Detta låter kanske hårt, men all diskussion om politik utan koppling till ekonomi är meningslös och detta blir i sin tur meningslöst utan en grundläggande förståelse för hur banksystemet fungerar, eftersom detta utgör grunden för hur vår ekonomi är uppbyggd, när bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken. Detta möjligen skenbart invecklade system har stor påverkan på allt från penningmängd till kreditmarknadens hälsa, som brukar kallas prisstabilitet. Men allt är skapat för att verka komplicerat, men det hela är egentligen mycket banalt.

Kort uttryckt så är grunden till banksystemet en funktion i två, där bankmedel - pengar dels backas upp av endast en bråkdel av den totala inlåningen, som alltså blir till utlåning, och det är den ena delen av det grundläggande tricket är att ”inlåning” skapas genom att man kallar skuldebrev för deposition och bokför dessa depositioner som inlåning av pengar – som blir till utlåning.

Detta system föregår bildandet av statliga bankmyndigheter och lagstiftning som har skapats för att upprätthålla detta häpnadsväckande fräcka och imbecilla system. Det härstammar från praxis hos tidiga bankirer, som vilka efter att de insett att insättare vanligtvis inte kräver betalning samtidigt, utvecklade och förfinade detta moraliska haveri.

Olika mediala utfall av förklaringar basunerar nu ut förledande information till systemets försvar / upprätthållande, innehållande exempelvis skuldsättningens betydelse ur perspektivet av hur skuldsättningen är fördelad utan att nämna vad det är som egentligen är, eller inte är, så farligt. Det är bara någonting som är farligt?

Detta sker helt öppet och utan den minsta hänsyn till vad som uppenbarligen finns i andra änden av denna skuldsättning, alltså att skulderna är bokförda som tillgångar i bankernas balansräkningar, de banker som alltså har skapat dessa skulder – pengar.

Det som uppges vara ”farligt” och som exempelvis Stefan Ingves alltså främst är så rädd för, är att bankernas balansräkningar skall drabbas av kreditförluster, detta är ett gällande obestridligt faktum.

Ett uppenbart argument som därför häpnadsväckande nog lyser med sin frånvaro, blir således också det faktum att anledningen till dessa så fruktade kredithaverier med given ekonomisk naturlagsmässighet måste bero på att vad som Åsa – Nisse egentligen är mest rädd för är betalningsoförmåga hos den skuldsatte! Men om detta talas det med mycket små bokstäver.

Nu kanske fler människor därför istället borde fråga sig varför då Åsa – Nisse är så rädd för hushållens växande betalningsoförmåga i förhållande till skuldsättningen?

Brunkebergsåsens mäktigaste paladin måste ju rimligtvis vara medveten om att den cirkulerande penningmängden består av krediter i omlopp, inte sant? Han vet också att ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system kräver evig tillväxt – evigt ökad skuldsättning – och att den aggregerade räntekostnaden från denna, måste försörjas av en motsvarande organisk ekonomisk tillväxt för att inte systemet skall haverera.

Möjligen, men bara möjligen så känner ju Åsa - Nisse även till att han befinner sig på en ändlig planet. Att denne moraliske haverist helt skulle ha missat att människor ovillkorligen måste få det sämre för att bankernas vinster skall öka i detta system, i enlighet med systemets inneboende natur, som ansvarig för Basel – kommitén, förefaller dock försiktigt sagt osannolikt

Detta är den tragikomiskt banala grunden till att pengar i vårt moderna banksystemet har förmågan att föröka sig genom banklån. Varje gång ett lån görs, så skapas pengar, bankerna kan påverka penningmängden. Av vad i banken, det kan du nu alltså inte bara gissa, du vet. Alltså ur ingenting – ex nihilo på latin. De flesta människor skulle dock fortfarande enbart tillskriva centralbanken denna förmåga, men i verkligheten, gör alltså varje bank detta med varje lån de skapar.

Så igen:

Varje lån som skapar pengar, skapar dock också en kostnad av ränta som ligger utanför för det lånebelopp som skall betalas tillbaka till banken, vilket gör att det alltid måste skapas en ökande mängd lån – pengar – för att försörja den sammanlagda – aggregerade – räntekostnad som pengarna i sig själva skapar – för med sig - genom sin själva existens.

Det är därför som det enskilt kontrollerade kreditbaserade systemet kräver evig tillväxt, vilket därför också så ivrigt därför förkunnas som vägen till människans lycka från systemets sida. Detta skapar därför också en evigt växande vinst över tiden, för bankerna, på bekostnad av den organiska produktiva ekonomin och människorna.

Tiden verkar nu obevekligt mot detta finansiella system som verktyg för att förslava människor och nationer genom räntebelastad skuld, alltså inte bara ur perspektivet av den allmänna förståelsen hos individen för den egna ovillkorligt kommande situationen.
I skenet av den aritmetiska verklighetens ljus så inser nu alltfler även att oändlig räntekostnadstillväxt inte fungerar på en ändlig planet. Att detta om inte annat förr eller senare gör skulderna obetalbara.

Vidare så förstår nu människor alltmer att om obetalbara skulder utgör tillgångarna i bankernas balansräkningar, så kommer bankerna att bli insolventa senast när dessa tillgångar realiseras som obetalbara och att ”tillgångarna” alltså dessutom ovillkorligen måste haverera med tiden. Om Åsa – Nisse får hållas med sin målsättning så blir det mycket mänskligt lidande och väldigt rika banker

Den politiska röken och speglarna har nu därför tagit sig så absurda former att de underliggande falska politiska budskapen nu helt har lämnats till förmån för de egennyttiga syftenas pragmatiska uppfyllande, alltså i vårt folks fall politikerna i det finansiella systemets tjänst. Inte ens när vänsterledaren ställer sig i bräschen för att rädda bankernas rätt att plundra människor och nationer, så har detta skapat mer än en krusning på det allmänna politiska debatten så kav lugna vattenyta. Men det växer också en tidvattenvåg av ökande förståelse i det allmänna medvetandet.

För den politiska klassen är faktiskt också bara slavar, slavar till denna penningskapande makt som ursprungligen består av gamla kungafamiljer, företagselit och bankelitens familjer. Politikerna är bara en slags högre klass av slavar, slavar inne i herrgården istället för ute på fälten, så kan man säga. Om politikerna vill behålla sina positioner av komfort och undvika piskan så måste de göra vad som är bra för sina herrar, detta ”bra” för makten är dock allt annat än vad som är bra för mänskligheten. Detta system är därför också allt annat än en demokrati, vilket det försöker ge sken av att vara.

Detta är inte raketforskning – människor har skrikit ut sin oro över denna fullkomliga dumhet och ohållbarheten i detta för många år. Det finns många av dessa som alltför lätt och bekvämt avfärdats som ”domedagsprofeter” eller ”konspirationsteoretiker”, när en mer korrekt benämning skulle ha varit ”realister”.

Det finns absolut ingen anledning för ett land och dess befolkning att underkasta sig detta ok ( den nuvarande formen med ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system med Centralbanker, BIS och IMF) mellan länder och deras banker.

De obetalbara skulderna som tillgångar i bankernas balansräkningar måste bort och de kommer då att dra med sig resten.

Institutioner som dör som ett resultat av kontakt med verkligheten, dör i verkligheten som ett resultat av frånvaron av lögn.

Om räntan på pengar är priset på risken i en investering, så måste Sverige bevisligen var det dummaste landet på jorden!

Om gäldenären(den skyldige) betalar detta pris på risk i form av ränta, som alltså speglar risken för ett haveri av skulden, så måste också gäldenären ha rätt att haverera skulden och lämna situationen och de säkerheter som ställts till borgenären för finansieringen med avseende på det betalda priset och de lämnade säkerheterna.

Men i Sverige så behåller alltså gäldenären skulden vid ett personligt åtagande för alltid, till och med efter personlig konkurs, samtidigt som borgenären både tar in de ställda säkerheterna och behåller ränteintäkterna och i förekommande fall som enskild vinstmaximerande part även får hjälp av det allmänna för att genomföra denna galenskap!

Man kan ju inte försynt låta bli att undra vad det egentligen är som ränta speglar priset på, om det inte är risken i detta, om de kan påverka penningmängden och om banker alltså får hjälp av samhället mot människorna, är det ett samhälle för människor eller är det ett samhälle för banker som styr allt genom de pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken?