Vår formatering börjar vid tidpunkten för vår födelse. Även om de flesta av oss inte är medvetna om det, våra föräldrar och familjemedlemmar, påbörjar processen. Våra föräldrar har betingats före oss och alla deras "inprogrammerade" traditioner förs vidare till oss utan att någon tänker på konsekvenserna. Hur ofta har du hört den ursäkten, "Det är bara så det är, acceptera det !" ?

Det är allmänt accepterat att våra sen barndomen, och tidig vuxen ålder, år är våra formativa och mest kära, den lyckliga barndomen, och även när vi är i vår primetime både intellektuellt och fysiskt. Historiskt sett tog människor fullt ansvar tidigare för att hantera sina egna liv, alltså mycket tidigare i livet än vad vi gör idag, redan under vad vi nu anser som sen barndom. Det var en gång, inte bara i sagans värld, så att 14 år gamla amiraler förde befäl - övervakade stora sjö-styrkor. Engagemanget för äktenskap och bilda familj började mycket tidigare. Pionjärer reste ut för att upptäcka och befolka nya mystiska länder innan de nått tonåren.

Den mest stela och destruktiva formaterande effekten åläggs oss uppenbarligen under vår skolgång, vad vi blir skolade till. Att skolgång börjar tidigare och varar mycket längre än tidigare i historien är en del av vår tillvaro idag, och medan vi håller på att bli "skolade" anses vi inte vara fulla vuxna med ansvar och friheter som sådan vuxenstatus innebär.

Varför är det så? Kan det vara så att kontrollen i vårt samhälle är mycket mer strikt än någonsin tidigare? De som styr oss inser att ett uppror av ungdomar är den farligaste typen. Så det är bättre att minimera eventuell påverkan av människor i sina bästa år genom att hålla en allt längre status på " barn" med liten möjlig tillgång till makten till dess att de passerat långt förbi sina bästa år? Om folk hålls fångna i grottorna av "slaveri" under sina bästa år, hur troligt är det att de då gör göra uppror när de är förbi sin primetime, särskilt om de är belastade med alltför stora skulder från sin utbildning?

Även om jag valde en annan väg än de flesta och jag kanske inte alltid jag inte riktigt förstod intellektuellt varför jag gjorde det jag gjorde då, tills för nyligen, ungefär ett antal decennier senare. Vad jag gjorde då, det gjorde jag intuitivt, snarare än grundat på logisk eftertanke, samtidigt som jag i den mån det rimmade med moral accepterade fullt ansvar för resultatet. Allt är bara medel för kontroll från den styrande grupp människor som är hårdast formaterade - själsligt oförmögna.

Människor är dessutom mycket svårare att kontrollera om de bor i små kluster, överallt, samtidigt som de fäster liten eller ingen uppmärksamhet till MSM. Propagandisterna kan då inte längre skapa ett enda meddelande som motiv för hela flocken människor att agera på samma sätt, genom att sända sin bit av propaganda från en enda plats som når alla.

Propaganda fungerar fortfarande, men den måste anpassas på rätt sätt för att passa varje unik situation för att få konsekventa resultat. Om det inte finns någon central-sändning av budskapet så måste budskapet också tas till varje unik plats var för sig. Detta är numera en omöjlig situation för våra härskare och är anledningen till att vi alla nu blir alltmer ifrågasättande.

Så är - blir - vi formaterade att tro att vi måste göra för att bli lyckliga:

Måste vara i nära förhållande med andra människor.

Kräver godkännande bekräftelse av andra.

Tänk lika.

Tror att vi måste vara / är en del av ett lag utan individuell tankemässig suveränitet .

Bli isolerade känslomässigt från oss själva och varandra, även när vi packas ovanpå varandra, så bara samhället kan ge oss tröst. - fast vi mår allt sämre...

Hylla och åtrå specialiserad kunskap som resulterar i att bara kunna överleva som en del av detta "urbana" team.

För att önska en "morot" av belöning som bara kan "vinnas", till varje pris (?), och som kan presenteras publikt, den högsta bekräftelsen.

Var beroende av centraliserade tjänster, särskilt energikällor.

Var beroende av regeln om "mänskliga" lagar för att skydda oss från varandra.

Den mest destruktiva formateringen sker alltså uppenbarligen i våra skolor, precis vid den tidpunkt när vi är som mest mottagliga för det, under vår uppväxt. Under den perioden har vi liten egen erfarenhet till att jämföra med vad vi får höra, och resa frågor om giltigheten av den lärda "sanning" som hänsynslöst straffar för att tvinga oss att vara beroende av det kloka i andra i stället för vår egen intuition och eftertanke.

Vi är hänsynslöst styrda att följa order, så att vi så småningom ska bli oförmögna att tänka för oss själva och bli beroende av "chefen" för att göra vårt tänkande åt oss. Den intellektuella låda vi fastnat inuti definieras då av chefen.

Specialisering i utbildning, samt att begränsa tillgången till information, är (uppdelning) avgörande för vår formatering. Om vi inte kan tänka själva, och bara förstår en del av pusslet, och är oförmögna att härleda eller intuitivt svara på okända frågor, är vi fångade i vårt beroende av andra.

Jag har träffat ett antal intellektuella som är extremt lysande inom sitt eget område, men bildligt talat kan inte knyta sina egna skosnören. Denna situation är ingen tillfällighet. Om bara chefen har hela bilden, blir chefen den enda som kan agera effektivt. Alla andra blir då helt beroende av chefandet. Specialisering har sin plats, men med en väl avrundad verktygslåda av livskunskap är avgörande för individens frihet -själslig frihet - grundad på egen eftertanke.

Ingen är perfekt och alla kommer att göra misstag när man tänker själv. Misstag är ofta smärtsamma, men om man accepterar möjligheten att göra misstag, och är villig att lära av dem när man gör dem, kommer man så småningom att bli en mycket robust och kapabel person. Vad som inte bryter dig stärker dig.

Om man är rädd för att göra fel så har man fastnat på den säkra (?) väg som byggdes av våra chefer. Man kan fortfarande inte kan vara säker, men åtminstone kan man sedan skylla misstag på någon annan. DET skapar inte grund för eftertanke till självbetraktelse.

Jag har lärt mig mycket mer av mina misstag än av mina framgångar. Nu är jag väldigt tacksam för mina misstag, även om vissa var mycket smärtsamma att navigera sig igenom.