Skyskrapor är idag som Babelska dokument över en modernitet som inte längre existerar som behov. Varannan skyskrapa i Detroit i dag, kan vara igenmurad och graffitisprejad på bottenplanet, medan övervåningarnas gistna fasader har sönderslagna fönster eller plywoodskivor. Det är nästan något lätt poetiskt över det hela.

I Detroit i dag så kan man köpa en egen öde skyskrapa för en handfull dollar. Annat var det år 1950. Då stod Detroit på toppen av en industrialiserad värld som befann sig i början på övergången till den finansiella tillvaron av idag. All organisk produktiv ekonomi växte dock, gick framåt och utvecklades fortfarande. Då bodde 1,8 miljoner invånare i USA:s åttonde största stad, där inkomsten per capita var 16 procent över USA-snittet. Innerstaden levde och många svarta flyttade hit från södern. Men spänningen ökade mellan olika grupper. Samtidigt flyttade Ford, GM och Chrysler ut fabriker till förorterna och i city började då förfallet.

Denna finansiella sjuka som en gång började accentueras inom fordonsrelaterad industri sprider sig numer i en snabbt accelererande takt även över fältet av hela den industrialiserade världen. Den organiska ekonomiska produktionen äts upp av den finansiella cancer som det enskilt kontrollerade kreditbaserade systemet skapar genom sin inneboende natur. Enligt ett snabbt överslag har exempelvis de svenska bankerna lånat ut ett antal hundra miljarder kronor till riskkapitalbolag. Alla dessa pengar kommer inte tillbaka, det är alldeles uppenbart och obestridligt eftersom de bygger på avkastningen från den organiskt produktiva ekonomin, det är helt givet.

Från att 1990-talets bankkris känts så väldigt avlägsen, återkommer nu igen allt fler och större varningssignaler. Det talas om att banker som den nyligen sålda Nordea ska flytta utomlands. SEB har liksom Swedbank stor exponering mot de stegrande problemen i Baltikum och banken är efter Nordea näst störst på utlåning till riskkapitalbolag.

De svenska bankerna, vilka fullkomligt dominerat den vildsinta utlåningen i Baltikum, ska nog inte vara helt säkra på att få behålla alla fönsterrutor hela framöver. I den finansiella öknen surrar flugorna kring ryktena om vilken börskung som blir nästa lik i den finansiella öknens hetta.

Men det lär dessvärre inte bara vara hål i rutorna som kan förväntas, än värre lär det inom mycket kort bli i de baltiska dotterbankernas balansräkningar. Länderna säger sig nog visserligen göra allt i deras makt för att undvika att marknaderna skall genomskåda förespeglade realekonomiska utvecklingstrender, något som skulle få katastrofala följder för kreditportföljen som nästan uteslutande är i denominerad i Euro.

Men det dröjer inte länge nu innan marknaderna förstår att finansiella illusioner, faktiskt är just bara illusioner om än aldrig så tilltalande.

Generella lönesänkningar och snabbt stigande arbetslöshet som en alltmer påtaglig verklighet riskerar nu att ge samma katastrofala konsekvenser och inte i form av annat än en dramatisk och utdragen socialt destabiliserande effekt.

För Nordeas del utvecklas nu den danska marknaden, som är bankens största, till ett allt större orosmoln. På den minst sagt bankintensiva danska marknaden blinkar nu varningslamporna som i julgranar under en januaristorm och staten kommer att tvingas till stora ingripanden för att staga upp branschen. Nordea har dessutom stora lån till rederisektorn i form av Maersk, som tar in allt mer vatten men försöker att bygga sig ur krisen. Fraktraterna har sedan länge klappat ihop och täcker numera inte ens de rörliga kostnaderna för rutter från Nordasien till Europa och från Sydasien täcker de nu i bästa fall enbart bunkerkostnaderna.

Verkligheten står för dörren, den knackar på och vill in. Den politiska adeln drömmer om forna tider. Det är lite som ett megaformat av TV - serien Hedebyborna skriven av Sven Delblanc, där industrialismens vinstmaximeringsbeteende ledde till en utveckling och rationalisering som skapade en urbanisering, vilken till sist dödade det lilla brukssamhällets möjligheter till försörjning för människorna och där slutligen Baronen dränker sig i den nyligen rensade ån, uppgiven över att det beteende som han sedan länge kände till som framgångsrikt, bara ledde honom till fel effekter och slutsatser i förhållande till den alltmer förändrade verkligheten.

Jag kan inte därför inte riktigt låta bli att undra över varför detta som nu syns helt öppet, förefaller att vara så svårt att förstå för så många?

Om handel är en förutsättning för att samhället skall fungera ekonomiskt och pengar är ett medel som måste finnas för att det skall vara praktiskt möjligt att bedriva effektiv handel, så blir ovillkorligen ett pris på pengar det som främst begränsar handeln, inte sant?

Om nu detta pris på pengar (ränta) styrs av enskilda intressen som vinstmaximerar, så sker detta på bekostnad av samhällets möjligheter till handel, inte sant?

Om sedan dessa pengar skapas genom att enskilda skulder monetariseras (alltså blir pengar) i form av krediter, till en kostnad av ränta, så blir det ovillkorligen så att den totala mängden ackumulerad räntekostnad i ekonomin växer mot oändligheten, till förmån för de som skapar dessa krediter på individer och samhällets bekostnad.

Detta lilla resonemang innehåller allt som behöver förstås för att inse vilken finansiell belägenhet som världen idag befinner sig i. Så utifrån detta så måste alltså följande ovillkorligen kunna sägas gälla.

När bankerna kontrollerar prissättningen på pengar, vilket alltså alla vet att de gör genom räntan på utlåningen, så borde det heller inte vara så svårt för många att kunna förstå vem som det också är som förlorar på att skulderna till bankerna inte återbetalas och vilka systemiska konsekvenser som detta kommer att medföra med avseende på kapitaltäckningskvotkraven på bankerna

Politikerna har nu att välja mellan att antingen främst stödja det finansiella systemets främsta nyttotagare och dess prästerskap, eller att stödja de folk som har givit sitt dem förtroendet i form av mandat för att företräda samhället.

Vad är det då för besinning som det finansiella prästerskapet ber om och vad är det som skall hända om inte skulderna betalas? Kommer husen att rasa och grödorna förtvina? Nej knappast. Eller kan det möjligen vara så att banksystemets makt skulle kunna komma att ifrågasättas utifrån deras rätt att sätta ett pris på de pengar som samhället behöver för att kunna bedriva handel?

Centralbankerna måste nu vara mycket försiktiga eftersom de inser att ingen längre litar på dem. De finansiella marknaderna är redo för en kapplöpning tillbaka till hårda tillgångar vid första antydan till en svag dollareller en havererad Euro, vilket innebär penningpolitiken direkt förlorar sin roll. Därav de desperata kraven på politiker att rädda centralbankerna och ta itu med de finanspolitiska obalanserna. Men naturligtvis, myndigheterna kan ju inte höja skatter eller minska utgifterna, så de kastade bollen tillbaka till centralbankerna. Det är bolla gris (PIIGS) med Svarte petter i ett!

Det finns ett skuldtak och ett budgetår inplanerat, det bör nu bli en fascinerande tid som kommer, försiktigt sagt

Men till slut, inget av detta är viktigt. Antingen imploderar de mest skuldsatta länderna och drar ner resten av det globala finansiella systemet eller så kommer centralbankerna att öppna de monetära dammluckorna och valutorna kommer att kollapsa kontra reala tillgångar. Det blir det ena eller det andra oavsett resultatet av valet i Grekland. Under alla omständigheter kommer villrådigheten i detta vägkors snart att ersättas med politisk och finansiell panik utifrån de rent faktiska kraven som ställs från verkligheten.

Utifrån detta så är Federal Reserve redo att agera för att skydda det finansiella systemet och ekonomin i händelse av att de finansiella påfrestningarna från krisen eskalerar, sa Fed-chefen Ben Shalom Bernanke som vanligt i veckan.

Monetariseringen av människors skuld till en enskilt vinstmaximerande kostnad av ränta, som medel för handel med varor och tjänster i det allmänna är nu ett helt dött system.

Om det nu inte vore så att centralbankerna är de viktigaste stöttepelarna för kulissen bakom den kommande depressionen i den realpolitiska impotensens rike, så kunde det ju kanske vara lite frestande att tycka lite synd om dem. Världen faller isär och alla förväntar sig att de skall rädda situationen med lägre räntor och / eller exotiska nya program och stimulansåtgärder. Men på samma gång så fattar ju snart alla att denna skuldmonetarisering med sin räntekostnad, är vad som i sig själv destabiliserar det finansiella systemet, vilket innebär slutet av världen som vi känner den ur det ekonomiskt finansiella perspektivet. Det är lika lite lämpligt att bota skuldkriser med mera skulder, som det är att försöka släcka eld med högoktanigt flygfotogen och detta börjar nu människor att förstå

Bankirerna kan inte vinna, med andra ord, eftersom vad eller hur de än gör eller inte gör, så kommer detta att både ses och vara det som orsakar en global härdsmälta av ett eller annat slag. Och de stackars jävlarna vet om det. Det är nära nu, Ringens makt genom illusioner är på väg ner till att bli ingenting igen.