så motviljan till anpassning - förändring - är verkligen själarnas bojsten på väg ner i avgrunden av sig själva.

Den ultimata propagandist och manipulator som vi möter under vår livstid är vårt "ego" (inflammerat av den grundläggande sura miljö som skapas av vår bristande emotionella självförståelse) sprungen ur en ful bakomliggande självbild som vi noggrant undviker att någonsin personligen lära "känna", och mest av allt - helst - låter bli att undersöka eftersom detta skulle tvinga oss själva till förändring. Vi vill inte adressera problemen i oss själva för att kunna förbättra oss själva, vi väljer att stoppa huvudet i sanden

Det är just därför vi så sällan utsätter våra "mjuka" sanningar för vår egen inspektion - eget ifrågasättande, särskilt alltså från oss själva, eftersom det skulle kräva att vi löser en massa frågor som skulle vara produkten av den kognitiva upprepningen - vår egen formatering.

En av anledningarna till att jag skriver, och inte bara tänker i stillhet, är att tvinga mig själv att fortlöpande gå igenom alla mina egna kognitiva sammanblandningar. När rågångarna kan hållas tillräckligt strikta och klara inom mitt sinne, måste mina "sanningar" bara träffa min enkla och flexibla - ifrågasättande - logik samt standard för resonemang.

Enkelt uttryckt, jag ljuger också för mig själv regelbundet för att upprätthålla mina egna kognitivt formaterade trossystem, mest naturligtvis om jag blir irrationell - känslostyrd, och det svider (men definitivt allt mindre med tiden- det gör ont när knoppar... ) att behöva ändra på mina egna - van - föreställningar. För jag vet att jag alltid måste fortsätta framåt i mig själv och ifrågasätta dessa föreställningar genom försöka att förbättra mig själv genom min emotionella självförståelse. Jag måste hålla eftertanken levande för att bryta mönstret och utvecklas som människa, att leva är att förändras.