Problemet med kollektiva vanföreställningar är att de blir erkända som sådana endast när de är över - detta är alltså fortsättningen på tanken från igår. När det bländande absurda i vissa allmänna övertygelser är belysta av senare händelser i verkligheten. Dessa senare händelsers tid har nu kommit och nu kommer det allmänna medvetandet att förändras i en allt snabbare takt.

De makthungriga kan inte stå ut med att se oss bara titta på dem, att vi bara ser dem för vad de verkligen egentligen är när de ger uttryck för sina behov av att försöka dominera andra människor för att själva få bekräftelse. Det är vad de fruktar mer än något annat. De åtrår därför starkt institutionaliserade socialemotionella övertag. De är rädda för att mötas i kommunikation på samma nivå som andra, då känner de sig underlägsna eller meningslösa direkt, ja betydelselös innebär en jämförelse med andra människor i deras tankar, inte för att de nödvändigtvis då måste vara underlägsna, utan för att de själva upplever att de måste känna sig överlägsna betydande för andra. De kan inte förstå att det går bra att främst betrakta sig själv och de kognitivt formaterade grunderna till de egna känslornas uppkomst genom värderingar. Att en människa bara kan uppleva sina egna känslor. Så helt visst, den emotionella intelligensens utveckling är definitivt inget utvecklat särdrag överallt, så är det ju.

Så det är vad de inte kan hantera. Det är vad de fruktar mest av allt, människor som förstår vad det är som de gör och vad det är som grundar deras beteende. Människor som hela tiden läser, ser och förstår det grundläggande - underliggande - känslobaserade syftet bakom deras beteende, som noterar retoriska förstärkningsuttryck grundat på detta och som vidare får dem att känna sig genomskinliga med sitt självförakt i öppen dager. Det är därför de hatar oss, fast detta egentligen bara är ett ändå mer uppenbart uttryck för deras egen bristande syn på sig själva. Egentligen alltså bara för deras eget självförakt. Deras egen självupplevda emotionella otillräcklighet. Deras bristande förmåga till emotionell självförståelse som tvingar dem att alltmer panikartat jaga de materialistiska solkatterna utanför sig själva.

Deras materialistiska kollektivism driver dem därför till ett evigt sökande efter ljus utanför sig själva, de blir alltmer emotionellt rusberoende, hela tiden längre ut på kanten till det mörka stup inom sig som de ändå alltså ovillkorligen måste falla ner i för att kunna börja söka ljuset i sig själva. De kan emotionellt förstå att ensam på jorden med alla materiella tillgångar skapar inte lycka, med de kan inte rationalisera den känslan tankemässigt så mycket att de ser det inkonsekventa i logiken bakom sitt eget beteende.

Deras likasinnade marionettmästare är naturligtvis mycket tacksamma för just detta, herregud ja det har ju inte sällan gjorts religion av detta för att kunna styra och kontrollera andra människor eftersom risken är stor att de annars skulle kunna göra uppror och bita den hand som föder dem. De flesta strävar därför uppåt i förhållande till andra människor, i mer eller mindre kollektivistiska materiella vanföreställningar. Detta alltså inte sällan bakom namnskyltar på palats - speglar, rökelse och Myrra.

Detta är också exempelvis anledningen till att så många av de soldater som har varit i krig för demokratiutvecklingen faktiskt begår självmord. Att vara på väg att upptäcka den verkliga innebörden av gärningarna i deras liv i förhållande till den verkliga innebörden av sig själv och sin egen person, när den växande känsla som skapas av den alltmer absurda upptäcktens kognitiva dissonans utlöser den självförstörande switchen av sin egen indoktrinering, exempelvis sin egen del i den kollektiva vanföreställningen, eller sina egna emotionella fundament - a.k.a värderingsgrunder - vilket inte sällan för de som har varit ute i fysiskt eller psykiskt hårt väder då skapar en rotad skuldkänsla för sina tidigare handlingar - beteenden. Egentligen så är det oförmågan att leva i känslan av nuet och att inte diskontera framtida känslor - förväntningar. Svårigheten att förlåta andra gör det heller inte sällan omöjligt att förlåta sig själv, då blir mörkret, tomheten och meningslösheten till slut överväldigande.

Att förstå andra bättre än sig själv är nämligen, som bekant, inte ofta särskilt lätt, prova med aldrig.

Den förlorade själen, eller den aldrig upphittade- självfunna - medvetna - har alltså egentligen ingen annanstans att gå än att följa dessa externa socialpyramidalt baserade diktat från de omedvetna som egentligen bara vill se andra människor döda efter det att de har tjänat ut sitt syfte. Men ju mer människor följer order från de som föraktar andra - genom att egentligen i grunden förakta sig själva, desto fler chanser finns det för människor att vakna - bli medvetna och öka den allmänna medvetenheten.

Kulmen på den här maktstrukturens slutspel är nu över oss. Men med det kommer en nivå av ett slags kaos eller vakuum som inte kan styras. De "officiella" berättelserna fortsätter nu att förlora det lilla av trovärdighet de har kvar vilket löser upp strukturernas betydelse i människor medvetande

Öppna gränser och samtidigt skydda mot terrorism. Fiender till idag blir allierade imorgon.