I slutfasen av kollapsen av det romerska riket, upplevde folket kanske ingen större belastning, alltså för den genomsnittlige medborgaren, än de extrema skatter som de tvingades att betala. Men redan då så jagade pengar pengar, alltså räntan på gamla pengar krävde att det skapades nya.

De skattereformer 'som kejsar Diocletianus genomförde på slutet av 200 talet var så stelbenta och orubbliga att många människor drevs till svält och konkurser. Staten gick så långt att den jagade runt änkor och barn för att samla in skatter som skulle betalas.

Under det 4: e århundradet, alltså från 300 och framåt och främst då under Konstantin, så var den romerska ekonomin och skatternas struktur, så trist att leva i att många lantbrukare helt enkelt övergav sin mark för att få offentliga rättigheter. Men vem var det egentligen som skapade dessa pengar och som gjorde alla förtjänster, då såväl som nu?

Vid denna tidpunkt så var det dock den kejserliga regeringen som spenderade majoriteten av de medel som det hade samlats in som antingen militära eller offentliga rättigheter. De som levde på finansdepartementet var fler än de som betalade till det. Låter tongångarna bekanta? Den politiska kulissen var uppenbar redan då.

Under 400-talet så var skatteupplopp och uppror vanliga på landsbygden bland de få jordbrukare som var kvar. Den romerska regeringen hade rutinmässigt sina legioner utsända för att slå ner revolter om bondeskatt.

Men detta hindrade givetvis inte skatterna från att stiga, allt är ju bättre än att själv behöva avstå det allra minsta av sin egen nytta.

Under en sådan försvagande regim, så ville nog inte sällan både rika och fattiga innerligt att de barbariska horderna skulle välla in över gränserna och befria dem från bördan av den romerska beskattningen. Vars ovillkorliga ökning givetvis alltid till någon del grundats på att pengar jagar pengar.

Kanske om 1.000 år eller så, så kommer framtida historiker att skriva samma sak om oss. Det är inte alls så långsökt.

I den slutliga ekonomiska nedgången av alla civilisationer, så har politiska eliten rutinmässigt förlitat sig på en mycket begränsad strategi för att inte irritera den verkliga och penningskapande makten: mer skuld, fler regleringar, mer begränsning av friheter, mer försvagning av valutan, mer skatter och mer smygande verkställighet.

Vidare går propagandamaskin på högvarv, för att säkerställa den nyttiga idiotiska klassen är vilseledd med patriotisk glöd för att inte märka att de samtidigt plundras av staten, alltså utöver den alltmera växande utplundringen som kommer av att pengar jagar pengar

Och ifall någon faller ur linjen eller börjar tänka för mycket, så ger makten en handfull människor märken, vapen, och befogenheter att terrorisera befolkningen. Oavsett om detta är en fråga om direkt beskattning i form av direkt stöld eller indirekt beskattning i form av inflation genom lån och ränta, så har dessa taktiker använts i årtusenden för att upprätthålla privilegierna för en fåtalig elit på bekostnad av alla andra. Den här gången är inte annorlunda.

Stagflationen accelererar nu i det kreditbaserade valutafinansiella systemet och den stagnerande reala ekonomin dräneras på likviditet som ska försörja de ackumulerade räntekostnaderna i den finansiella delen av ekonomin.

Vilket lämnar kvar gamla beprövade alternativ-direkt förverkande av folket genom försvagande skatter och kontroll av kapital – Bail – in, samt indirekt förverkande genom plågsamt högre finansiell inflation eftersom gamla pengar kräver nya pengar.

Liksom under 400 talet med Romarbrevet framför ögonen på oss, så kan människor vara beredda att överge civilisationen för att undkomma de bördor som läggs på dem av dagens härskande klass med sin politiska adel. Men när detta händer, så kan det vara för sent att börja göra något åt detta.