Många och alltfler börjar känna en malande och krypande känsla som växer inifrån och detta speglar verkligen den växande själsliga tomheten, men om människor inte kan äta sig lyckliga, så provar de raskt ett annat grepp på samma underliggande tema inom dödssynderna - som trots sin religiösa koppling har vissa logiska och rationella poänger.

Och måhända är individerna inom mänskligheten olika utvecklade ur ett emotionellt självförståelseperspektiv, men att så många skulle vara i så i det närmaste total avsaknad av fundamental stabilitet eller självkänsla, det är ändå faktiskt lite förvånande.

Och detta uttrycker jag på fullt allvar. Människor söker på alla håll och kanter efter en yttre bekräftelse att stilla den växande oro som kommer inifrån dem själva.

Det må vara så att stridshingsten är ett redigt blind-styre, beakta ordet i detta, men icke desto mindre så måste man förfasa sig över den mediala - akademiska - kraft som över tiden förmått implicera detta tillstånd hos den svenska befolkningen.
Men att tänka rätt är inte större än att tänka fritt, så vida människan inte vill avveckla sig själv som den större uppgiften.

Märk nu väl att självförtroende är något som beskriver förtroendet för möjligheten att hantera en uppgift. Medan självkänsla är den känsla någon erfar när den rationellt förstår grunder till egna känslors uppkomst i förhållande till omvärlden.Självkänsla springer ur förståelsens brun för hur de egna känslorna skapas i förhållande till inkommande signalers betydelse. Därför kommer lycka och kärlek alltid inifrån och varaktigheten styrs av den egna förståelsens utveckling i detta.

Självkänslan är den känsla som etableras vid betraktelse och förståelse av sig själv, och lycka uppstår alltså inte långsiktigt av att veta att man klarar en viss yttre prestation, vilket då tyvärr alldeles för många lever alldeles för djupt i villfarelsen om att detta verkligen gör. De söker i det vilseledda egots grumliga brunnar, som vore egot fullkomligt och allomfattande, eller efter en skatt kista vid regnbågens slut om man hellre vill uttrycka saken så

Prova tanken på prestationens värde utan andra människor.

Alla prestationer inflateras, alltså minskar i glädjevärde, desto mer de upprepas, därav det prestationistiska talesättet "säg den lycka som varar beständigt", eller "det är den rikes lott...".

Så lyckan eller glädjen av någon större betydenhet över tid, kan aldrig komma ur annat än insikter och förståelse av sig själv och vidare i relation till andra individer.

Så med avseende på det rådande tillståndet i samhället idag: I Dagens Nyheter 1944-11-25 så skriver Wilhelm Scharp en artikel som kanske kan ge lite ljus åt någon.

”Med förundran och beklämning ha många demokratiskt och nationellt tänkande svenskar följt denna skolas tillkomst och utveckling. Samtidigt som stor möda och kostnad nedlägges på att utreda förutsättningarna för en ny svensk skolordning, som skall bli grundvalen för våra barns uppfostran till effektiva och lojala samhällsmedborgare, i vårt fria svenska samhälle, ha samma personer som stått i spetsen för denna skolutredning - statsrådet Bagge -generaldirektör Holmberg och professor Erik Wellander – aktivt lånat sin medverkan till upprättandet av en av de mest effektiva och farliga centraler för öppen eller inlindad nazistpropaganda som tänkas kan.”

”Ha dessa herrar ens tagit del av den första satsen i denna för alla tyska skolor gemensamma och bindande programskriften?

Denna lyder ”Den tyska skolan är en del av den nationalsocialistiska uppfostringsordningen, den har till uppgift att i förening med andra folkuppfostringsmedel, men med de för den säregna uppfostringsmedlen, forma den nationalsocialistiska människan.

Så mycket för det fria och oberoendet tänkandet alltså, men betydligt mer för den sociala kognitiva ingenjörskonsten.

Så hur kan man då beskriva vad som alla i enlighet med ovan åtrår mest på jorden nu?

Kärlek är medkänsla och förmåga till inlevelse. Men inte en medkänsla som endast omfattar vissa och inte en förmåga till inlevelse som bara används inom den egna kretsen. Kärlek är att inte alltid stryka medhårs utan kanske många gånger att smeka mothårs. Den totala och ovillkorliga kärleken är känslan av likhet inför allt, som givetvis kallas för likgiltighet, så vår känslomässiga räddning ligger i vår oförmåga till att bli fullkomliga, samtidigt som det är vår ovillkorliga dom att alltid vara tvingade att sträva efter vår förbättring.

På så sätt söker kärleken inte sin egen existens; den som vill bli omtyckt och handlar därefter, är ju sällan kärleksfull utan är i stället beräknande, medvetet eller omedvetet. Människor kan förnedra sig hur mycket som helst för att bli omtyckta och accepterade. Men den som hyser uppriktig kärlek - alltså strävar efter att utveckla sig själv - till människan och världen kan uppfattas av många som obekväm och fientlig, ty han eller hon säger ibland saker och agerar på ett sätt som spräcker ramarna för konvenans, lagar och sociala levnadsmönster.

En sådan människa är aldrig ute efter att såra och har inga biavsikter med sitt agerande, hon söker inte egen vinning och egna förmåner, och därför blir hennes agerande rakt och otadligt. Denna individ ger av sin kunskap och medvetenhet - visdom - endast i akt och mening att dela med sig av vad hon har, och detta gör hon kravlöst.

Känslor är verkliga, varför? Jo därför att man bara kan känna känslor i nu. Därför är verkligheten, endast verkande i likhet i nu. Men att tänka är en process som ovillkorligen kommer efter känslan.
Individen tänker efter känslan, eller känslan väcker eftertanken, men det är möjligt att vända på processen att utveckla sig själv genom eget tänkande och att genom insikter skapa känslor . Varje individ kan därför vidare endast och helt säkert, finna en enda persons inre lycka och glädje och detta är sin egen individuella lycka som likafullt kräver andra människor, som i sin tur är individer med känslor.

Först när individen har nått detta som utveckling , så har denne en möjlig chans att även nå och dela andra individers lycka. Detta har och är alltså att göra med var och en som enskilda individer, alltså för övriga individer, betingelser utanför deras egen påverkbara sfär. Bara genom att förstå sig själv så har men en möjlighet att kunna förstå andra.

Visst kan individen prova att gå bakvägen, som de flesta tenderar att göra med skuldbeläggning av sin omvärld, men detta är likafullt också främst ett sätt att komma fram till att individen måste börja med sin egen förändring, men det är bara ett mera omständligt sätt att komma fram till detsamma.

Detta resonemang bara belyser det faktum, att påverkan av andra bara är en längre väg till samma insikt. Men svaret blir detsamma oavsett om någon sedan påstår detta eller inte.

kul va 😉