Vi demonstrerar för ökad upplysning och samförståelse genom att kasta stenar och molotovcoctails, vilket bemöts med repressiva åtgärder från samhället istället för med upplysning, allt givetvis ivrigt vidare underblåst av det presstituerade mediala kollektivet. Det känns lite märkligt att konstatera att vad om egentligen är uppenbart förefaller vara så dolt för så många, men för all del, djävulen gömmer som som bekant i detaljerna, även om de är väldigt stora.

Igår tjatade jag på alla, som många redan vet, om vikten av kommunikationsutveckling, alltså att vi ovillkorligen måste kommunicera därför att vi antingen måste kommunicera för att utveckla vår förståelse för varandra, eller så kommer vi att exkludera varandra och då blir det inget samhälle. Detta är mekaniskt funktionsmässigt inte alls svårt för någon att förstå, men det beror på vår egen vilja att kasta bort våra egna föreställningar, att lämna vår egen komfortzon.

Häromdagen när jag gick och kramade Stefan Jacobsson, inför ett par tusen förbannade motdemonstranter i Norrköping, så trodde uppenbarligen många att jag tyckte att detta det var det som låg mest mest naturligt till inom min egen emotionellt formaterade komfortzon. Tro nu för all del inte att jag inte själv alltid och ständigt måste föra kampen i mig själv för att utveckla min emotionella självförståelse och att jag inte frestas att välja den enkla vägen, men jag vet hur jag måste gå och vägen blir lättare att finna med tiden och insikterna.

Att detta faktiskt är helt oberoende av ideologier och etiketter samt vidare att ingen kan förstå sig själv bättre än någon annan förstår alla egentligen, så för att förstå andra människor vidare bättre så måste man utveckla sin egen emotionella självförståelse, att våga släppa taget om tidigare föreställningar och värderingar när nytt ljus kommer av information genom kommunikation. Så är det bara och detta utgör den grund på vilken samhället ovillkorligen måste vara byggt, en grund som märkligt nog (eller möjligen alltså inte..) nu tycks bli väldigt intensivt motarbetat av den nu etablerade maktordningens uttryckta vilja att skapa polariserande indelning.

Att till exempel arrangera våldsamma motdemonstrationer för att visa avsky är ju inte nödvändigtvis någonting som utvecklar kommunikationsklimatet till det bättre om man verkligen söker samförstånd och ett öppet, medvetet och upplyst samhälle, vilket alltså nu börjar ta sig närmast bisarra former som uttryck vad som motdemonstranterna uttrycker sig vilja förespråka.

Många har förvissa sedan länge hört argumenten om att lyssna stöveltrampen från fascismen - den oheliga enskilt styrda symbiosen mellan staten den enskilt kontrollerade penningmakten - klistras på olika meningsmotståndare. Men nu tar detta sig alltså verkligt märkligt märkliga, för att inte säga rent häpnadsväckande former. Men som sagt så gömmer sig ju djävulen i detaljerna även om dessa är aldrig så stora och som bekant huserar i oss själva själva.

Att som svårt handikappad bli kallad för fascist - alltså underförstått en människa som förespråkar sin egen självdefinierade elitism (egennyttosyftande) som styrningsmodell för samhället - av någon som med uppsåt tycks missförstå såväl den semantiska som den mekaniskt funktionsmässiga innebörden av varje tillgängligt begrepp, kan nu hur som helt näppeligen bli mer motsägelsefullt och därigenom uppenbart, när vederbörande begreppshaverist och språkmisshandlare dessutom kalla sig för liberal.

Så nu tar vi upplysningen och ljuset vidare och avslöjar var djävulen gömmer sig i oss själva. Strävan efter makt över andra människor, bygger på saknaden av makt över sig sig själv och denna känsla av saknad kan bara stillas genom ökad emotionell självförståelse. Denna saknad kan aldrig stillas genom yttre betingelser och den kommer alltså inte heller att stillas genom att vi kastar stenar på varandra.