Så utom tvivel för någon emotionellt medveten människa är religion ett verktyg för att kontrollera människors tankar genom formatering till givna kognitiva mönster. Alltså skapa givna beteenden eftersom det bara finns människor och det bara finns beteenden.

Sunni och shiamuslimer har levt fredligt tillsammans i århundraden. I många länder har det blivit vanligt att medlemmar i de båda sekterna att blandas och ber i samma moskéer. De delar tron på Koranen och profeten Muhammeds ord och utför liknande böner, även om de skiljer sig i ritualer och tolkning av islamisk lag.

Men ...

Den forntida religiösa klyftan skapar möjligt bränsle till ett återuppvaknande av konflikterna i Mellanöstern och mellan muslimska länder.

Strider mellan sunnitiska och shiitiska styrkor har skapat et syriskt inbördeskrig som hotar att förändra kartan över Mellanöstern, som sporrade till våld som skapade sprickbildning i Irak, och vidgade sprickor i ett antal spända Gulfstater. Växande sekteristiska sammandrabbningar har också resulterat en nypremiär av transnationella jihad nätverk som utgör ett hot utanför regionen. Väl underblåsta av Anglozionisterna, vilket vem som helst nu inser.

Islams schism, sjudande under fjorton århundraden, förklarar alltså inte alla dessa politiska, ekonomiska och geostrategiska faktorer som finns inblandade i dessa konflikter, men det har blivit så att en prisma nu har skapats genom vilket det enkelt går att förstå de underliggande spänningarna.

Två länder som exponenter för olika geopolitiska strategiska intressen som konkurrerar om det religiösa ledarskapet av islam som kontrollmekanism, Sunni - Saudiarabien - Anglozionisterna och Shia - Iran - Bricsa, försöker använda den sekteristiska klyftan för att främja sina ambitioner. Vi inser med ett minimum av tanke att Ahmadinejad inte kan ha haft det så lätt i alla lägen och att den ena parten tillhör den sönderfallande petrodollarhegemonin medan den andra står för den ovillkorliga utvecklingen som är mer av fredlig karaktär.

Hur deras alltmer etablerade inneboende rivalitet avvecklas, kommer sannolikt att forma den politiska balansen mellan sunniter och shia och regionens framtid, särskilt i Syrien, Irak, Libanon och Bahrain. Vi kan dock med viss tillförsikt anta att upplysning är vägen till samförstånd.

Vid sidan av, eller under, den religiösa proxystriden finns den förnyade glöden hos beväpnade militanta, som motiveras av målen med rensning av otrogna eller förbereda vägen för Messias återkomst, eller liknande intellektuell kvalité. I dag finns det tiotusentals organiserade sekteristiska militanta i hela regionen som kan utlösa en bredare konflikt. Och trots de ansträngningar som många sunnitiska och shiitiska präster gör för att minska spänningarna genom dialog och kommunikativa åtgärder, så uttrycker givetvis istället många mediatränade experter sin närmast skräckslagna oro över att islams klyftan leder till eskalerande våld och ett allt större hot mot internationell fred och säkerhet, vilket alltså utgör den stora trumman som mullrar och skapar taken för konfliktskapandet.