Så mycket av den stora lögnens teater som vi bevittnar i världen idag, är helt enkelt projicerad stolthet – alltså sprungen ur samma källa som alla dödssynderna - mer känt som en otillräcklig förmåga till emotionell självförståelse – nu helt uppenbart och alldeles särskilt hos ett fåtal individer.

Detta är det yttre bekräftelsebehovets ultimata paradox. Dessa människor vill så gärna bli älskade att de nu hellre väljer att bli hatade på global basis. Galenskapen vandrar nu öppet på jorden.

Så vi måste se det för vad det är. En själslig charad. Ett socialemotionellt moras. Detta samtidigt som vi måste ta itu med de mycket verkliga och alltmer påtagliga intriger som har släppts lös för att förstöra jorden - kunna bevara sina egna själsliga illusioner - och de flesta av dess invånare av vilken sjuk anledning - intellektuell materia - som de än kan förmå skapa illusionerna av. De har dock inga överlägsna superkrafter att frukta. De har ingenting och de är nu fruktansvärt ihåliga, maskernas avstånd till själarna har aldrig varit större.

De är bara emotionellt självförståelsemässigt enfaldiga – alltmer uppenbart – och de löper nu därför också med en ökande panik i den kollektiva materialismens rännarbanor i sin alltmer fruktlösa jakt efter ett känslotillstånd som de ändå aldrig kan uppnå. Men detta förstår de sannolikt inte själva, eftersom då hade de naturligtvis brutit detta mönster av beteende. Det är tragikomiskt att se detta, men det är likafullt mycket allvarligt.

Även om jag för eget vidkommande kanske med någon trovärdighet kan hävda detta är inte vad jag anmälde mig för att delta i och att därför är jag inte ansvarig för denna nutida röra, så kan det ändå inte förnekas att jag likafullt överlämnade till andra det moraliska och personliga ansvar som jag abdikerade för att övervaka att övervaka systemet, det ansvaret tog jag inte medan jag istället entusiastiskt själv således fortsatte med mina ägande - egennyttofokus - inriktade fördummande distraktioner, mer känt som egenintresse eller mina sinnesbedövande nöjen.

Det hela handlar så mycket mer än bara om vem som har makten och vem som inte har den, vem som inte sitter i fängelset av sig själv, för vad som är för stort för att misslyckas och vad som försvann i natten som ett förlorat brev på posten. Vi tappade vår själ. Vi gick bort oss i oss själva och vi glömde bort att tänka efter omkring rimligheten till grunderna för våra känslor och istället rusade vi med våra känslor, likt små barn i en emotionell godisbutik. De depraverade emotionella excesserna i samhället av idag är därför också en rekordnotering i moralisk karaktärsmässig dekadens. Vi har alla deltagit i detta spektakel i en eller annan omfattning. Vi måste resa oss, men vi måste främst resa oss i oss själva som människor och individer. Vi måste våga ta ställning öppet grundat på inre övertygelse..

Det handlar visserligen om en kränkning av oss som individer och människor, vilken är på ett sätt som de flesta av oss aldrig har upplevt tidigare eftersom insikten har saknats. Men det är ingen ursäkt för trots allt, visdom är bara helad smärta. Visst vi har visserligen blivit våldsamt exploaterade, överfallna, rånade och misshandlade innan vi kastades åt sidan och blev övergivna som förbrukade varuemballage längs vår själsliga sida av vägen. Och vad som kanske är värre, är att vi har blivit hotade med mer rädsla om vi inte samtycker, och ja, sedan blir vi naturligtvis spionerade på de mest personliga och förment skyddande sätt och så vidare. Men vi hade trots allt detta, ändå ett val någonstans, någon gång. Vi hade ett val att börja vara ärliga och uppriktiga mot oss själva, att vända om och göra rätt. Det gjorde vi inte, vi höll vår mask, men inte nära kroppen

Det handlar om förlust och sorg, om smärta och straff, om personlig uppoffring och vägen till fördärvet, om vår delaktighet, vår självgodhet och villighet att delta i dansen med våra plågoandar före, under och efter konstaterandet av detta faktum. Det handlar om personlig skam och offentlig förnedring, om vårt eget svek av oss själva alltså av någon som vi (så desperat gärna) ville tro var trovärdig när den förvisso inte var det, inte ens i våra egna ögon om vi hade varit ärliga mot oss själva och våra egna uppriktiga känslor. Vi visste att vi spelade teater och att vi inte var masken som vi ville visa upp. Därför måste vi alltid försöka bli bättre som människor eller gå under i den emotionella fåfängans enfaldiga fyrverkeri. Vi måste sträva för att inte falla - annars sviker vi förr eller senare oss själva. Det är själva dynamiken i strävandet efter förbättring av den emotionella självförståelsen, som är den bärande kraft som hindrar förfallet. Ingen tänker på eller beklagar sig över att det krävs en ansträngning för att stå upp rent fysiskt, i detta fall gäller närmast det rakt omvända:
Den intellektuella lättja som kallas fåfänga.

Det handlar om moralisk och karaktärsmässig fattigdom, om självsvek, både individuellt och kollektivt vilket har skapat en kollektivistisk emotionell osäkerhet, en slags samhällets kollektivistiska materialistiska drivbänk. Vi var antingen förblindade av vår egen lust och girighet, eller lurade och fördummade av ideologiska eller religiösa droger - tankegods.. Men bara för att vi en gång ljög för oss själva betyder det inte att vi bör ge upp. Absolut inte, mera tvärtom! För vilken rätt har vi att vara upprörda över en någons svek när vi först och främst svek oss själva? Så nära men ändå så långt bort ligger vår möjliga förbättring.

Sjukdomen kan och kommer alltid att finnas kvar inom oss - vi blir aldrig fullkomliga, sjukdomen lever och matas av vår dysfunktion inom oss själva och med våra kontakter med varandra. Försöker vi inte förstå oss själva bättre så kan vi inte heller förstå någon annan bättre. Så tråkigt och enkelt är det faktiskt.

Den socialemotionella hälsan eller kanske snarare idag oenigheten i ett samhälle, är en återspegling av denna hälsa-eller sjuk-dom, hos de individer som utgör samhället. Man måste tänka på detta på samma sätt som när man skulle skylla på kedjan för att brista när det i själva verket bara var den svagaste länken som brast - misslyckades. Ja, jag vet att jag har anfört det förut, men det förtjänar faktiskt att nämnas igen. Det är den högsta lägstanivån som räknas om inte samhället skall upphöra som funktion.

Endast i vårt fall, där samhällets kedja nu närmast består av enbart emotionellt självförståelsemässigt svaga länkar, kan kanske någonting som bättre eller sämre än andra med mening noteras, men alla är ju egentligen illa till mods, effekterna har fortfarande bara tagit sig lite olika uttryck. Svaren ligger alltid inom oss, men vi söker nu med allt större frenesi efter svaren i en kista vid en viss regnbågsfot. Vi kanske borde ta en lång titt på detta någon gång, om kanske ändå inte just den metaforen egentligen har en rätt poänggivande sensmoral, en underliggande betydelse?

För mest av allt handlar det om rädsla, ibland knyter det sig i magen, ger ilningar i ryggraden, det kan vara hårresande kamp eller flykt från terror – ur insikten om att detta kommer verkligen inte sluta att gå i den pågående utvecklingsriktning som det blir alltmer uppenbart att allt kommer att gå, och att vi, vilket innebär du och jag och att alla som vi håller för kära, skulle vara i verklig livsfara, om inte direkt från vår plågoandar, så ifrån effekterna och restprodukterna av våra plågoandars slutliga kamp och gnisslande dödsryckningar som kommer att ta det mesta av vad vi idag uppfattar som våra grundläggande materialistiska värderingar med sig ner i fallet.

Vi gömmer oss bakom masker för att får vara med i den sociala gemenskapen, maskerna döljer vår själ och våra känslor, men avståndet mellan masken och oss själva växer. Bakom den förmedlade sociala masken av oss själva växer tomheten, den själsliga ofärdens utbredning.

Spelet är riggat grundligt mina vänner, inte bara gällande marknader eller ekonomin, utan ända in ifrån roten av vårt eget själsliga väsen. våra egna tankar och känslor, ja allt artificiellt som vi interagerar med dagligen. Så länge vi ignorerar detta grundläggande faktum som vår högsta sanning och därmed är beredda att ifrågasätta oss själva, så kommer ingenting betydande någonsin förändras eftersom vi själva möjliggör och stödjer riggningen i sin fortsättning. Lita på den som litar på ingen brukar jag ju säga och alla i omgivningen ser då förfärade ut. Men vad detta innebär är att lita på den som alltid ifrågasätter sig själv och därmed allt. Vilket alltså i sin förlängning innebär att det alltid måste vara vår strävan att förbättra oss som människor.