Under större delen av människans tidigare historia, så blev faktiskt ledare som var i stånd att utöva makt, ställda till svars för sina handlingar som vilseledande. Om de så förde krig eller tvingades att försvara sina territorier från invaderande fientliga krafter, så förlorade de ofta sina liv, territorier, arméer, makt, inflytande och pengar som en konsekvens av uppdagat vilseledande. Men makt korrumperar också och eftersom maktutövning funktionsmässigt är motsatsen till att vara ledare och därför utgör det direkt bristande ledarskapet, så blir behovet av makt också en vilja att förtrycka människor istället för att leda.

Jag förnekar då alltså inte på något minsta vis att vissa ”ledare” varit oansvariga – bristande, milt uttryckt, men i allmänhet, så har de nog också faktiskt varit fullt medvetna om att de var ansvariga för sina handlingar och därför har de också agerat ansvarsfullt i enlighet med det egentliga syfte som de hade, den målsättningen var dock alltså inte alltid det allmännas bästa eller knappast ens det möjliga öppet uppgivna syftet.

De som inte ledde mot det allmännas bästa var därför alltså inte ledare, de var
möjligen ”chefer”. Inget folk är så förslavat som det folk som på oriktiga grunder tror sig äga sin frihet, detta bör nog människor inse alltmer i Sverige

Ett problem som vi därför alltmer tycks stå inför idag, är att våra politiska företrädare aldrig och (oftast) företagsledare inte hålls ansvariga för sina handlingar. Detta har alltså sina alltmer uppenbara grunder i bristen på det naturliga ledarskapet, vars syfte alltid är upplysning till vidare ledning och upplysning, alltså den funktionsmässiga innebörden av demokrati.

De allra flesta människor i det svenska samhället av idag lider av ett finansiellt Stockholmssyndrom och inte heller osannolikt, så är detta namn efter den geografiska platsen just ett utslag av naturens ovillkorliga strävan efter utjämning. Att detta själsliga tillstånd har fått sitt namn efter den plats där vanföreställningarna har sina starkaste fästen ger en lite tragikomisk inramning till situationen.

Den psykologiska krigföringens utveckling har stora delar av sina fundamentala teorier baserade i detta land Sverige genom exempelvis FOI. Avarterna som nu alltmera uppdagas är dock sannerligen inte bara enstaka som i fallet med Thomas Qvick och sekten av advokater, poliser och själavårdande psykologer, men förövarna är som alltid de gamla vanliga guldkalvsdyrkarna. Vilka nu exponeras allt mer i form av någon slags mentalt dysfunktionell sekt vilken uppenbarligen har haft ett antal gemensamma nämnare som intresse. Dessa nämnare som intressen betraktat återstår ännu att tvingas fram i ljuset av verkligheten till allmän beskådan.

Målet med Stockholmssyndromet som psykologiskt verktyg för makt är att manipulera människor till att tro på underkastelse som den enda möjliga framtiden och att en sådan underkastelse ändå är oundviklig oavsett viljan hos offret. Det är som ett slags mikroliv där den mycket kortsiktiga viljan till överlevnad expanderas ut till att bli det styrande även för den vidare tidshorisonten. Detta fungerar rationellt psykologiskt av det enkla skälet att den betingade överlevnadsreflexen hos människor är att om jag inte lever idag så lever jag ju i alla fall inte imorgon. Rädslan att förlora - dö - triumferar över viljan att vinna - leva. Så var det med Thomas Qvick och så är det med låntagare.

Förtryckaren bygger ofta upp intrycket av sig själv som ett slags förälder för offret. den gode och den onde – för att bli den enda enhet som kan leverera skydd, vatten, mat och komfort. Denne själens bödel är både uppdragsgivare och förövare, men också vårdgivare i det tvinnade själsliga förhållandets dynamik. Stockholmssyndromets geografiska belägenhet är faktiskt ett riktigt dåligt betyg för den svenska folksjälens moraliska resning, alltså det omfattande vidgåendet till utbredningen av det enskilt kontrollerade betalningssystem som utgör den grundläggande förutsättningen för arbetsdelning i samhället och som därmed kontrollerar den ekonomi som styr politiken.

Utan att göra en hel avhandling om Stockholmssyndromet, så kan detta ändå sammanfattas som ett psykologiskt tillstånd där gisslan kommer att ha känslor av empati och / eller sympati gentemot sina kidnappare – förtryckare, ibland så till den milda grad att gisslan till och med försvarar dem. Inte sällan syns därför människor försvara det banksystem som plundrar dem själva in på bara benen. Trots att de egentligen hellre skulle slippa betala pengar till banken överhuvudtaget.

Detta är alltså även ett vanligt fenomen i missbrukssituationer, människor blir trygga i beteenden. Varför talar jag nu om detta i fråga om ekonomi?

Tja, är det ganska uppenbart att människors förhållande till det kreditbaserade valutafinansiella systemet nu har en värdig fulminant till fallet med Stockholmssyndromet, men när det gäller våra egna ”kidnappare”, varav många vi inte ens känner. Så är deras ansikten ännu dolda bakom ett hopkok av mediala överdrifter, mediaglitter och ett alltmer oförfalskat effluvium – naken – skallighet. Vi vet dock inte ännu till fullo vad det är för någonting som vi ser och vi är fortfarande alltför rädda för att göra fel, så rädda att vi fortfarande älskar de som plågar oss.

Men tro mig när jag säger att detta inom kort har ett slut.