Se det lilla i det stora för att se det stora i det lilla

2013-11-05

C U

"Social instabilitet förstör inte kapital, den avslöjar bara i vilken utsträckning kapitalet tidigare har förstörts av dess svek i form av hopplöst improduktiva arbeten", sade John Mills 1867.

Panik var det ord som används på den tiden för att beskriva recessioner och depressioner. Warren Buffett uttryckte det på detta sätt: "När tidvattnet går ut kan du ta reda på vem som simmat naken."

Jag brukar säga att det gäller att kunna se det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Så om vi för om ingenting annat, så för övningens skull, skall ta ett perspektiv på hur kejserliga nakenbadare måste resonera för sin egen blotta överlevnads skull, för att skyla sin nakenhet eller omskrivet alltså till det rådande söndervittrande systemets hopplösa upprätthållande. Då kan följande vara ett anslag i tanken till vidare diskurs.

Under finansiell högkonjunktur så är det lätt hänt att krediter och pengar blir fel investerade i saker som banker och fondföretag, saker som inte är riktigt organiskt ekonomisk lönsamma och som absolut inte alls är lönsamma ur något som helst realekonomiskt perspektiv. När så sedan krascher sker, så blir skulden antingen avskrivna på eller nedskriven. Detta är deflatoriskt och ett bärande begrepp i denna litanias perspektivbildning. Nu lever vi alltså inte i någon form av rationell normalitet utan snarare i punkten av dess absoluta motpol, men för det beskrivande exemplets skull.

När Centralbankerna kämpade med värdeillusionstömningen av dot-com bubblan, genom försök till vidare kreditexpansion havererade denna marknad. Nu denna gång gäller det för svensk ekonomi bärande i bostadssegmentet, man både förlänger och förvärrar sedan länge alltmer återanpassningsprocessen till verkligheten. Allt kommer nu till en punkt där det ”felinvesterade kapitalet” och de utarmade besparingarna (alltså husens pris i förhållande till pengarna) blir så allvarliga att bara att sänka räntorna inte kommer att fungera längre, trovärdigheten i systemet försvinner nämligen när räntorna blir negativa och likafullt så måste kreditmassan ökas, alltså att man alltså får betalt för att låna till sitt hus. Nya lån genereras då inte i en takt som uppväger dödandet av gamla lån baserat på räntekostnadstillväxten, alltså varken av återbetalning eller avskrivning, och där är vi nu, i punkten för kreditkontraktionsbaserad deflation. Kom ihåg att i vårt system lånas pengar in i existens. När krediter dör då försvinner pengar.

Inledningsvis så uppgavs centralbankerna inom BIS och IMF tolka situationen som ett likviditetsproblem och arbetade för att låsa upp systemet. Eftersom likviditeten faktiskt hade torkat upp på grund av uppfattningen av att alla banker var på obestånd, så har inte heller deras beteende fått systemet att startas om, skulderna finns ju per definition kvar och ränta växer av naturen med tiden.

Erkännandet, om än omskrivet, för att systemet inte lägre fungerar, inledde IMF och BIS med sitt centralbanksystem genom införandet av begreppet kvantitativa lättnader, först genom att köpa statsobligationer och sedan genom att köpa upp giftiga - värdelösa - finansiella tillgångar. Tillgångarna köptes för nyskapade pengar -"skapade"-av centralbankerna där exempelvis Anders Borg såklart då tyckte att det var oansvarigt av de svenska bankerna att inte låna pengar av ECB.

Sedan 2009 har Centralbankerna riktat hypotek på detta vis och priserna har minskat till förvånansvärt låga priser, men inte tillräckligt låga priser för att kompensera för den totala nedgången i efterfrågan på nya krediter, vilken beror på den samtidigt havererande återbetalningsförmågan grundad på räntekostnadstillväxten. Delvis beror detta på att människor helt enkelt refinansierar befintliga lån men det finns också en växande ovilja att köpa hus i osäkra tider kombinerat med en ovilja från bankirer att låna ut. Så priserna skenar i finansiellt attraktiva områden och de stagnerar på den övriga bostadsmarknaden

Det är också därför som fiatkreditpengarna ännu inte har varit inflationsdrivande i den meningen att de utvidgar den totala funktionella penningmängden. Centralbanken har bara hämmat det naturliga affärsmässiga fallisemanget av osäkra fordringar som skulle haverera bankernas balansräkningar. Detta förhindrade också omfördelning på arbetsmarknaden för människor som är fastlåsta under vattenytan av inteckningar och som därför inte kan flytta till nya jobb.

Varför då inte låta ekonomin kollapsa och rädda sitt politiska anseende? Eftersom den realekonomiska deflationen ändå är uppenbar för massorna. Eländet finns där ute för alla att se, massarbetslöshet, konkurser och lägre realekonomiska löner.

Vi har sett detta under lång tid nu trots griljoner i monetär stimulans -ökad penningmängd - centralbankernas svällande balansräkningar - från centralbankerna. Så stark är deflationsprocessen, eller kanske, det är kanske bättre att säga hur illa situationen är..? Det monetära suget från den finansiella delen på den reala ekonomin växer med samma exponentiella tillväxthastighet som räntekostnadstillväxten i förhållande till den organiska ekonomiska tillväxten och absolut ingenting blir bättre från nu inom detta system.

Med finansiell inflation är dock resursöverföringen faktiskt ännu lite mer försåtlig. De första mottagarna av den nybildade penningmängden och kredittillväxten är alltså de som tycker om att ha en speciell relation med regeringen, den finansiella gudomen i form av bankerna. De får pengar först och de gynnas mest. Var lägger då dessa filantroper sina delar av pengarna? I aktier och råvaror som blåser upp priserna. Prisinflationen är dock inte samma sak som den monetära inflationen med minskad köpkraft per valutaenhet, den tidigare är en följd av den senare. Dessa pengar sipprar ner i den finansiella sektorn för att stimulera ekonomin, vilket ger en kort sockerkick av energi som ger rörelser som förleder allmänheten till att tro att det finansiella själlösa liket ändå lever.

Finansiell inflation döljer resursöverföring, medan deflation är åtstramning som blottlägger missförhållandet där ute öppet för alla att se. Endast under den finansiella inflationens kuliss om att ekonomin går bra, kan den politiska klassen täcka förlusterna inom bankklassen utan att orsaka upplopp. Med deflation, som har varit den viktigaste processen hittills, är det däremot mycket lätt att se hur bankerna håller på att räddas medan vanliga människor går i konkurs. Detta är hur och nu. Det är därför det är upplopp i Grekland och det är därför det kastas molotovcocktails på skattekontor i Italien och så vidare.

Regeringar älskar inflation och hatar deflation, man har till och med satt upp inflationsmål... Med inflationen så kan den politiska klassen berika bank klassen, i Sverige så kan detta trevligt kan döljas med en finanspolitisk skymmande kuliss som heter finansmarknadskyrkans religion med en missionerande pastor som heter Peter Norman.

Tyvärr för den politiska adeln med sina herrar i bankgudomens tempel så kommer den deflationistiska processen aldrig mer att försvinna förrän skulderna helt har rensats ur. Vi har nämligen passerat detta enskilt kontrollerade kreditbaserade systems skuldmättnadspunkt. Teoretiskt, som den så durkdrivne Shalom Bernanke nämnde i sitt berömda helikopter tal, så kan finansministeriet skriva bort skulden, men det skulle vara ohyggligt inflationsdrivande och med vissa garantier både hyperinflationistiskt och totalt socialt destabiliserande.

Hyperinflation är alltid resultatet av att den politiska klassen beslutar om att ta itu med skulden genom att skriva av värdebasen till en given penningmängd problemet denna gång är att alla pengar har skuld som principal och kredtivärdebaserade säkerheter som kollateral. Bankreligionsklassen förstår att hyperinflation sopar ut allt, inklusive bankerna själva, vilket är anledningen till att Ben Shalom Bernanke som centralbankschef inte orecis villigt följer råd, precis som Brunkebergsåsens främste paladin Stefan Ingves - Åsa - Nisse, man har helt enkelt en annan agendas intresse att bejaka än vad som är den för folket förespeglade.

Så den politik som centralbankerna har valt och som kommer att fortsätta att gälla så länge som systemet varar eftersom medlemmar av bankklassen, centralbankerna inom BIS och IMF, inte av någon slump är ställda utanför den politiska processen, eller med andra ord är rena privata företag som kontrolleras av privata banker och "övervakas" av politiska marionetter, därför gäller en gradvis deflation genom att bara införa tillräckligt med penningpolitiska lättnader för att adekvat maskera den deflationistiska smärtan för människor utan att döda bank klassen. Man måste köpa tid för man vet inte vad man skall ta sig till. Detta innebär en långsam, utdragen process av valuta förstöring och stagnerad tillväxt många långa år framöver, alltså om den mentala bedövningen består hos allmänheten.

Det gör den inte.

När vi når den finansiella Kap Horn klippan 2013 så kommer den politiska klassen att reagera med ytterligare felinvesteringar genom att höja skuldtaket, fortsatt låga skattesatser, "stimulans", etc. Det blir ingen uppenbar åtstramning, åtminstone inte tillräckligt för att orsaka kravaller. Upplopp i Europa är en stilla bris jämfört med om det blir upplopp i Amerika. De sociala skillnadernas barn vill inte bara bränna några bilar, de bränner gärna hela städer.

Till dess att skulderna slutligen rensas bort, så kommer åtstramningen alltid att finnas där under ytan. Politiska begränsningar, snarare än brist på politiska instrument, förklarar varför deflationen har pågått så länge som den har.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram