Regnet faller i decembermörkret och kanske inte ens tomten är vaken? Jag konstaterar lite avmätt att medierna som annars princip alltid främst är bestående av besökare på loften iklädda luvor, alltmer tvingas ut i den manége som beskriver min dystopiska projektion av verkligheten. Människors ökande medvetenhet, som skapas av det växande informationsrörlighetsklimatet i övrigt, tvingar medierna att anpassa sig antingen ägarstyrningen medger detta eller inte.

Visst, det kan kännas lite som av lite patetiska vändningar under galgen nu när den fundamentala inneboende - intrinsiska - funktionen av betalningssystemet för handel med varor och tjänster blir alltmer ifrågasatt i ljuset av vilka de konsekvenser är, som detta system egentligen och ovillkorligen innebär samt för med sig. Men, man får inte låta det bästa bli det godas fiende i för stor omfattning och det är ju trots allt jul...

Ett enskilt kontrollerat kreditbaserat valutasystem innehåller fröet till sin egen undergång. Frestelsen för producenten av dagens monopolistpengar - räntedriven skuldbaserad elektrongröt - att öka penningmängden, är uppenbarligen inte bara nästan oemotståndlig, den är faktiskt till och med en naturlagsmässig nödvändighet för upprätthållande av funktionen. I ett sådant system med ett obestridligt krav på en ständigt ökande penningmängd och, som en följd, en ständigt ökande aggregerad räntekostnad i ekonomin, så är det egentligen inte mycket mening med att spara pengar för att köpa tillgångar senare. Det är inom kort mer rationellt med en annan typ av beteende.

En bättre strategi, med tanke på detta scenario, är att gå i skuld för att köpa tillgångar och betala tillbaka dessa skulder senare med en devalverad valuta i förhållande till den i övriga ekonomin havererade betalningsförmågan. Det gäller ju bara att bli sist kvar, att inte hamna på fel sida om Vasaloppsrepet. Dessutom, är det ännu mer vettigt att köpa tillgångar som senare kan pantsättas igen som säkerhet för att få ytterligare banklån och som kan utgöra grund för vidare skapande av pengar. Ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system leder till alltför stora skulder. Kort sagt, den som kan skuldsätta sig mest utan att haverera kommer att vinna kreditracets dödsspiral mot botten.

Detta gäller som vore det en bakomliggande tanke, kust särskilt för spelare som kan förvänta sig att de kommer att lösas ut med nyproducerade pengar till exempel stora företag, banker och regeringen. Alltså de som kan lova runt och hålla tunt, utan att behöva bära finansiellt ekonomiskt ansvar.

Vi är nu i en situation som inte längre bara uppenbarligen ser ut som en återvändsgränd för det enskilt kontrollerade kreditbaserade systemet. Efter den sista cykeln, har regeringarna lika tydligt räddat samhällsekonomiska felinvesteringar inom den privata sektorn och ökade sina offentliga välfärdsutgifter. Underskotten och skulderna har skjutit i höjden. Bankerna skapar pengar för att köpa statsskulder (eller acceptera dem som säkerhet i lån vidare till banksystemet) i oöverträffade mängder. Räntorna har sänkts till nära noll. Underskotten är välvilligt uttryckt fortsatt stora. Ingen betydande real - organisk - ekonomisk tillväxt är i sikte. Det är inte snö som ligger tung på taken på den svenska bolånemarknaden, som Tomte - Nisse på Brunkebergsåsens tomteverkstad är så oroad över

Samtidigt som banksystemet och andra finansiella aktörer sitter på stora högar av statsskulder - alltså den fina kreditmassa som tomteverkstaden beslutat kalla för exempelvis - kärnprimärkapital - det säkraste av allt säkert i den finansiella världen brukar Tomten säga. Lika säkert är det uppenbarligen med pengar på banken, eller alltså att jultomten kommer i år också.

Riktigt så säkert är det emellertid inte, att en kommande betalningsinställelse inte omgående skulle utlösa konkurs av banksektorn.

Att höja räntan till mer historiskt normala nivåer eller sälja de tillgångar som förvärvats av centralbankerna skulle sätta banksektorns solvens i fara, högt skuldsatta företag och regeringar skulle gå under direkt när det finansiella klimatet övergår till istid.

Det ser nu alltså alltmer öppet ut som att även en långsammare skuldsättningsökning skulle kunna utlösa en samhällsmässig konkursspiral. En särskilt drastisk minskning av offentliga utgifter och underskott verkar numera därför inte så speciellt troligt heller, alltså allra minst med tanke på de incitament som verkar drivande för politikerna i vad som i dagligt tal kallas för demokratier. Jag vill ju inte verka ofin och påstå att detta är fullkomligt uteslutet.

Så kommer då skapandet av pengarna som digital skuldbaserad konfetti för evigt vara en konstant växande kurva med räntor nära noll tills folk tappar förtroendet för denna typ av valutasystem? Kan det enskilt kontrollerade kreditbaserade systemet bibehållas för alltid eller kommer vi med nödvändighet att få uppleva att kredithaverier måste realiseras i bankernas balansräkningar, förr eller senare?