När det absurda blir verklighet

2014-01-16

kafka

Kafka var en självutnämnd socialistisk tänkare tillbaka på den tiden när socialismen var tänkt att bli nästa revolutionära rörelsen för de förtryckta massorna. Den var naturligtvis kontrollerad opposition som skapats av de globala elitister som försöker att utnyttja naturliga upproriska tendenser hos allmänheten i ett falskt paradigm - använda massorna för att få större makt för några få kontrollerade utvalda, samtidigt som massorna tror att de hade vunnit.

En av de mest kraftfulla passagerna i Processen av Kafka är Josefs tal till sin domstols åklagare. I detta ögonblick, hävdar Josef med betongfast logik och lidelsefulla skäl där hans position stöds med vackert utformade meriter och sanning. Men vad han inte vet är att den domstol som han försöker övertyga, inte finns till där för att upptäcka sanningen i förhållande till verkligheten.

Domstolen är en bisak, en bit utarbetad teater. Deltagarna är där för att göra så att Josef, och samhället i stort, känner det som om rättvisa har fått en rättvis chans. Josefs grunder uppfylls med falska bifall, regisserade hån och till och med manipulerade distraktioner, allt i en regisserad teater. Slutligen kommer han att förstå att systemets syfte är att förgöra honom. Allt annat är en illusion.

Webben kan inte göras gratis eller offentlig inifrån, våra domstolar kan inte göras rättvisa inifrån, inte heller politiska partier kan tvingas att representera den vanliga människan inifrån, och vår regering kan inte göras ärlig eller transparent inifrån. Systemet är byggt på det vis som det är från början, med grund i samma uppsåt, enskild nytta.Systemet är byggt för att manifestera att bankernas pengar skall styra den ekonomi som kontrollerar politiken och politiken stiftar lagarna

Att spela spelet av aktivism inom etableringsdominerade system är därför ännu i det växande ljuset av verkligheten, lite av att spela en låtsaslek i en surrealistisk mardröm, en bit av "Alice i Underlandet" inom ett politiskt kvacksalveri. Liksom inför publiken i Josefs rättegång, eliten bara skrattar åt dessa aktivister, eller låtsas applådera, samtidigt som de fortsätter att verka för samma korruption och kriminella status quo.

Det kan inte främst regleras av lag vad människor tänker, samhället måste bygga på individens förståelse för funktionernas nödvändiga utseende, annars bygger diktaten diktatur. Så tankens etablering måste komma före diktat för att nå långsiktig trovärdighet.

Det finns därför en viss grad av oärlighet i den gemensamma studien av historia. Vi ser tillbaka på diktaturer i det förflutna, de monstruösa regeringar, de förödande krigen och de ofattbara brotten, och vi undrar hur det kan ha varit möjligt. Hur kunde människorna i just den generationen låta sådana grymheter ske? Varför gjorde de inte något? Varför har de inte protesterat? Varför slog de inte tillbaka?

Vi undrar allt detta samtidigt som vi absorberar de förteckningar över datum, namn och handlingar i böcker skrivna av andra män som memorerade andra listor med datum, namn och handlingar. Vi får lära sig att studera och undra utan att någonsin faktiskt tillämpa lärdomarna av det förflutna för att driva utvecklingen i dag.

Vi betingas att hävda våra egna snäva spinn på i går, istället för att placera oss själva i rollen som våra förfäder eller att erkänna att deras kamp förblir vår kamp. Den moderna metoden för visningshistorik lösgör oss från det, vilket gör det historiska verkar avlägset, främmande eller surrealistiskt.

Kanske många samhällen misslyckas med att förbereda och agera i ansiktet av tyranni, eftersom de har glömt sin egen historia, vilket gör att avvecklingen av deras kultur verkar så schizofren att de inte vill tro på vad deras ögon säger åt dem. Vi dömer oss själva till att upprepa våra beteenden till lika förutsättningar.

Ofta är det enda sättet att förstå en mer komplett sanning med den föreliggande verkligheten, att undersöka den genom linsen av det absurda. Den större lögnen är svårare att se på grund av den kognitiva dissonans som skapas av ifrågasättandet.

Tyvärr, vårt land, vår kultur och de flesta av perspektiven på omvärlden har blivit så efterblivna, fula, klena och förvridna att den enda adekvata jämförelsen är att de är mardrömmar av surrealister.

Sverige har länge presenterat sig som det ultimata alternativet till dessa plågsamma mekanismer för oligarker, och för länge sedan, var kanske möjligen samhällets syfte i någon mån en ädel insats. Men vårt arv av detta - är allt som finns kvar i dag - det svaga minnet av det. Det finns en kontingent av män och kvinnor i vårt land, tusentals av oss, som helgar detta minne och försöker göra det helt igen, men vägen framåt är lång, med kamp bortom all räkenskap och finanser.

Vissa människor kan fråga sig hur detta kan ha inträffat. Hur kunde vi bli det monster vi skulle kämpa mot? Vad hände med den goda sidan och den dåliga sidan? Har de blivit exakt samma?

De av oss som har sett bortom den standardiserade slöjan av historien vet att detta är inte av en slump. De av oss som dechiffrerar det surrealistiska vet att det finns en metod bakom galenskapen och ett slutmål.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram