Av Andreas Söderlund som har vandrat långt i skogen av sig själv sedan vi fick kontakt för många år sedan.

Ett stort stenblock uppenbarar sig under skogspromenaden, fastklämt mellan några träd. Det är svårt att inte tänka ”hur kom det hit?” Diffusa bilder åker genom hjärnan men får inte grepp, tidsperspektivet är för långt, fantasin greppar inte riktigt hela händelsen.

Ändå finns stenen där mitt framför ögonen. Sinnet blir som tomt och man går därifrån med en känsla av att man inte behöver tänka på saken, så relevant är det ändå inte.

Så kommer man hem och läser lite nyheter på internet, som vanligt nu på slutet handlar det om fattigdom, bankkriser, bostads- och aktiebubblor… det mesta verkar relaterat till pengar, något som vi alla har i plånboken, på banken och använder varje dag. Definitivt mer relevant än ett stenblock i skogen, men vad händer när vi funderar över pengar som vi gjorde med stenblocket? Efter några bilder av sedelpressar blir sinnet återigen tomt. Det här blir också lite jobbigt och svårt att greppa, pengarna finns ju där mitt framför ögonen, varför kan inte det räcka?

Kanske minns man någon artikel som skymtade förbi på Facebook häromdagen, att bankerna skapar pengar från luft och att det är ett stort problem för samhället. Nu kanske sinnet ändrar karaktär till ”jag vet, det är säkert ett problem, men jag orkar inte fundera just nu!” och så börjar man göra något annat som är enklare och roligare.

Därefter, för varje tidningsartikel eller blogginlägg man ser om ämnet höjs den där inre rösten lite. ”Jag VET! Men jag ORKAR inte!” och nu börjar man skydda sig från ett mer och mer obestridligt faktum. Ju mer bevis, desto starkare blir den mentala spärren.

Vi betraktar alltså ett relevant problem, med massor av information om dess innebörd och konsekvenser bara en webbsökning bort. Varför räcker det inte? Varför fokuserar vi på allt annat istället? Varför blir allt annat viktigare än det som med all logik faktiskt är otroligt viktigt?

Ta gärna en liten stund och fundera på det innan du läser vidare.

…

Gjorde du det? Funderade du lite eller orkade du inte? Greppade din fantasi frågan, eller blev det lite jobbigt även denna gång?

Du kanske förstår nu, det är en programmering vi håller på med. Varje gång vi medvetet väljer att inte tänka så accepterar vårt undermedvetna det som ett normalt tillstånd. När vi fokuserar på allt utom våra egna tankar är det som att säga åt oss själva ”det behövs inte.” Och när det här mönstret blir en vana då behöver vi inte ens bry oss. Vi har programmerat oss att inte tänka, och vårt undermedvetna utför detta program åt oss.

När vi var små drömde vi och skapade världar med vår fantasi, nu när vi är vuxna och har möjlighet att faktiskt förverkliga våra drömmar, stänger vi istället in vårt sinne med mentala spärrar och begränsade modeller av verkligheten. Det märks på världen vi lever i. Hur många vet du som kan föreställa sig en bättre, vackrare, renare värld, med ett samhälle som fungerar för allas bästa, både för individen och det vi har gemensamt? Skulle världen kunna bli på annat sätt än som den är nu, när ingen kan se andra möjligheter?

Vi verkar inte kunna se det så längre, vi ser bara oförenliga ismer, dessa modeller som är relativt enkla för sinnet att placera sig inom, och alla idéer som sträcker sig bortom dessa bortförklaras som ”utopier”. Fantasin räcker inte till och tanken blir för jobbig… igen?

Nej, den här gången ska den inte bli det! För du kan bryta programmeringen, precis som du skapade den! När som helst kan du stanna upp, och hela programmet stannar då också. Nu kan du säga åt ditt undermedvetna att från och med nu ska du tänka och använda din fantasi, helt enkelt genom att göra det, och fortsätta med det tills ditt undermedvetna har förstått. Du får säkert stanna upp fler gånger och göra samma sak, men till slut kommer ditt undermedvetna att lyssna. Det har inget val, för det är du som styr.

Sen kommer nästa steg, att koppla ihop dina tankar med dina ord och handlingar. Inte ett lätt steg, men så viktigt eftersom det nu kan avspegla sig på världen. Kortsiktigt kan det även verka ekonomiskt eller kanske vänskapsmässigt negativt, men det är den långsiktiga processen som betyder något, den som ger oss bestående lycka istället för ytliga begär och en berg-och-dalbana av känslor. Eller som Mahatma Gandhi sa, ”lycka är när det du tänker, säger och gör är i harmoni.”

Tanken kommer alltså först, så med andra ord, vägen framåt för oss människor är inåt. Tanken kan förflytta berg, även ett stenblock mitt i skogen. 🙂