Det politiska ansvarstagandet för den samhällsekonomiska utvecklingen, vilken grundas på det dysfunktionella kreditbaserade valutafinansiella system som syftar till att berika enskilda banker på bekostnad av människor och samhällen, är av sådan demokratisk natur att agerandet närmast framställer Djingis Kahn som vore han en stor filantrop.

Det är fullkomligt häpnadsväckande att beskåda den samvetslösa enfald som präglar våra politiska företrädares agerande. Den manifesterade motviljan till att adressera den grundläggande valutafinansiella komplikationen i sak, reser ovillkorligen frågan om det verkligen skall behöva vara så illa att de sju dödssynderna skall vara ledande för samhällsutvecklingen till total kollaps, utan att de politiska företrädarna reagerar?

I anledning av tanken på den själsliga ofärdsutvecklingen i samhället och denna utvecklings förhållande till den materiella välfärdsutvecklingen genom historien, så kan man ju häpna inför de uppenbarligen dragna politiska slutsatsernas innehåll.

Detta beskriver ju närmast det det individuella själsliga tillståndets utvecklingsnivå och det speglar ju också därför i vilken riktning som samhällets utveckling rör sig till en given möjlig gräns. Man kan säga att imperiers livscykler, eller samhällsparadigm, följer givna mönster som nära nog kan beskrivas av de sju dödssynderna i form av utvecklingsfaser till samhällets kollaps. Detta har gällt fram till nu där informationsrörligheten har verkat gränssättande för den individuella självbildningens utveckling.

Om sedan de miljöekonomiska perspektiven från en långsiktig samhällsekonomisk hållbarhetsgrund läggs till denna tanke, då kan man ju undra om inte det är själva definitionen på den mänskliga dumheten som har gjorts till samhällets religion? Finns det skäl till detta månntro..

Möjligheten att konsumera sig lycklig finns ju beskriven i olika skrifter av äldre märke, så just den aspekten borde ju kunna ha verkat ledande, men uppenbarligen icke.