Inför dagens politiska polariseringsövningar i Kärrtorp kan jag inte undandra mig följande tankar om att nu ökar vikten av kommunikationen. Både på gott och ont och detta är varför:

Om politiken vore en sport, skulle denna inte skapa mycket till tillfredsställande att beskåda. Dessa höger och vänster möts alltid i finalen eftersom det bara finns två lag. Om det i verkligheten fanns fler lag som tävlade om mästerskapet, är det svårt att föreställa sig att något av de nuvarande politiska partierna gick till slutspelet och skulle gå till final.

Hur kan någon identifiera sig med och avguda någon i detta galleri av politiker? Vad finns att säga om hur spelet spelas? Oavsett reglerna som byts efter närmast godtycklig vilja och där domaren knappast kan kallas objektiv i någon som helst bemärkelse.

Hur kan någon på allvar tro att deras liv kommer att förbättras genom resultatet av detta uppsåtligt skapade polariseringsspel som vi kallar politik? När den ekonomi som kontrollerar politiken krymper så måste ovillkorligen de politisk ytterligheterna närmas sig varandra och följaktligen så måste också de mediala polariseringsskapande insatserna öka, för att inte kulissen av skillnader helt skall tappa sin trovärdighet.

Har vi inte sett den här filmen förut och blivit besvikna? Är inte detta bara motsvarande som i filmen med Bill Murray som hette”Groundhog Day?” Båda parter har fotbollar och båda parter har samma finansiella banksystem som kontrollerar pengarna i ekonomin, över sig som håller i och styr dessa politiska marionetter. All politik måste ske inom ramen för givna ekonomiska resurser, det gränsar till galenskap att inte inse detta.

Ingen av dessa synpunkter bör tolkas som att det inte finns någon skillnad alls mellan politiska partier eller kandidater. Uppenbarligen finns det en sådan. Men den skillnaden är bara inte så stor som den borde vara i verkligheten i så fall och i och med att de ekonomiska ramarna alltså krymper, så finns det också ovillkorligen allt mindre möjligheter till politiska skillnader inom ramarna för den ekonomi som kontrollerar politiken genom bankernas pengar. Politisk konformism anyone?..

Detta är alltså anledningen, ett minskat utrymme för politiska skillnader ökar också kraven på polariseringsskapande opinionsbildningsinsatser, för att bibehålla systemet intakt. Människorna måste tro på sin möjlighet att påverka sin situation för att inte känna vanmakt och måste därför tro på det politiska system som egentligen nu är närmast fullkomligt meningslöst. Medierna kommer därför ovillkorligen att bli allt fräckare i sina opinionsbildande lögner för att möta kraven ifrån ägarstyrningen.

Men för att förstå lite om hur långt landet har försämrats ur detta perspektiv när det gäller just politik, så behöver man bara gå tillbaka 50 år i tiden.

Såsseteten av i dag skulle närmast garanterat överväga att klassa Torsten Nothin som en extremist eller rent av dåre. Å andra sidan skulle Mådderadeln på den tiden säkert överväga dagens Moderadel, som förmodligen närmast anarkistisk, hur som helst som mycket mer liberal än Mådderadeln för sin tid som var då.

Ordet ”socialism” skulle sannolikt användas då för att beskriva dagens Moderadelska parti. Man undrar vad endera parten från 50 år sedan skulle tänka på om dagens Såssetetiska parti ur ett sammanvägt perspektiv,inte minst med avseende på den realpolitiska finansiella makten som äger spelplanen.... den Såssetetiska finansiella eliten...

Hade antingen Jöran Persson eller Fredrik Stridshingst med dagens beteende, styrt för 50 år sedan så som nyligen, så är det sannolikt så att båda skulle ha motats på porten bort från makten och åtalats. Detta är hur mycket som den möjligen i botten en gång filosofidrivna polariserande politiken, har förändrats - likriktats - på grund av att bankernas kreditpengar styr den krympande ekonomi som kontrollerar politiken, allt till förmån för bankernas vinstmaximering.

Bankernas pengar styr den krympande organiska ekonomi som kontrollerar politiken, allt till förmån för bankernas enskilda vinstmaximering.