...och en ny dag randas och utvecklingen går fullkomligt oväntat i den riktning som är ovillkorlig.

Ukrainas befolkning förstår nu i en alldeles för stor utsträckning de större spelinsatser som vår utrikesminister och hans vänner inom den internationella politiska adeln ägnar sig åt, så inga orosskapande regisserade åtgärder har lyckats hittills och ju längre som tiden lider desto mer uppenbart blir det att de regisserande krafterna har ett annat syfte än vad folket på gatorna har trott. Ur det perspektivet så har ju i alla fall eftertanken besegrat den irrationella känslostyrningen. Den politiska adelns korrekthet visar sig vara en mycket tunn och flagnande fernissa

Medierna framstår nu som fullkomligt efterblivna i sin politiska korrekthet och den politiska adeln framstår som ett snäpp värre.

Som jag har beskrivit tidigare, under mina mycket tidiga år befann jag mig rätt aktivt i tankesfären av den allmänna liberala metoden. Jag hade ingen, eller i alla fall ringa, förståelse av begreppet om det falska vänster / höger paradigmet.

Jag hade ingen aning om farorna med globalism och centralbanksverksamhet. Jag hade inget begrepp om decentralisering eller icke-deltagande. Jag hade aldrig ens hört talas om libertarianism. Jag visste bara att en typisk människa som Göran Persson var en brottsling (och jag hade rätt), men problemet gick naturligtvis långt djupare än det socialdemokratiska partiet. Jag var så här i efterhand vad jag kan tycka närmast förbluffande okunnig om den större bilden.

Men vad jag fick för mig var en nästan våldsam känsla av avvikelse. Jag hatade kollektivister, jag ogillade alla som som inte ville tänka själva, alla som till varje pris ville vara som alla andra, men jag fann mig omgiven av dem inom den sociala kulturen. Det var det inkarnerade vansinnet av självutnämnda "liberaler" som lärde mig den sanna naturen av fasaden i politiken. När jag dessutom insåg att socialdemokraterna var i huvudsak samma korrupta institution som de konservativa, då förändrades mycket.

En aspekt av politiken som jag numera är mycket bekant med är därför politisk korrekthet. Det är alltså korrekthet i förhållande till lögnen, kulissen och flykten från verkligheten. Jag förstod inte det då, inte förrän jag klev utanför normen av den själv, ordentligt, och tittade på den från en klokare plats. Det störde mig alltid, men jag kunde inte riktigt förstå varför förrän senare. Då slog det mig som en uppenbarelse. Politisk korrekthet var inte en politisk ideologi. Nej, det var en religion, en fullfjädrad andlig förledning, ett intellektuellt ghetto av skummande hopkok som är sociologisk voodoo. En närmast total hjärntvätt och politisk korrekthet slukar den som middag på en så-mycket-du-kan-äta buffé. Den är uttrycket för det självförakt som skapar viljan att vara som alla andra, att inte tänka själv.

Dessa människor gör sig själva rationellt efterblivna. Varje idé som de föreslår är bara hämtade från böcker och artiklar som de har läst. De är som dåligt fungerande automater fångade i en cykel av missnöjd samhällskritik. Deras desperation att uppfinna mening mitt i deras irrelevanta liv fick mig att må illa. Om de inte kunde hitta en legitim orsak att kämpa, skulle de skapa en ur luften och försvara den obevekligt, oavsett hur intellektuellt grund som den egentligen var. Så när tillhörigheten upplevs tillräckligt etablerad så kommer den yttre hotande fienden att skapas som en given betingande grund.

En av de mer olyckliga biverkningarna som därför följer av religion är att förespråkarna ofta använder religion som ett sätt för att känna sig överlägsna andra. De blir alltså ovillkorliga verktyg för polarisering. Vi har sett det i kristendomen så mycket som vi har sett det i någon annan trosuppfattning. Det är den främsta anledningen till att jag vägrar att prenumerera på organiserad och etablering samhällssanktionerade spiritism. Religionen bör vara en personlig upplevelse i första hand, inte ett enkelt sätt att passa in i det polariserade kollektivet. Gemenskap med andra som delar ens tro borde vara sekundärt. Hycklande, politiskt korrekta anhängare kritiserar lustigt nog ofta de religiöst kristna för deras kollektivistiska elitism samtidigt lider av exakt samma problem själv.

Politiskt korrekt kultur tillåter deltagarna att låtsas som att de har någon större förståelse av världen, en förhöjd kunskap om livet som gör dem överlägsna den oinvigde. Det är viktigt att förstå detta när en person arbetar med metodiken för politiskt korrekt fanatism, personen gör det inte för att göra världen till en bättre plats, personen gör det för att må bättre på sin egen plats i världen.