Det här är varför media nu driver på så hårt för att avsluta dödläget med skuldtaket:

Det är för att bevara detta moraliska moras av stöld, girighet och korruption som drivs av en kriminell bankmaffia och deras egennyttiga politiska lakejer i den politiska adeln, över hela jorden inom BIS och IMF.

Det är vad detta handlar om nu.

Det är därför närmast magnifikt i sin dumhet att människor inte reagerar över att det inte uttrycks vara den bristande betalningsförmågan som orsakar problemet, utan att det i stället uttrycks vara den bristande förmågan till vidare skuldsättning för att betala kostnaden för sedan tidigare skapad skuldsättning för det betalningsmedel, som samhället behöver för sin handel med varor och tjänster, som utgör problemet                                                .

Europeiska banker, som alla banker, har länge varit hermetiskt tillslutna svarta lådor. Om någon till äventyrs har lyckats bända upp bara ett litet hörn, så var stanken av tillgångarnas förruttnelse, som vällde ut, så stark att hörnet omedelbart skulle återförslutas. I de fall där hörnet inte återförslöts tillräckligt snabbt och för mycket stank fick spridning, så kollapsade hela banken, bara för att lösas ut av skattebetalarna, ofta i andra länder, det är ju enklare så. Och dessutom helt nödvändigt för att inte systemet skall kollapsa.

Det enda som är känt om hålen i balansräkningarna för dessa svarta lådor, alltså vad som finns kvar av värde på tillgångar som i det tysta har brutits ner -ätits upp - av den aggregerade räntekostnadstillväxten, är att hålen är djupa , mycket djupa, ja för att inte säga direkt bottenlösa. Men ingen "vet" alltså hur djupa och ingen får veta detta om systemet skall bestå - inte förrän Eurotomanerna bestämt vem som ska betala för ta banken ur hålen. Men ingen kan ändå ta hålen ur banken. Hur vet vi då detta? Jo, ECB: s ordförande Dråplige Draghi sade detta på fredagen i Washington, om än på klassiskt Eurotomanmanér.

IMF, som egentligen endast kan putsa på fasaden hos bankerna, har öppet konstaterat att de spanska och italienska bankerna ensamma skulle tvingas erkänna en ytterligare € 230.000.000.000 (310 miljarder euro) i förluster under de kommande två åren. Som vi har sett gång på gång, så är bankförluster alltid mycket större när sanningen om verkligheten äntligen sipprar ut i dagens ljus men detta sker inte förrän efter det att banken kollapsar och någon från det utomstående räknar spillrorna av vad som finns kvar, om ens då.

Ytterligare , eftersom dessa banker har redan skrivit ner berg av dåliga tillgångar och ändå blir alltmer insolventa. I båda länderna Italien och Spanien har kollapsade banker räddats - några gånger - i Spanien på bekostnad av skattebetalarna i andra euroländer.

Tiden rinner ut för dessa banker.

Betydelse: Sanningen skall inte vara känd förrän efter att Eurotomanerna har bestämt vem som skall få nöjet att betala för räddningsaktionerna och bankernas "undersökningar" kommer därför inte att avslutas förrän då, därför att om något av stanken sipprade ut - Dråplige Draghi förbjude - så skulle hela korthuset kollapsa, utan att skattebetalarna vore det minsta villiga att plocka upp - axla - ansvaret och den magnifika storleken på ansvaret på skulderna skulle äntligen vara ute i öppna!

Få människor som umgåtts med tanken på detta blir kvar i mörkret - det krävs därför en alltmer finslipad strategi från Eurotomanerna.

Därav bankunionpropagandismen från Eurotomanerna. Inte alla politiker i Europa dock, särskilt i Tyskland, Finland och Nederländerna, är särskilt övertygade om möjligheten att få människor i sina hemländer entusiastiska till det goda i att höja skatter för folket och dra åt svångremmen på andra sätt, med syfte att rädda bankerna i Italien och Spanien. De säger av rädsla om sina egna nackar, ur det nationella perspektivet, att varje land ska betala för sina egna räddningsaktioner.

Men om det inte finns en överenskommelse om vems skatter som kommer att höjas och vars bälten kommer att tightas åt för att rädda ägarna till dessa banker, så kommer ECB inte inte att kunna slutföra ens den temporära räddningen av bankerna. ECB har inte råd och resultaten utan räddningspaket skulle orsaka en panik och systemet skulle kollapsa på sin matematiskt öppna grund, berg i dagen.

"Vi måste hitta en lösning nu," uppmanade därför Michel Barnier, EU-kommissionär med ansvar för den "inre marknaden och tjänster", den enhet som behandlar finansiell reglering. " Nästa finansiella kris inte kommer att vänta på oss." No shit.

Trots den alltmer brådskande bankkrisen som inte kan hållas på is betydligt längre, är Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble, utan vilken ingenting kan utarbetas alls, intrasslad i koalitionsförhandlingarna i Berlin för att bilda regering i Tyskland. Så Jeroen Dijsselbloem, Eurogruppens ordförande, var tvungen att, på klingande Eurotomaniska givetvis, erkänna efter mötet att inte mycket hade åstadkommits och medgav, "Vi måste ge full klarhet snart." Detta snart kommer snabbare allt närmare.

"Skattebetalarna bör skyddas och finansiell stabilitet upprätthålls," förklarade Ekonomi och valutafrågor - kommissionären Olli Rehn grötmyndigt medan han sneglade över axeln efter vassa knivar från Finland. "Räddningsaktioner skulle vara den sista utvägen om de finansiella marknaderna och de nationella regeringarna inte kan komma upp med nödvändiga medel", sade han i hopp om att finnarna inte skall genomskåda hans egentligen Eurotomana läggning. Detta i vilket varken Italien eller Spanien kan stödja ens sig själva. Därav de ovillkorligt återkommande fanfarerna om för bankerna nödvändiga räddningsaktionerna. Skattebetalarna i andra länder, gör er redo! Detta kommer att bli en dans med anmärkningsvärd melodi.

Men Europa är också inblandat, tillsammans med resten av världen, i en bredare kamp: USA - den City of London baserade finansiella elitens exponent - har brukat sina fenomenala privilegier, eftersom detta har varit syftet redan från början - inklusive kontrollen av den enda reservvalutan på jorden - för att sätta den globala finansiella stabiliteten i riskzonen för att gynna sig själva, "som en lastbil full av dynamit väg rätt mot oss, "sade ordföranden i International Advisory Board i Universal Credit Rating Group. Vad han nu kan tänkas ha menat med detta.

Människor måste nu  därför börja söka sin identitet i sig själva, bortom yrkesroller och indelningar som styrande betingelser för självbilden.

Människor måste nu också enas kring de funktionsmässigt centralt bärande frågorna och överge den reala maktens [den bankfinansiella] etablerade polariseringsskapade kulisserna och därmed vända den nu enskilda penningskapande makten ryggen.

Av den kulissupprätthållande politiska adeln kommer människor i allmänheten naturligtvis inte att få någon hjälp i saken. Det finns nämligen ingen svensk gris - omskrivning för politiker - som röstar för införandet av en andra julafton. Så politikerna kommer naturligtvis aldrig att själva välja att bli hängda i det rep av trovärdighet som de har givit till människor. Så de måste fortsätta med röken och speglarna i form av polarisering för att människor skall bekämpa varandra i indelningar.

Så om den amerikanska administrationen nu havererar totalt så beror detta i så fall på att den bankfinansiella makten har beslutat sig för att skuldbelägga den politiska adeln, för vad som egentligen är ett naturligt funktionsmässigt betingat haveri, vilket alltså är ovillkorligt för ett enskilt kontrollerat skuldmättat kreditbaserat betalningssystem för handel med varor och tjänster, efter skuldmättnad. Det förefaller dock alltjämt föga trovärdigt att den politiska adeln i USA skulle vara så korkad eller ryggradslös att den liknöjt låter sig ledas till sin egen avrättning, på så vis att den finansiella makten kan gå fri från ansvar ytterligare någon liten tid.