Det är många människor, och politiker, som läser det som jag skriver.

Så det måste ju finnas någon i denna församling, som kan förklara för mig varför människor skall vara - är - så rädda för fallande priser?

När människor inte ens reagerar på att elfenbenshororna gnölar om det farliga med fallande priser, trots att människor till 100% i övrigt annars främst ser till den egna nyttans gynnande. Då måste man ju nästan börja tänka sig att det kan ha blivit någon form att patologiskt betingad skada på människors hjärnor?

En demokrati som skall fungera i enlighet med vad som ens skulle kunna misstas för att innebära den korrekta funktionsmässiga innebörden av begreppet demokrati, kräver ju därför ovillkorligen en upplyst och medveten befolkning.

Jag menar människor måste rimligtvis veta vad som det är som de röstar på i vilka frågor och med vilken innebörd, om konsekvenserna skall kunna anses rimligt demokratiskt betingade!

En demokrati med en ledning som inte främst verkar för upplysning till vidare ledning och upplysning kommer att finnas kvar fram till dess att väljarna upptäcker att de kan rösta till sig själva generösa gåvor från statskassan. Från den stunden, majoriteten röstar alltid för de kandidater som lovar mest fördelar till de enskilda människorna själva från statskassan, med resultatet att varje demokrati till slut kommer att kollapsa på grund av expansiv finanspolitik, som alltid följs av en diktatur.

Detta är givetvis också helt bortsett från det fundamentala faktum att det inte ens råder en sådan typ av "enfaldighetsdiktatur" och att det egentligen råder ren och skär finansiell diktatur där demokratibegreppet är en rent löjeväckande kuliss.

En politisk ledning som ägnar sig åt någonting som helst annat än upplysning av det allmänna för vidare ledning och upplysning för den allmänna medvetandetillväxten skull, är alltså följaktligen också en politiskt korrumperad regering.

Har någon sett till en sådan..

Jag orkar därför knappt längre kommentera alla dessa enfaldighetens så varma omvårdares försök att inbilla människor, att de själva verkligen menar vad de ger uttryck för i sina försök att förespegla andra att de främst verkar för utvecklingen av den arbetsdelning [handel med varor och tjänster] som utgör grunden för samhället någonstans inom regleringsbankens domäner för makt.

Spontant så skulle man ju nästan kunna tänka sig att antalet människor som har invändningar mot fallande priser, inte skulle vara fullt lika sort som antalet människor som tycker att stigande priser är någonting negativt...

Jag lyssnade därför på partiledardebatten och suckar lite över hur det idag kan finnas vuxna människor så totalt utan minsta tecken på förståelse för att altruism måste växa uppåt i samhällets strukturer. Altruism måste verka ledande i en funktion som verkar för alla, givet allas lika värde och rättigheter till grund.

Detta förefaller ju faktiskt nästan snudd på omöjligt att inte kunna förstå. Jo, ok, jag vet vad en av de oändliga faktorerna i tillvaron är..

Men jag tycker ändå därför att det är lite förvånande att se vuxna människor som kallar sig för ledare, så kliniskt retoriskt undvika att beröra vad som måste uttryckas vara funktionsmässiga fundamenta. En makalös fräckhet, eller någonting annat...

Girighet - vinstmaximering som drivkraft måste bromsas av uppåt i alla strukturer och i samhället, om den bärande tanken skall vara att det skall finnas ett samhälle. De flesta barn vid fem års ålder förstår varför den största girigheten inte kan finnas högst upp i en struktur.

Vinstmaximering är bra så länge som denna inte verkar inskränkande på andras fri och rättigheter och därför så måste den alltså också alltid bromsas från att etablera sig uppåt i strukturer och samhället.

Det finns alltså en djupare och underliggande poäng med att tiggaren skall vara kung.

Det kan inte främst regleras i lag vad människor tänker, samhället måste bygga på individens förståelse för funktionernas nödvändiga utseende, annars bygger diktaten diktatur. Upplysning till ledning och vidare upplysning och ledning är och förblir vägen.

Som barn, bodde vi i vår fantasi, och vi har inte glömt hur detta en gång var, vi har kvar vår fantasi. Den är en del av vem vi är och vad vi är. Vi blir inte uttråkade var tolfte sekund. Vi kan själva hitta på saker att göra. Vi behöver inte försäkringar för att varje ny dag skall komma. Vi behöver inte folk svävande med kontrollerande makt över oss. Vi behöver inte gnälla och klaga för att få uppmärksamhet. Vi behöver inte oändliga mängder av ”stöd”.

Vi behöver inte politiker som ljuger för oss hela tiden, som låtsas att vi är dumma. Vi behöver inte ideologier eller ismer nerkörda i våra egna halsar. Vår ideologi som människor är frihet. Vi vet vad det är och hur den känns, och vi vet ingen ger den till oss, men gärna att man tar den ifrån oss. Den är vår till att börja med. Vi kan kasta bort den, men då detta är upp till oss. Men för att kunna hjälpa andra så måste vi först kunna och våga hjälpa oss själva.